Rosenthal

Farmor har fått en stroke till. Är inte kontaktbar. Bara ligger och stirrar, skriver min pappa i sms. Farfar är ledsen. Jag frågar hur han själv mår, pappa. Han skriver att han tittar på tv. Peace & Love-festivalen på svt. Du måste kolla det på play sen. Han ska åka ner och hälsa på farmor snart. Jag skriver att jag tycker synd om farfar. Det gör jag också, skriver pappa. Farfar hälsar via pappa att han är glad för boken jag skickat och brevet, han ska svara när han orkar. Blir nöjd över att pappa fått veta att jag visat omtanke. Vet att han tycker det är bra av mig även om han inte säger det. Det är äckligt att jag behöver bekräftelsen även i den här situationen.

Boken, ”Busskungen”, är Kristin Lundells bok om svensken som skapade Greyhound. Uppgång och fall. De lyxiga stationerna i aluminium. Bussarna med sval air condition. Det som var en arketypisk bild av lyx, som var scenen för oscarsbelönade filmer, blev många år senare det motsatta, underklassens sätt att transportera sig. Jag älskar boken. Den är lågmäld, intelligent. Handlar om lyx, klass, de som satt i bussätena då är några andra än som sitter där nu.

Jag fattar inte varför ”Busskungen” inte blev lika stor som ”Expeditionen”. För att det inte ligger en individualistisk prestation i botten av projektet? För att den inte skrevs först? För att ekonomi inte är en gåta som tre män som dör på nordpolen ? För att det är en för stor gåta?

När jag var i Las Vegas hyrde jag en stor suv för pengarna jag fått ut för kapitalförsäkringen som tecknats i mitt namn av farmor och farfar. När farmor och farfar var i Paris under efterkrigstiden betalade de hotellrummet med några paket kaffe.

Jag frågar farfar i ett brev om han minns hur det var under Greyhounds glansdagar. Jag frågar hur han orkar ta hand om farmor.

När jag var liten brukade jag resa till dem eller med dem.

De minnen som dyker upp snabbast:

1. Farmor har en walk in closet i en av de vanliga garderoberna, ett sorts lönnrum där bakom. Dräkt från Chanel. Handväska från YSL. Äkta pärlor. Ett boutiquenarnia i en villa i Smedjebacken. Ett runt litet fönster där inne. Jag sitter där ofta men vet inte varför eller vad jag tänker på. Tjuvtittar i innerfickorna på de fina kläderna som ÄR min farmor lika mycket som den nikotingula sluta röka-tröjan hon har när hon jobbar i sommarstugans trädgård eller tittar på Wimbledon på ett brusigt eurosport.

2. Jag är med på resa på någon varm charterort där poolen är stor och ljust blå på dagen och svart blank som farmors flytande eyeliner på kvällen. Jag insisterar som bara en sexåring med egna pengar kan. Farmor och farfar får inte ta de billigaste drinkarna för att snåla, de måste ta de drinkar de vill ha på riktigt. Jag är slösigt sträng. Jag sparade länge för att kunna köpa. Räknade om växelkursen. Pesetas till kronor. Jag älskade att bläddra i de separata drinkmenyerna. Färgglada blanka. Insisterade på att betala själv. Egna pengar. Blir stolt över den lilla dandy jag var och förundrad över hur tidigt jag spenderade pengar på det sorglösa sätt jag sen skulle göra som vuxen.

3. I Danmark. Vi smugglar in påsar med McDonaldsmat och kottar på det fina hotellet. McDonaldspåsarna under farmors jacka. Kottarna under min och farfars. Det var spännande och jag vet inte om de på riktigt var rädda för att de inte skulle få ta in snabbmat på hotellrummet eller om de hittade på det som en lek för att jag skulle tycka det var kul. Det tyckte jag. Träden på vägen till McDonalds hade enorma kottar.  Hade aldrig sett såna. Hittade den största som jag kunde ta med hem. Sen ville jag ha en i reserv ifall något hände med den största. Sen började jag se variationer mellan dem. La upp på rad efter kategorier jag hittade på. Vi fyllde plastkassar. Skulle jag sälja dem hemma? Bara ha dem? Hade farmor och farfar förutseende nog med sig kassar för att de kände mig så väl? Den lilla maniska samlaren. Eller råkade de ha med kassar? Var det kottarna de var rädda för att de skulle få frågor om? Jag hade alltid en klump i halsen av hemlängtan men var rik på kottar stora som handbollar och jag åt Happy meal i sängen på ett fint hotell.

4. På sin bröllopsresa var de alltid hungriga. De åt nästan ingenting på flera veckor för att kunna köpa det porslin de drömde om. En komplett servis för bjudningar. Jag tror det var Rosenthal men jag kan minnas fel, det kan vara att jag bara gillar namnet och har blandat ihop det därför. Minns min farfar vilket porslin det var? Kommer jag aldrig kunna fråga min farmor om det nu? Är hon borta nu?

Comments

  1. Eva Persson - 2016-05-01 @ 07:59

    Åh..gillar verkligen det här inlägget.
    En fin känsla.

  2. /carina - 2016-05-02 @ 10:14

    Du har inte funderat på att skriva en roman? Den här texten är SÅ bra- den förmedlar så många känslor, såsom kärlek och värme, men också självdistans att det kryper i huden av att läsa den. Jag skulle gärna läsa mer.

    • marcus - 2016-05-15 @ 19:08

      Bara varje dag av mitt liv :) Hittills har jag aldrig lyckats färdigställa något men vi får se, blir väldigt smickrad av din kommentar hur som helst.

Kommentera

Your email address will not be published / Required fields are marked *