Trilobiter och affirmationer

Mässgolvet ser ut som på min gamla högstadieskola som hade stengolv med trilobiter i sig. Hundratals miljoner år gamla fossil i sten. De kommer från perm ser jag på wikipedia sen.

”Slutet av perm kännetecknas av en av de största massutdöendena i jordens historia, när 90 % av allt liv dör ut.”

Alla denna död vi går omkring på. Men det är bara repor i golvet och inget av det som som dog. Jag köper två seriefanzine och inget mer. 50 kr totalt. Jag tror aldrig jag köpt böcker för mindre än 1500 kr på bokmässan tidigare, oavsett vad jag tjänat. Jag har presspass, får en bok i en av montrarna när de ser att jag bloggar på bokhora. Får böcker på Kulturkollos mingel. Många tidskrifter är gratis. Jag fyller upp min tygkasse som F på cr gett mig.

Jag går runt och ältar Patti Smith-boxen dock. 600 kr. Signerad, numrerad. Just Kids och den slutsålda Oskuldens tecken. Boxen är signerad med en silverpenna. Hennes namn på ryggen i seriftypsnittet som är på hennes bokomslag. Handgjord för att passa böckerna exakt. Vad är det som är så viktigt med att ha den. Jag har redan Just Kids, i två versioner dessutom, varav den ena, den i pocket, är signerad. Räcker inte det. Och om ingenting räcker, är det inte bra argument för att sluta samla på saker.

Någon säger att de inte har det behovet alls, av att stå och köa till signeringar, men de önskar de hade det.

Jag fotograferar mycket istället under hela mässan. Hundratals bilder. När jag drev runt på stan som arbetslös för vad som känns som en evighet sen kostade varje ruta film pengar. Gud vad jag hatade att stå i mörkrummet och slabba sönder pengar i det där röda ljuset som alla romantiserar så fruktansvärt. Nu kan jag fota hur mycket jag vill. Gummigreppen på min EOS550 är nästan helt trasiga. Jag minns att jag tänkte att det var bra att köpa en digitalkamera eftersom de sjunker så mycket i värde att jag aldrig skulle kunna panta den.

Jag har sålt flera av mina stativ, köpt nya, sålt dem när jag varit tvungen. Sålt en mörkrumsapparat med leicaoptik. Sålt en mellanformatskamera. Sålt en polaroidkamera. Det finns något fint i att äga sånt som inte är värt så mycket för andra. Om jag hade inbrott skulle förmodligen ingen veta vad som är värt något i min bokhylla. Jag sover med öppen dörr till uteplatsen på nätterna. Det blåser löv nere på parkeringsplatsen.

Det är att samla och att få ha kvar något att ta bilder. Nuet är så himla kort, varför ägnas det så mycket tid åt att romantisera det när det går att fota det och sen vara nostalgisk över det i åratal. Folket som lever i nuet verkar tråkiga. Lyckliga människor som aldrig dagdrömmer. Gå och dö borde de göra. Nä skoja bara, jag är bara avundsjuk, de kan väl få leva.

Jag och H ligger och kollar på husprogram på TV8. Jag mår bra då. Vi går runt och tittar på böcker. Hon undrar om det inte är jobbigt. Vardagen är jobbigare. Så länge jag får gå runt och fotografera och bläddra är det bra.

Jag får en lön på nästan 19 000 kr totalt. Allt ska till räkningar och skulder. Jag skriver det ofta här eftersom jag säger det till mig ofta. Jag får inte börja tänka att jag kan unna mig saker. Jag lägger bud på tradera på en signerad bok av Tove Jansson men blir överbjuden och då pustar jag ut. Jag lägger bud på en bunt Darlingtidningar men blir överbjuden och jag pustar ut. Det är gratis mackor och fika i en lounge som egentligen bara är till för de som har seminarieprogram men jag får gå med som +1. Jag kan slå ut restaurangbesökets kostnad på två måltider nu eftersom lunchen är gratis och då känns inte det som så farligt avstamp. Det är ett ständigt misslyckande och ständigt triumferande detta köpstopp.

Jag pratar men en vän som går i terapi där jag också gått i terapi förut. Jag säger att jag ofta hamnade i ett läge där jag satt och skröt om alla känslomässiga framgångar jag faktiskt haft, att jag vågat ta en konflikt, vågat ta en paus när det var stressigt, vågat säga att jag inte mådde bra. Jag hamnar i det här hela tiden. Jag måste ha något utanför mig själv som är ett bevis på att allt inte är ett enda stort misslyckande och nu har jag inte råd med terapi så då får det bli bloggen. Jag måste få säga något bra någon gång.

 

Kommentera

Your email address will not be published / Required fields are marked *