The education of Dee Dee Ricks

Jag har semester. Det är för varmt för att skriva egentligen. Jag gillar inte sommaren. Möjligtvis kvällarna när dagen svalnar och tystnar. Jag låtsas att jag är en författare i södern cirka 1940-1960. Jag hänger på Carson McCullers veranda. Jag skriver på skrivmaskin.

”The winters were changeable, but the summers always were burning hot. The town was a fairly large one. On the main street there were several blocks of two and three-storey shops and business offices. But the largest buildings in the town were the factories, which employed a large percentage of the population. These cotton mills were big and flourishing and most of the workers in the town were very poor. Often in the faces along the streets there was the desperate look of hunger and of loneliness.”

I själva verket ligger jag i soffan och kollar dokumentären ”The education of Dee Dee Ricks” som får bröstcancer. Under den så kallade resan förstår hon hur ytligt hon sett på livet. Bestämmer sig för att börja samla in pengar till organisationer som hjälper oförsäkrade och/eller fattiga kvinnor att få behandling. Hon väljer en perukmakare som har rykte om sig att vara galen. De försöker lösa problemet med att hon vill kunna dejta och sova över hos män utan att behöva ta av sig peruken. Hon visar brösten framför kameran innan hon opererar bort dem, säger att hon brukade hata dem. Hon säger att det är omöjligt att veta vad försäkringen kommer täcka och inte. Hon lägger ut pengar och hoppas få tillbaka en del av allt. Är nära att gå i personlig konkurs, plötsligt har hon pengar igen. En av de hon träffar har svårt att ha råd med tabletterna hon behöver som kostar över 100 dollar styck. Dee Dee bekostar hennes behandling. Rakar inte av håret när hon börjar tappa det, låter frisyren falla sönder, har Louis Vuitton-sjalar på sin peruk.

Jag tycker hon är underbar i sina sjalar. Om jag hade pengar nanana skulle jag donera dem till hennes foundation.

”SHE never even had a nickel to herself any more. They were that poor. Money was the main thing. All the time it was money, money, money”

Fattigdom är som het luft, när en är omgiven av den så går det inte att tänka på något annat. Vad jag än läser om McCullers så står det om hennes poor health. Hon skriver om Karl Marx. Hon träffar Marilyn Monroe och Karen Blixen.

Sålde en diktsamling av Inger Edelfeldt på twitter. Jag fick sålt min signerade Nick Cave-affisch. Jag hittade i bärsele från Babybjörn på en gågata som jag tog hem och la upp till försäljning på facebook men ingen har köpt än på flera dagar. Ska kanske försöka byta den mot något kanske, ramar eller blommor kanske. Hörde en kvinna i radioprogrammet Plånboken prata om hur hon under ett år försöker att inte köpa något utan bara ägna sig åt bytesekonomi, nu var hon halvvägs. Jag blev avundsjuk för att hon fick vara med och inte jag, som också är halvvägs. Men jag har ändå inget att säga. Eller jo: vad röstar Dee Dee Ricks på? Vad tycker hon om det samhälle som de hon tjänat alla sina pengar på röstat fram? Som kanske hon själv röstat fram till och med? Varför blir det så ensamt och dyrt när någon blir sjuk? Varför måste kvinnor med bröstcancer vädja till Ralph Laurens eget cancercenter när de inte har råd med cellgift? Det låter väldigt rått men det är ju trots allt för att de flesta vill ha det så, för att de flesta ännu inte blivit sjuka, fattiga, ensamma.

Kommentera

Your email address will not be published / Required fields are marked *