Zoning

 

img_20160217_180113_24794715560_o

 

”I fragmentariska glimtar under dagen framkommer det att vårt arbete går ut på att se till att damkläderna är ‘köpvänliga’.”

Något av det bästa jag läst någonsin är Barbara Ehrenreichs ”Barskrapad”. Jag fick den i pocket av min mamma i present när jag fortfarande gick på gymnasiet. Jag tyckte omslaget var tråkigt och det tog lång tid innan jag läste den. Jag fick jobb på café, på 7-eleven, på en biltvätt, sen gillade jag plötsligt omslaget och läste den två varv.

”På damkonfektion är den viktigaste uppgiften, som inte har någon riktig motsvarighet på till exempel husgeråds- eller trädgårdsavdelningen, att hänga undan plagg som har provats och ratats eller, mera sällan, inköpts och sedan återlämnats. Och så är det alla de varor som har strötts omkring av kunderna, tappats på golvet, dragits ner från galgarna och slängts över klädställningarna eller smusslats undan på någon plats långt borta från sin naturliga hemvist. Var och en av dessa varor måste dessutom återbördas till exakt rätt plats med avseende på färg, mönster, pris och storlek. Alla lediga stunder ska ägnas åt zoning. När jag berättar det här för Caroline i telefon säger hon ett medlidsamt:’Usch, ett idiotjobb!'”

Jag går fram till min bokhylla, jag gillar att ”gå och slå”, tänka på det som ett referensbibliotek och inte bara biprodukten av en galen samlares slösaktiga beteende eller en installation över en självhatares sätt att muntra upp sig lite. Ehrenreichs jobb på Wal-Mart går ut på så kallad zoning, ta kläder som kunder av någon anledning flyttat till fel zon och lägga tillbaka dem. Det är ett heltidsjobb och inte vad hon trodde att hon skulle göra på klädavdelningen. Någon tar en klänning, provar den i provrummet, och istället för att gå tillbaka och hänga upp den, om hen inte vill ha den, så låter hen den hänga i provhytten. Det har fått Wal-Mart att ställa kundvagnar utanför provhytterna så att folk bara kan lägga dem där i en stor hög som Ehrenreich och hennes kollegor ska föra tillbaka sen, samtidigt som de kontinuerligt ska flytta tillbaka plagg som bara bytt ställe på själva butiksytan eller glidit av galgarna till golvet utan att den som orsakat det tagit upp plagget.

”När jag stönande anklagar Ellie för att försöka lura i mig att jag har fått alzheimer förklarar hon urskuldande att genomsnittskunden besöker varuhuset tre gånger i veckan och därför måste det finnas ett överraskningsmoment. Dessutom är dispositionen i stort sett det enda hon kan råda över eftersom sortimentet och åtminstone utgångspriserna bestäms av huvudkontoret i Arkansas. Så i samma takt som jag lyckas memorera disponerar hon om.”

Jag tänker på Ehrenreich när jag handlar sena kvällar på Citygross. Det är lugnt och skönt att handla efter stängningspassen, tomt på folk, jag går långsamt i de långa raderna som ständigt är i förvandling. Något byter alltid plats eller organiseras om. Efter en hel dag ligger många varor på fel plats. Jag tänker att det skulle gå att göra en novellsamling där varje novell är berättelsen om hur respektive vara hamnat på fel plats på ett och samma Citygross. Samlingen skulle kunna heta Citygross. Lite förstrött har jag börjat fotografera varor som hamnat på fel ställe, inga bilder med ambition att vara fina utan bara för att jag ska komma ihåg vilka som hamnat vart. Jag skulle aldrig kunna jobba på Citygross, jag skulle bara gå runt och fundera på vad som utspelat sig när varan hamnat fel. När jag jobbade på Bring Citymail kunde jag fastna i brevsorteringens höga tempo eftersom jag började läsa annonsbladen. Eftersom jag var så understimulerade blev allt intressant. Vem var det som satt och formgav de äckliga reklambladen med frilagda köttbitar som strösslats ut till synes utan tanke över det billiga pappret tillsammans med röda priser och erbjudanden i versaler? Vem var det som hittade på tråkiga slogans till kursgårdar i småorter utanför Göteborg?

Desivon desinfektionslösning bland Santa Marias Tacokryddor i trepack, en mjukis-Darth Vader på hyllan bredvid den billigaste majssorten, två 50cl Fantaflaskor bland Astrid och Apornas pålägg, en burk oliver från Citygross budgetmärke ”Favorit” bland handtvål av märket Palmolive, en kudde formad som en platt stormtrooperhjälp bland krossade tomater, en ridhjälm bland växtnäringen, en onepiece för barn med björnar på bland mjukosten.

Var det ett sällskap där någon letat upp en vara på egen hand men fick avslag av den som höll i plånboken? Var det någon som gick runt med mobilen och la ihop vad allt kostade och insåg att det blev för dyrt och fick offra något? Någon som i kassakön började ifrågasätta det där begäret som varit så tydligt starkt ute i butiken men som nu började mattas av? Var det någon som fick en panikattack och bara ställde ifrån sig det som den råkade ha i handen? Var det ett barn som först fått sin önskan godkänd men sen betett sig illa och blev straffad genom att just den varan lyftes ut? Var det en dement person som var med och handlade med en partner och inte kunde motivera varför den lagt i just den varan i den gemensamma kundvagnen? Dök det upp ett bättre erbjudande?

”Till på köpet blir jag beklämd av den föregivna förfining som påbjuds av Wal-Mart. Det här är damkonfektion och här är vi alla ”damer”, liksom alla andra anställda strängt förbjudna att såväl höja rösten som att svära. Ge mig ett par veckor här och jag kommer att bli totalt överfeminiserad, mina långa kliv kommer att reduceras till ett trippande och mitt huvud ständigt ligga på sned.”

Ett sånt litet beteende som att inte klara av att ta upp ett plagg från golvet om en råkar ha ner det i en butik, hur det i förlängningen förvandlar en annan människa, blir en stor del av den människans vakna tid. Jag dömer alltid folk väldigt hårt i tystnad när jag ser dem vara slarviga i butiker, caféer, restauranger. Egentligen är det nog inte av solidaritet med de som ska plocka upp utan någon sorts frustration och bitterhet över att de jävlarna omöjligen kan ha behövt jobba så lågt ner i hierarkin någon gång, för har en varit tvungen till det så gör en inte så igen. Men det kanske folk gör ändå? Som någon sorts revansch? Nu har jag betalat dyrt för min kaffekedjekaffe och muffin så jag vägrar bära bort brickan. Tror de att det är de som sätter priset på muffins i en kaffekedja som är där och plockar undan efter dem? Folk som ser det som givet att dricksa på en restaurang som kräver bordsreservation men aldrig skulle dricksa hotellstädare eller de som jobbar natt i ett gatukök. Vedervärdiga är de, men samtidigt så otroligt intressanta när de hänger en onepiece med björnar på en mjukosthylla. Can’t live with them, can’t live without them.

Kommentera

Your email address will not be published / Required fields are marked *