Veckans shopaholic: Imelda Marcos

imelda marcos

Imelda Marcos. Hur många ser bilder av skor i sitt inre när de läser det namnet? När hennes make styrde landet som dikator dödas tusentals ur befolkningen.

Ur boken ”Torture and Impunity: The U.S. Doctrine of Coercive Interrogation”:

”Under Marcos, moreover, military murder was the apex of a pyramid of terror—3,257 killed, 35,000 tortured, and 70,000 incarcerated.”

Men hur många vet vad diktatorn i Filipperna hette?

Varför känner vi till Imelda Marcos 3000 par skor? Varför är siffran på hur många skor som hittades i hennes hem i Guardian 2012 bara 1220 när den i Newsweeks artikel 1986 var 3000?

”Three thousand pairs of shoes, size eight and a hal. Five shelves of unused Gucci handbags, still stuffed with paper, price tags still attached. Five hundred bras, mostly black, and a trunk full of girdles, 40 and 42 inches around the hips. Huge bottles of perfume, vats of Christian Dior wrinkle cream, a walk-in-safe littered with dozens of empty jewelry cases. When the palace of Ferdinand and Imelda Marcos was opened to the public as a museum last week, foreigners and Filipinos alike gawked at what the former First Lady had left behind.”

2011 intervjuas hos på inquirer.net. Hon shoppar nu för tiden på gallerian 168. Jag bildgooglar. Den är plastig som i en halvdan zombiefilmscen. Det ligger högar på golvet med saker. Den är krimskramsig, den har en hemsida som ser ut som att den gjorde 1995.

”I love 168, because everybody who desires something can afford it, rich or poor. I am poor now, so I can’t afford what I like.”

Hon säger att det är en lögn att hon hade 3000 skor. Hon hade 200 stycken. Hon säger att hon vid ett tillfälle hade 36 Louis Vuitton-väskor fulla av smycken. När hon flydde till Hawaii gömde hon några smycken i barnens blöjor, de upptäcktes i tullen.

På ebay finns hennes brevpapper för några hundra kronor. 90-talsfärger, initialer i blankt tryck, presidentsigillet i relief. Jag vill ha dem. Sätter dem på min watch list. Sätter frimärken av henne på min watch list.

Imelda Romualdez Marcos i en skrivstil som tagen ur ett bridezillaprogram på Kanal 5.

Adressen till palatset i relief på baksidan.

I ”Spree: A Cultural History of Shopping” av Pamela Klaffke står det att hon vid ett tillfälle fått Bloomingdale’s i New York att stänga ner för hennes skull. Hon ska ha gått runt och pekat på saker med sina vänner och sagt ”Mine. Mine. Mine.” Som Michael Jackson i en av dokumentärerna när han är i Las Vegas och shoppar.

”These. These. These.”

Jag kan se det hur många gånger som helst.

Jag läser Klaffke, hon skriver om hur kvinnors frigörelse och konsumtion som nöje går parallellt. Är det därför det är så stötande med 3000 skor? Eller är det för den ekonomiska ojämlikheten? Många i Filippinerna saknade skor över huvud taget under Marcos tid som diktator. Det är symboooooliskt för kleptrokratin som paret Marcos utövade. Läser jag någonstans på internet.

Jag har sju par skor i hallen fastän jag vet att det finns folk som fortfarande saknar skor i världen. Två av dem har jag aldrig använt. Jag brukade köpa flera saker av allt jag gillade för att kunna ”shoppa” nya hemma när det gillade togs slut eller nöttes ut. En present till mitt framtida jag.

När jag var liten älskade jag inslaget i Bingolotto när någon fick springa in på OnOff i ett antal minuter och plocka på sig så mycket de kunde. Jag satt och klagade på att de alltid valde fel saker, att de hade fel teknik, att de var ineffektiva. Jag kände mig upprymd på tanken att jag skulle vinna det priset, att folk skulle sitta vid sina tv-apparater och säga Sådär, precis sådär är det man ska göra, inte som de andra brukar göra.

Mine, mine, mine, mine.

Jag vill åka till Marikina City Footwear Museum där nästan 800 av de skor som sägs ha tillhört Imelda Marcos finns.

På hemsidan har någon missuppfattat att det är ett museum och inte en skotillverkare. Hen skriver i kommentarsfältet:

”I am a victim of your unreliable shoes.”

Jag bläddrar förbi hundratals bilder på de dovt upplysta montrarna. Bilder från 80-talet. Bilder på turister framför raderna med skor, fotoblixtar som speglar sig i montrarnas glas.

Jag hittar en bild på Imelda framför en glasmonter, en vitklädd man med en ett tygband över kavajen ligger i den. Bandet ser ut som en blandning mellan en skönhetsdrottnings tygband som indikerar vilket land eller vilken stat hon tävlar för och såna rosettband som hästtjejerna i min klass hade på sina väggar när vi gick på mellanstadiet.

Imelda böjer sig fram mot kistan, Imelda kysser glaset som kapslat in Ferdinands kropp sedan 1989.

Kommentera

Your email address will not be published / Required fields are marked *