Shortlist

Jag får ett mail om att jag gått vidare i en fotobokstävling. Jag är på shortlisten med tio andra. Jag har, som vanligt i såna här sammanhang, fått betala för att vara med. En av mina gamla fotoidoler har suttit i juryn. Hållit i min fotoboksdummy. Bläddrat i den och gillat. Eller åtminstone gått med på att den är på listan.

Vi har dessverre ikke anledning til å betale opphold eller reise så om du kommer langveisfra vil det være på egen regning. Om du ikke befinner deg i Oslo vil vi selvsagt kontakte alle uavhengig av hvor de befinner seg så snart juryen har annonsert hvem vinneren er.

Översätter mailet i google translate.

Har vi tyvärr ingen möjlighet att betala bo eller resa så om du kommer från långt borta, kommer det att vara på egen bekostnad. Om du inte befinner dig i Oslo, kommer vi naturligtvis kontakt alla oavsett var de befinner sig så snart som juryn meddelade vinnaren.

Jag skriver att jag inte har råd att ta ledigt och åka dit. Det är som ett tics att säga det till alla. Det är absurt att människor ska stå och dricka vin och bläddra i min handbundna bok vars linnetråd jag tagit lån för att ha råd att göra. Medan jag sitter hemma. För ett år sen hade jag åkt dit. Tagit ledigt, åkt dit på kredit, sovit över på smslån. Tröstshoppat något dagen efter när jag fått veta att jag inte vunnit. Priset är ett bokkontrakt med ett norskt fotoboksförlag. Jag vill ha det så mycket. Jag tycker att min idé är bra. P hör av sig från Norge, han som tyckte jag skulle göra en bok av mina bilder när vi gick i samma klass, han tycker också den är bra. Jag hade tänkt hänga upp alla bilder på rad med svarta spikar som en fjärilssamling. Men du älskar ju böcker, varför gör du inte en bok. Han säger att han hoppas att vi kan ses snart. Jag skriver att jag inte har råd att åka men att jag gärna träffats. Jag gillar P, jag skäms för att jag aldrig umgicks med någon på skolan, undrar vad de säger om mig på bokutställningen om de över huvud taget säger något. Det är bara ett nytt skydd att säga att jag inte har råd, så tänker jag ofta. I själva verket hade jag väl gått därifrån direkt oavsett om jag vunnit eller inte.

Jag har på pushnotiser på galleriets instagram, ändå uppdaterar jag det hela tiden. Går in på andra konton för att se så att min uppkoppling fungerar. Det skulle annonserats ut 20:00. 21:40 en bild på vinnaren med blommor och cellofan i famnen. Jag kanaliserar in all besvikelse i en ilska över att det givetvis alltid är såna som vinner som har råd att åka på sånt där. Som har råd med fina kläder. Jag hade känt mig så ful om jag varit där. Mina skor har börjat gå sönder och de andra skor jag har känner jag mig inte bekväm i. Ett par lackskor jag känner mig utklädd i. Jag köpte dem efter att jag läst Deborah Davis ”Party of the century”, boken om Truman Capotes svartvita bal. Men jag har inte längre någon kostym som är fin nog. Den ena har hål i armbågarna, den andra har trasig midja.

Men vad vet jag, kanske bor hen i Oslo, kanske har hen tagit smslån. Kanske är hen inte en själlös entreprenörstyp som älskar att mingla och nätverka. Förmodligen inte.

Jag blir så jävla besviken. Och besviken på att jag blir besviken, att det betyder så mycket för mig.

Jag får inget mail heller. Det är som det är. Efter ett tag vänjer en sig vid att förlora. Alla som spelat bort pengar vet detta. Det finns en viss stolthet i att kunna stå kvar, inte röra en min, skratta åt att ens markers bokstavligen dras bort. Fortsätta förlora. Det är ungefär så det är med alla stipendier och grupputställningar jag slösat pengar på.

Men. Folk jag känner i andra städer kanske kan gå och titta på boken. Det är ändå lite kul. Anmälningsavgiften svider inte så mycket som det hade svidit att förlora några tusen på att åka till Oslo och förlora.  Försöker jag intala mig. Jag tänker att jag ska beställa några recensionsexemplar från förlag bara för att muntra upp mig. Men jag orkar inte läsa så mycket. Snart kommer de sluta skicka gratisböcker. Jag vill ha Sandra Beijers nya. Få den signerad på bokmässan nästa vecka. Vill få M Train signerad. Köpa nya jeans, helt otvättade mörkt blå. En ljust grå kostym som sitter tight men har breda slag, som jag såg en kvinna ha på Gotland. Out of print har 25% rabatt på allt hela helgen för gamla kunder. Rabattkod i inboxen. En stor soffa i en facebookgrupp som skänks bort mot avhämtning i Göteborg. Jag måste hyra en bil med dragkrok och släpvagn men jag skulle kunna ha den inne under vintern framför bokhyllan, sen ute på uteplatsen nästa sommar. Jag skulle kunna ligga där och läsa och ha tända ljus på kvällen. Somna med Dylan uppkrupen mot mig. Jag vill ha stora tunga böljande gardiner. Det ser för kalt ut hemma. Jag googlar skillnaden på sammet och krossad sammet.

Men jag köper inget.

Comments

  1. Emeli - 2016-09-17 @ 19:26

    Dumma dom som inte fattade du var bäst.

    Grattis ändå till short list. Och strongt att inte tröstshoppa.

  2. Byråkrat - 2016-09-17 @ 23:02

    Jag är fortsatt imponerad av hur du kämpar. Bättre tider kommer.

  3. Birgitta - 2016-09-19 @ 10:00

    Ja, bättre tider måste komma och det är skittufft av dig att inte ge efter / ge upp. Det är SÅ imponerande. Vi känner inte varandra och kommer med största säkerhet aldrig att träffas, men jag står ändå och hurrar i kulisserna (och önskar att jag hade samma starka karaktär).

Kommentera

Your email address will not be published / Required fields are marked *