Slim Aarons

Jag är nästan aldrig inne i någon stad nu för tiden. Jobbet, Citygross, ibland svänga förbi biblioteket. Om jag någon gång väl åker in till stan är det om det är kvällssol och allt är stängt. Jag gillar att gå omkring där. Tänkte gå runt lite nu men vissa var fortfarande öppna. Mariella inredning hade inramade bilder av Slim Aarons. Jag klappade butikshunden som alltid ligger framför disken. Bad henne kolla upp priset på dem, de hade nyss kommit in och var inte märkta. Hon läste från en lapp vad han hette.

Jo jag vet, det är därför jag undrar vad de kostar, jag har aldrig sett dem i Sverige förut.

Jag frågar om det är C-printar, bara för att jag vill visa att jag har koll, att jag inte behöver en säljpitch.

Jag vet inte varför jag är tvungen att säga att jag vet, varför jag blir så irriterad på att bli behandlad som en kund. För att jag var den enda på fotohögskolan som ens hört talas om honom och nu vägrar acceptera att någon antar att jag inte vet vem han är? Kanske är det bristen på fingertoppskänslan i sättet att sälja? Kanske är det för att jag inte köpt något på så länge att hela ritualen bara är absurd?

Ja visst är de fina, de är underbara. Men hon lyssnar inte. Hon säljer.

De här kommer direkt från han i Frankrike som har hand om rättigheterna idag. Det här är fotokonst, det inte är inte vad som helst.

Jag märker hur hon fördröjer. Jag frågar igen. Jag vet inte varför jag vill veta vad de kostar. Vad de än kostar kommer jag inte ha råd. Jag har några hundralappar i plånboken. Enligt ”KOMMITTENTAVRÄKNING 153677992” så sålde Bukowskis min förstautgåva av JH Engströms ”Trying to dance” för 1900 kr. Hade de fyllt i namnet rätt från början hade den förmodligen gått för mer. På det tillkommer:

Försäljningsprovision 285 kr
Försäkringsavgift 23,75 kr
Fotoavgift 170 kr

Kvar blir 1421 kr som ska betalas ut 15 maj. En söndag. Givetvis betalar de inte i förskott utan i efterskott om utbetalningsdagen är en söndag. I villkoren står det att utbetalning sker 35 dagar efter försäljning. Jag är så arg på allting, det är ocharmigt och jag hatar ocharmiga människor.

Men allt irriterar mig.

Hon vet inte ifall det är en C-print. Hon vet inte vad fotografierna kostar. Säger något om hur vackra bilderna är igen.

Krigsfotografen som efter kriget bara ville fotografera ”attractive people doing attractive things in attractive places”. Han dokumenterade rika människor utan att ljussätta eller sminka. Ändå var det enbart modetidningar som ville ta in bilderna. Tänker på det som Nan Goldin sa när hon föreläste i Göteborg: jag ville bli Voguefotograf men de tyckte inte att mina modeller passade för Vogue. Eugène Atget som gick runt i Paris och fotograferade skyltfönster, stadens fasader som reflekteras i nya kläder och provdockornas blanka hud. Surrealisterna ville ställa ut honom i slutet av hans liv men han tyckte själv inte att det han gjorde var konst.

Mariella inredning har allt jag gillar. Sängkläder från Lexington. Doftljus från Voluspa. Skultuna i svart och mässing. Vad som helst med Tom Dixons namn på. Brickor i marmor. Jag tyckte marmortrenden och mässingtrenden var ful när den kom men ändrade mig snabbt.

När jag handlat där har jag sparat påsarna, såna vackra pastelliga med ett riktigt snöre till handtag. Jag fick länk från en klasskompis om hur människor köper påsar på ebay från de dyra modehusen för att ha framme som statussymboler i sina hem.

Jag hade plastpåsar från butiker på väggarna i mitt rum redan när jag var barn. Jag undrar om jag fotograferade det men kommer inte orka gå igenom gamla pärmar med negativ.

Jag säger att jag ska återkomma. Det är ingen brådska ändå. Butikshunden syns inte till. Jag går ut genom den öppna därren och åker hem utan att klappa den.

Kommentera

Your email address will not be published / Required fields are marked *