Sunrise, sunset

Läser DN till frukost, det finns sätt att läsa även de artiklar som är bakom betalväggen men intervjun med en polis som skrivit en bok är gratis.

”Och det är allt oftare fattigdom, och inte till exempel ett drogberoende, som driver kvinnor till prostitution.”

En fult handskriven prislista som tagits i beslag.

Det känns som att jag gjort pengar, och bristen på, till ett intresse. Allt om pengar är intressant. Allt jag läser om ekonomi i romaner skriver jag upp på olika lappar, skrivblock, anteckningsboken på mobilen.

Merethe Lindström har inte råd att gå till tandläkaren.

Elena Ferrantes Elena och Lila pluggar latin för att bli rika och slippa det våld som är och omgärdar deras fattiga kvarter. När Elena gör något grammatiskt fel slår Lila henne på armen.

Det är bara människor utan pengar som tänker så mycket på pengar som jag. Eller de som är rädda för att bli av med de pengar de har.

Fick ut 1421 kr från Bukowskis. Flera dagar för sent. Inte fått något svar på varför de inte följer sina egna villkor. Bara ett felstavat mail som verkar vara svar på en helt annan fråga. Jag hade hoppats det skulle vara glammigare att ha att göra med dem. Som i den realityserien om auktionshuset på tv8 eller sjuan eller vart det nu var.

Folk på bokbörsen är sämre köpare än på tradera. En vill betala i efterskott fastän det står i köpvillkoren att jag bara accepterar förskottsbetalning. Orkar inte med att käfta så skickar den mot betalning i efterskott. Jag är mindre konfliktbenägen när jag har ångest. Alltid nåt.

Ångest är som solnedgångar. Går inte att skildra dem hur starka känslor de än väcker. Och det kommer alltid fler. Mer.

En vecka nu av nästan outhärdlig ångest. Länge sen det var såhär dåligt. Har sovit nästan all tid jag inte jobbat. Legat i sängen med neddragna persienner som en karikatyr i en dålig film.

En av ångestnätterna vaknade jag med en groda på halsen som säkert tagit sig in på dagen utan att jag sett den. Min första tanke var ”är det såhär en psykos är, är det dags nu”. Men går det att tänka så under en psykos?

Dagen efter blev jag biten av en katt när jag försökte avstyra ett bråk. Började blöda ordentligt. Blodet såg ut som karamellfärgat vatten, inte trögflytande alls. Kändes inte på riktigt eftersom blodet inte såg ut som på film. Blödde ner tre handdukar och klickgolvet var prickigt. Blodfläckar stora som femkronor på väg till badrummet.

Dagen efter tog jag en lugnande för första gången på ett drygt år. Tackade ja till extrapass på radion. Läste på om de ämnen jag skulle prata om.

Häglaredsmasten som saboterats. Sov. Kollade på eurovisionfinalen. Sov. Spolade tillbaka och försökte hålla mig vaken. Sov. Duschade och ville gråta men kunde inte.

Jag brukar tänka på Jan Stenmarks bästa ruta:

”Men dom fick aldrig se mig gråta. Det passade jag på att göra när dom höll mig nertryckt under vattnet.”

Passa på. Så brukar jag säga till kunder i bokhandeln som inte kan bestämma sig för om de vill ha en plastpåse till sina böcker eller inte.

”Passa på.”

”Unna dig. ”

Eller favoriten: ”Man lever ju bara en gång.”

Gick okej på radion. Jag har varit bättre och jag har varit sämre. H lyssnade och sa att det inte märktes att jag mådde dåligt.

Jag tackar ja för de 300 kr jag får. För att jag vill vara lätt att ha att göra med. Så att jag ska få fler extrainhopp. Flera schemalagda. Mer pengar. Jobb som leder till jobb.

Får fler och fler extrajobb jag tycker är roliga att göra. Jag vet inte hur mycket extra det blir per månad, allt går direkt in i skulder. Jag jobbar extra hela tiden men märker inte av några pengar. Därför extra viktigt att det är roligt. Åtminstone ibland, det är radion fortfarande och jag vill inte sabba nåt där genom att ställa in för något så banalt som ångest. Som ju inte är mer än ännu en solnedgång.

Kommentera

Your email address will not be published / Required fields are marked *