Undercover boss

Triggervarning utfärdad för den som ej vill läsa långa rants av 15-årig nyfrälst ung vänstrare som är fast i en 31-årings omogna kropp. Håll dock i minne att jag kommer från ”det röda norrbotten”. Från Kalix som inte ligger långt ifrån Båtskärsnäs; platsen som i tidningen ”Arbetarhistoria” nummer 129-130 beskrivs som ”lilla sovjet”. Det är arv och miljö som skriver detta:

Jag kan inte sluta titta på Undercover boss. Miljonärer som inte klarar av att jobba i sin egen organisation. Som inte klarar av att prata med sina anställda utan måste lura dem, spionera på dem.

De som ser sin arbetsplats som sin familj får pengar i slutet. De som tycker att det är fantastiskt att jobba där trots att de inte kan betala sin kvällskurs och knappt försörja sig får en resa i slutet när det avslöjas att ägaren gått bland de vanliga dödliga. Hen har bakat pizzor bland dem. Hen har sorterat kartonger bland dem. Det känns bibliskt. Känner du igen mig. Vördnaden som infinner sig. Underkastelsen. Skammen över vad de kanske sagt blir till händer som hålls upp framför munnen i chock.

De underbetalda människor som inte kan hantera stressen med sjuka familjemedlemmar och lång pendling till ett minimilönsarbete blir utan pris i slutet om de visat missnöjet på något sätt under programmets gång. Om de sagt att det är ett jävla jobb de har med chefer som inte förstår något. Om de svär. Om de hatar kunderna. Om de vill döda de ouppfostrade ungar som häller ut flytande Yanke Candle-ljusmassa på golvet. De får inga 10 000 dollar att laga sitt hus för. De får ingen miljöbil att åka till jobbet i. De får inga nya visitkort av VD:n där det står att de nu kommer få vara med och designa ett nytt baristaförkläde eller nåt.

Det är förresten det äckligaste: när någon av de anställda har bra förbättringsförslag för verksamhet som de aldrig lyckats nå ledningen med och de i slutet får ett nytt jobb ovanpå det som de redan har. ”Och det bästa av allt: du kommer att få betalt!”.

Varför skulle de inte få betalt för att arbeta?

Jag plågar mig igenom avsnitt efter avsnitt. En av cheferna säger i förbifarten: ”lönen kan vi inte göra något åt”. Någon tapper jävel som är tacksam för att få skrubba golvet i en butik får ett tröstpris på det stora huvudkontoret. Jag blir så arg på den där tacksamheten. Känner någon form av klyschigt ung vänster-hat inom mig mixat med att jag faktiskt blir rörd av de äkta tårar som gråts av de som medverkar. Blanka kinder. Chocken över att något bra äntligen händer i deras liv. Alla känner sig blessed till höger och vänster.

Alldeles innan eftertexterna: så gott den lilla familjen skrattar åt pappa VD i sitt enorma beiga hus som de inrett sådär kulissartat som bara amerikanska hus på tv kan se ut. Hundra tusen nyanser av lattefärger som speglar sig i lösmustasch, påklistrade fejktatueringar, dåligt sittande jeans. Pappan som klädde ut sig till löntagare är tillbaka. Han som varit ute och benådat några av de som klarar något han inte klarat hälften så bra hur länge han än övat med sina arvtagarhänder.

Jag använder all frustration till att skicka ett mail till Svea ekonomi igen. Min skuld är avskriven nu. De har hämtat bilen som var köpt på kredit och som jag skrivit om tidigare. Jag fick rätt. Men jag släpper det ändå inte. Jag vill ha kompensation och skriver ett långt mail till en av bolagets jurister som jag blivit hänvisad till. Jag hoppas att jag inte kommer börja skriva flera långa mail till företag och myndigheter jag känner mig kränkt av. Det här är ett undantag, inte ett återfall. Jag tror nästan på det själv under tiden jag skriver. Jag vill kompenseras för att det tog ett år att få rätt mot dem. För att de skickade mina fakturor till inkasso trots att jag bestridit dem och inte fått något svar. För att de bröt banksekretessen och lämnade ut mina kontouppgifter till någon de inte hade rätt att lämna ut dem till.

Jag vill kompenseras med pengar. Jag tar även skambud såklart. Jag skrev i mailet att de kränkt mig genom att komma med förklaringar som är helt ologiska. Som hämnd tänker jag fortsätta krångla. Fortsätta maila tills jag får rätt även i detta. Om de tror att de är segare än mig så välkommen. Är det någon som är långsint och har tålamod så är det jag. Jag har varit kränkt en hel livstid. Den känslan kommer aldrig släppa så bring it. Jag fick en skuld på en nästan 17 000 kr avskriven till slut eftersom jag klarar av att sitta uppe på nätterna efter jobbet och läsa in mig på konsumentköplagen, lagstiftning kring överklagande, kreditgivning och de bestämmelser som finns för finansinstitut. Om jag kört Uber istället för att läsa på så mycket om regler och lagstiftning hade jag förmodligen kunnat betala av skulden och fått pengar över. Principer och kränkthet är inte en så lukrativ bransch som man kan tro även om jag just denna gång fick bra utdelning.

Två män och en kvinna hämtade bilen. Bakdäcken hade rostat fast i bromsbeläggen. De fick skruva loss muttrarna, hissa upp bilens baksida och med våld försöka slå bort rosten. Det tog timmar. De berättade skrattande om en man i Uppsala de skulle hämta en BMW hos. De hade frågat när de kunde komma och hämta bilen, när är han hemma på dagarna? Aldrig, hade mannen svarat. Men du kanske har någon vän eller granne som kan lämna nyckeln? Jag har inga vänner. Någon granne då kanske? Jag har ingen granne.

Efter många om och men hämtade de bilen. Men nu är det väl skönt att slippa den här skulden? Nä. Nähä varför inte då? Jag har fyra miljoner hos kronofogden.

Jag står där och skrattar med och är artig och trevlig och frågar om de behöver hjälp. Önskar att jag var som BMW-mannen. Flinar sådär tacksamt när de åker därifrån i min gamla bil som fånen i Undercover boss som bara fått en bråkdel av vad de har rätt till. Den där inlärda tacksamheten. Hur jag känner den på riktigt. Tänker på Nina Björks ”Lyckliga i alla sina dagar”. Hela kapitel tre gör mig hög av igenkänning. Jag måste läsa om den och bli hårdare. Inte förvänta mig att folk vill väl. Sluta skriva mail och hävda min rätt. Lägga tiden på bra saker.

”Men vad är god service? Hur konkurrerar man med service? Så här lyder en reklamslogan från det amerikanska flygbolaget Pacific Southwest Airlines: »På PSA är våra leenden inte påklistrade. Så le hela vägen. Från L.A. till San Francisco.« Vad är det som är till salu här? Vad är det den flygande kunden förväntas köpa? Det är inte ett påklistrat leende – sådana saluför inte detta flygbolag. Det är ett äkta leende. Men för att ett leende ska vara äkta krävs ju att den som ler verkligen är glad. Det är flygvärdinnan, arbetaren, som ler. Det är alltså en arbetare som verkligen känner glädje som är till salu. Den glada arbetaren. Det är inte bara hennes leende vi köper. Det är hennes sanna glädje.

Tänk nu att du är den där flygvärdinnan som har betalt för att ge bolagets kunder din äkta glädje, och tänk att du denna dag faktiskt inte är glad. Sådant händer. Vad gör du då? Du har två alternativ. 1) Du är sann mot din egen känsla och låter bli att le, det vill säga du gör inte det du har betalt för att göra. 2) Du ler i alla fall, det vill säga du ler ett påklistrat leende och utför därför inte ditt arbete på det sätt som var önskat – med ett äkta leende.

Om du väljer alternativ två har du ytterligare två vägar att gå. Antingen ler du ditt falska leende i fullt medvetande om att du ljuger. Du känner en sak i ditt inre men visar någonting annat utåt. Eller så försöker du få ditt inre att komma i samklang med ditt yttre; du försöker förtränga din ledsnad och anstränger dig att verkligen känna den glädje du har betalt för att känna och visa. I båda fallen ägnar du dig åt manipulation. Antingen av kunden eller av dig själv. När känslor är till salu gives inget annat alternativ än manipulation.”

Alla jobbannonser som kräver att de jobbsökande ska ”brinna”. Kan det aldrig räcka med att göra ett bra jobb?

Jag har förresten slarvat med köpstoppet. Eller inte så farligt egentligen men jag betalade för många räkningar i förskott, några månader innan, att jag fick ta ut 4000 kr i slutet av april på mitt Mastercard för att täcka upp. Sätter in 2000 kr imorgon av dessa imorgon. La in betalningen nyss i en reklampaus.

Jag köpte läsk på 7-eleven. Scones på Espresso House. Jag köpte ett dyrare te än mitt vanliga citygross-te i en museishop. Jag köpte några presenter. Jag tvättade bilen.

Men även när jag bryter de rigida reglerna jag önskar jag kunde hålla till 100% så bryter jag dem på ett billigt sätt åtminstone. Läsken med det billigaste literpriset i den minsta burkstorleken. Museishops-te istället för utställningskataloger och designföremål som står bredvid. Jag tvättar bilen själv för hand istället för på dyra anläggningar. Jobbar snabbt för att utnyttja pollettens utmätta tid. Låter avfettningen sjunka in i 10 minuter innan jag spolar bort den. Står och lyssnar på ”Yarden” som ljudbok och ser svarta asfaltspartiklar smälta på den vita lacken. Jag tycker inte ”Yarden” är bra annat än bitvis när han beskriver arbetet. Jag vill veta vad han tjänat på boken. Sen jobbar jag snabbt bort avfettningen med högtryckstvätt. Så snabbt att det inte är tänkt att kunna tvätta bilen så snabbt. Jag har jobbat med att tvätta bilar. Okvalificerat arbete på en typisk Undercover boss-arbetsplats. Ägarna körde sportbilar av märken jag inte sett tidigare. Klev aldrig ur och hälsade när de ville ha bilarna tvättade. Vevade bara ner rutan. Guldtvätt. Men tryck in den som en vanlig sen. Okej? Okej. En kille jag jobbade med skulle bli pappa, han var rädd för att bli anläggningschef. Det var så himla mycket mer arbete och nästan ingen högre lön. Han ville ha tid och ork för att träffa sin son. Anläggningscheferna hade inte timlön utan månadslön så de blev alltid schemalagda på helgerna så att det inte skulle bli någon ob-ersättning. Vi köpte mat på Sibylla. Pratade om hur han skulle tacka nej utan att bli sparkad eller få färre timmar.

Jag köper begagnade presenter från blocket som jag prutar ner med en skamlig uthållighet tills de blivit 50% billigare. Det är en sport att fynda. Möter upp en gubbe på Preems parkeringsplats i Svenljunga. Han vill småprata, vart kommer du ifrån med den dialekten, förklara vilken bra deal jag gjort. Jag vet säger jag bara bakom solglasögon och åker därifrån, vill inte fastna i något utdraget timslångt samtal. Jag har suttit i en månad och prutat på annonser innan jag hittade någon som var beredd att sälja till underpris.

När jag skickar iväg en present skickar jag den med B-post. Väger på en gammal manuell köksvåg som jag köpte under min shabby chic-period för att inte behöva betala en enda krona mer. Börjar kunna portotabellen utantill efter alla böcker jag sålt av. Förut tyckte jag förfrankerade B-post-kuverten var för fula för att skicka saker i till mina vänner. Förut var presenter under 1000 kr otänkbara.

Jag som alltid hatat fynd och reor. Jag som alltid hatat att folk måste ursäkta sig när de får komplimanger för ett nytt klädesplagg. ”Rea på HM, gissa vad den kostade.” Jag som alltid velat att alla ska tro jag klär mig dyrt. Att jag lever i glam. Som mös när mina klasskompisar i ettan på lågstadiet trodde att vi var så rika att vi hade vattenrutschkana och pool hemma bara för att jag kunde äta med kniv och gaffel.

 

 

Kommentera

Your email address will not be published / Required fields are marked *