Porslinsänglar

Jag tror att det var redan vid det andra tillfället när jag gick i KBT som jag fick skriva en lång lista på allt som gav mig ångest. 10 minuters promenad hemifrån. På den tiden efter skandalerna men före namnbytet från Carema till Vardaga. Det var en lång lista. 25 punkter tror jag. Jag trodde nog att vi skulle gå igenom dem, prata om den, få mig att gå från 25 och uppåt mot det allra värsta. Jag minns faktiskt inte vad jag hade överst. Det var sociala situationer för det mesta. Att någon ringer, att någon kommer på besök, att träffa någon jag känner, att besöka någon, att resa tillsammans med någon, att träffa någon jag känner på pendeltåget, att någon bara ringer på hemma, att resa i grupp, att fika i grupp, att någon i klassen föreslår att vi ska hitta på något efter skolan. Såna saker. Vi gick direkt på förstaplatsen. Till slut hade jag gjort nästan allt på listan. Legat på golvet utan skor på en yogamatta hos min terapeut och gjort mindfulnessövningar, lärt mig andas, gjort kroppsskanningar i hemläxa, laddat hem en betalapp hon rekommenderade som skulle hjälpa mig att slappna av, läst självhjälpsböcker hen rekommenderat.

Jag shoppade mindre när jag gick i terapi.

Jag är en sån som ”svarar” bra på terapi.

Det gjorde mig stolt då men nu tänker jag att det jag är bra på är att underkasta mig. Det kan vara reklam i ett glossy magasin, det kan vara en terapeut. Kvalitén på mitt liv vid ett givet tillfället är egentligen bara en fråga om vad jag underkastar mig just då.

Jag mailade med S, fick ett sorts aha-moment som låter banalt när jag skriver ner det men som kändes: jag måste alltid vara till lags. Prestera inför någon annan. Jag försöker hitta ett bättre sätt att förklara det på, letar efter ord. Underkastelse är det enda som låter någorlunda rätt när jag tänker på det, försöker känna efter. Lukasevangeliet 14:27 kommer upp på google:

”Den som icke bär sitt kors och efterföljer mig, han kan icke vara min lärjunge.”

Artiklar om religion där grundbetydelsen av ordet islam förklaras vara just underkastelse och lydnad.

Artiklar om BDSM på wikipedia, ordet undergiven där det står att den undergivnes roll:

är att formellt sett lyda och tjäna den dominante som har makten i situationen.

Paradoxalt nog ligger den egentliga makten alltid hos den undergivne och tar sig uttryck i att den dominante aktivt tar ansvar för den undergivnes passiva välmående.

Att lämna över sig till någon eller något med makt som tar ”aktivt ansvar”. En nästan övertydlig för vad reklam lovar, underkasta dig våra värden så ska vi ge dig detta passiva välmående.

På luncherna när jag pluggade på fotohögskolan brukade jag ibland gå bort till Katolska kyrkan. En pietà-skulptur i ett av de små rummen, tända ljus, orkidéer.

Katolska kyrkan har en gift shop bredvid: Lilla Thérèse. Jag gick alltid in dit när det var öppet. Gotta love gift shops.

Underkasta sig, ge gåvor, få någon som tar ansvar för ens välmående, eller kanske till och med kärlek, i gengäld. Är det så enkelt, mitt problem?

Jag gav hela första säsongen av Arkiv X till en vän på VHS men det blev bara konstig stämning. Det var en alldeles för dyr present för den relation vi hade förstod jag i samma stund jag gav den. Det ansiktsuttrycket. Det obekväma nedpackandet i väskan.

Jag sålde nästan hela min skivsamling för att ha råd med en bra födelsedagspresent. Det räckte inte till något med en diamant i så jag köpte ett halsband med en syntetisk diamant. Snyggt inslagen. NK:s svartvita omslagspapper. Jag tror inte att hen bar det någon gång.

Jag gick runt i Stockholm en hel dag medan mina klasskompisar ägnade skolresan åt Gröna Lund och att bli fulla. Jag hade hört någonstans att Christina Schollin hade en hel butik full av änglar. Jag läste franska med en kristen som jag fått för mig skulle bli kär i mig om jag gav henne ett stor porslinsängel. Vår lärare satte bakplåtspapper på tv:ns undertexter. Jag försöker minnas om de hölls på plats av statisk elektricitet eller om pappren tejpades fast. Vi satt och såg ”De 400 slagen”, ”Jules et Jim” i ett nedsläckt klassrum. Någon gång tror jag hon sa något om änglar. Flera antikhandlare hade hört något om butiken men visste inte vart den låg. Jag satte mig i en park och skrev ett långt brev till M om hur olycklig jag var men jag rev ut det och slängde det för det var så dåligt skrivet. På vägen hem frågade några ungdomar om jag ville köpa ut åt dem. Jag blev så smickrad att jag övervägde att göra det. Jag övervägde att erbjuda mig att köpa cigaretter åt dem istället. Men jag sa bara nej. När jag passerade dem tänkte jag att det vore ironiskt att bli knivhuggen i ryggen i tunnelbanan för att inte ha köpt något till någon. Nästan vackert. Men de bara ropade något åt mig och jag gick vidare efter att ha ägnat dagen åt ingenting.

Kommentera

Your email address will not be published / Required fields are marked *