Rea på rean

Jag har börjat sälja saker på tradera och bokbörsen. Att få sålt något är en kick som påminner om den jag får av att köpa saker. Inte alls lika stark men på samma skala. Vill sälja mer nu. Men jättejobbigt att lägga upp saker jag verkligen vill ha kvar, som varit svåra att hitta.

Jag avregistrerar mig från nyhetsbrev från inredningsbutiker och klädbutiker. Det är rea på rean i min mailkorg just. Jag tänker att det nog är bra att fortsätta få de där mailen för OM jag MÅSTE köpa något så är det väl bättre att jag gör det med rabatt än utan. Men sen avregistrerar mig ändå. Jag tömde min plånbok på kundklubbskort idag på lunchen. Jag älskar kundklubbar, det var rätt många kort.

Bakslagen har varit att jag ätit snabbmat 2 ggr på lunchen. 140 kr totalt. Det är inte så farligt. Har sålt böcker för 280 kr. Blev förkyld och köpte saker på apoteket för 110 kr.

I övrigt köper jag bara mat och bensin. Det har börjat kännas konstigt att ta fram kortet. Det trodde jag inte. Jag upplever att allt är dyrt nu. Stod och höll i juice för 29 kr på stället jag postade böckerna jag sålt. Gick tillbaka till kyldisken med den när jag tänkte på ica basics äppeljuice för typ 12 kr.

Jag låter så jävla präktig nu och det är ju inte dyr juice som tagit mig hit utan att jag utan problem kunnat ta smslån på 8000 kr för att betala av ett på 5000 kr och sen handla på ebay för mellanskillnaden santidigt som jag vetat att jag kommer behöva lösa lånet med ett nytt nästa månad. Men att välja bort en dyrare juice gör mig ändå nöjd för att jag för nån månad sen ALDRIG i helvete skulle kollat priset på juice.

• • •

Samlandet

När jag var i Berlin på klassresa såg jag screentryck från ”Black Hole”. Det var otroligt jobbigt att jag inte kunde köpa något av trycken.

”Set in the suburbs of Seattle during the mid-1970s, the comics follow a group of mostly middle class teenagers who, over the summer, contract a mysterious sexually transmitted disease known as ”the Bug” or ”the teen plague,” which causes them to develop bizarre unique physical mutations, turning them into social outcasts.”

Jag vet inte varför jag samlar på saker. Jag såg samlingsvolymen av ”Black Hole” på biblioteket i fredags när jag var där. Jag skaffade lånekort och fick välja mellan ett litet som går att ha som nyckelring och ett större i vanlig kreditkortsstorlek. Jag ville ha båda. Egentligen ville jag ha båda gånger två. En för att använda och två som jag kan ha i orört skick. Allt går att samla på. Allt som är fint måste jag också äga.

Jag sköljer kuvert i varmt vatten i diskhon i köket om den som sorterat glömt att stämpla. Jag tar bort frimärket och torkar sen kuvertet och pressar det eftersom jag vill ha kvar det. Jag sparar nästan allt. Samlar. Min pappa visade mig när jag var liten hur frimärken tas bort. Min farfar samlade på frimärken och tändsticksaskar från hela världen och hade lärt min pappa det han lärde mig i ett ångvarmt badrum.

Det låter otroligt sjukt men anledningen till att jag kunde hålla mig från att köpa ett screentryck var att jag inte kunde köpa bara ett. Jag ville egentligen ha ett friskt och ett smittat men den bild jag gillade bäst fanns bara i friska versionen. Jag skulle då alltså behöva köpa tre: det friska porträttet av den bild jag gillade bäst och något av trycken som fanns i båda versioner. Jag visste att dessa förmodligen skulle kunna gå att spara några år och då vara värda minst det dubbla, priset var redan då satt väldigt lågt tyckte jag, något som jag också frågade om. Jag fick svaret att det är väldigt billigt för konstnärer att bo i Berlin och ha gallerier och butiker men att det också gjort att de flesta som bor i Berlins konstkvarter är väldigt fattiga och att därför är priserna på konst och annan kultur även den väldigt låg.

Jag skulle alltså behöva köpa: den bild jag gillade bäst, den bild jag gillade näst bäst som fanns i båda versioner och dessutom den som fanns i två versioner och som jag trodde att jag skulle kunna sälja med vinst några år senare. Jag skulle behöva köpa fem screentryck. Det hade jag inte råd med då eftersom jag maxat mitt Mastercard för att kunna bo på hotell istället för i sovsal med de andra i klassen. Jag valde mitt hotell utifrån antal stjärnor på hotels.com, bara 4- och 5-stjärniga, och därefter det jag tyckte var snyggast i resultatlistorna. Hotell Mani hade fått 4.5 i betyg. Golvet var schackrutigt inne på rummet. I lobbyn stod en automat där det gick att köpa dyra designade sexleksaker i exklusiva stramt formgivna förpackningar. Hade det varit för några år sen hade hotellet förmodligen haft en egen CD-samling till salu på receptionsdisken. Jag hade förmodligen köpt den.

Ordet souvenir kommer från franskan och går att översätta ungefär: att återse. Det franska ordet kommer från latinet subvenire: bistå; komma i någons tankar. Men prefixet sub pekar också på att det kommer underifrån. Inifrån. Ett föremål som bistår oss i att återse något som varit dolt tills dess. Föremålet som bärare av minne.

Jag är en extremt nostalgisk person. Jag har förmodligen levt halva mitt liv i tankar på dåtid. Är det därför jag samlar på mig saker? För att återuppväcka saker som är gömt i mig?

På biblioteket reserverade jag Emily Goulds ”Vägskäl” som är ett av de boktips jag fått sen jag startade bloggen.

”Amy är en överklasstjej från Östkusten, vars tur och charm har tillåtit henne att glida genom livet under längre tid än vad som är bra för henne. Bev har fastnat i omständigheter som knappt skulle ha ansetts som bohemiska ens i tjugoårsåldern: hon är timvikarie på olika kontor, bor i hyresrum,drunknar i studielån. Amy lever fortfarande på gamla framgångar, men hennes förmåga att bränna broar håller på att hinna ikapp henne både när det gäller jobb, boende och relationer.”

Jag har 290 :- kvar på kontot. Var år sen jag hade så mycket kvar så långt in i månaden.

• • •

Varje dag är årets fattigaste helg

1872 skickades världens första direktreklam ut. Jag bläddrar i gårdagens post till frukosten. Tänker att det är NU jag faktiskt borde shoppa eftersom det är rea på rean överallt. Mitt ej reklam-klistermärke har lossnat igen.

Äter stora frukostar nu. Matlåda varje dag. Jag känner mig duktig som bara köpt snabbmat en gång hittills under köpstoppet, som inte längre dricker RedBull varje dag på jobbet utan vatten istället. Vatten är inte lika gott. Jag är tröttare nu.

Jag känner känner mig fånig som försöker spara pengar på så små saker. Zetas vita bönor i tetra är billigare än de i burk. Vita bönor ftån fabrikanter jag aldrig sett en tvreklam för är ännu billigare. Som om det skulle spela någon roll när jag har krediter med årsränta på 25%.

Mina vänner postar presenter till mig. Choklad, böcker om Proust och köpstopp, en kudde formad som Log Ladys vedträ. Min flickvän bjuder mig på restaurang. Jag blir så himla göad över såna saker.

I Gabriella Pichlers film ”Äta sova dö” har huvudrollen inga vänner som ger presenter, ingen partner som bjuder. Såg den härom dagen. Om jag sa upp mig skulle jag ha mer pengar i akassa än vad jag får ut i lön nu eftersom bi- och bensinkostnad skulle försvinna. Gabriella Pichlers huvudroll har ingen akassa. Hennes pappas läkare läxar upp dem när den sjuka pappan vill sjukskriva sig och få hjälp av försäkringskassan.

”Man får inte bli girig. Pengar är inte allt.”

• • •

SUNK COSTS

image

För några år sen jobbade jag med annonser på en tidning. Jag var provanställd, hade kollektivavtal men hade inte råd att vara med i facket. Jag var anställd 40 timmar i veckan men jobbade över hela tiden. Att en annonsör var klar i tid var sällsynt. Även om en deadline var måndag kl. 18 kunde jag sitta en tisdag kl. 22 och göra om annonser.

Jag fick inte ta ut övertid i pengar men när jag tog ut den i kompledighet blev jag enbart mer stressad då det bara var jag som hade mina arbetsuppgifter på arbetsplatsen. Tog jag kompledigt blev allt som kom in från kunder liggande och jag blev tvungen att jobba över senare i veckan för att hinna med.

Finns mycket att berätta om den arbetsplatsen som var jobbigt men det är ännu tråkigare läsning. Efter bara knappa 6 månader mådde jag så dåligt av att jobba så mycket under så stressfyllda och jobbiga förhållanden att varje dag var ångest. Jag har alltid haft problem med depression men detta var något annat. Jag sjukskrevs några dagar innan min provanställning skulle bli tillsvidaretjänst.

Då sa min arbetsgivare upp mig. Jag var inte ett dugg förvånad. Jag började ta hög dos antidepressiva + ångestdämpande. Gick i terapi i 3 år och fast forward till det att jag mådde okej igen och ångest och depression tagit några steg tillbaka: Jag blev arg på hur de betett sig. Räknade ut att jag fått för lite lön. Min uppsägningstid var inte med i slutlönen. Inte heller hela min sjuklön.

Jag mailade fram och tillbaka med VD och ekonomiansvarig förra året. Ingen av dem bestred det jag sa men VD ansåg att detta var preskriberat. Jag tröttnade på mästrande mail efter ett tag och meddelade att jag kommer ta det till kronofogden och tingsrätt istället.

Fordran på utebliven lön preskriberas efter 10 år. Kollektivavtal preskriberas efter 2 år. Jag har lagt väldigt många timmar på att försöka förstå LAS och annan lagstiftning. Läst domar i liknande situationer och paragrafer. Jag har även betalat en arbetsrättsjurist för att få fråga om det är någon idé att driva detta men hen gav inte något tydligt svar på vad som gäller.

I perioder har jag släppt det. Tänkt att det bara är pengar. Men så fylls jag av ilska igen. Känner mig trampad på. Bestulen.

Problemet är att jag läst Kahneman. Jag vet att så kallade ”sunk costs” påverkar vårt beslutsfattande på ett sätt som är ologiskt. Om vi har investerat/förlorat pengar, eller till och med tid, på något blir vi känslomässigt styrda att ”rädda” dessa pengar snarare än att se till vad som går att tjäna eller f. Det sammanfattas bra på wikipedia:

”In economics and decision theory, loss aversion refers to people’s tendency to strongly prefer avoiding losses to acquiring gains. Most studies suggest that losses are twice as powerful, psychologically, as gains.”

Knox och Inkster genomförde 1968 ett experiment bland de som spelade på hästar. De som precis lagt sitt spel rankade sin hästs förmåga högre än de som stod i kö för att spela men ännu inte skiljts från sina pengar. Det går alltså att säga att även vår bedömningsförmåga förändras av s.k. sunk costs.

Problemet är alltså att om jag förlorar i tingsrätten måste jag betala deras advokat plus rättegångskostnaderna. Jag är fattig nog för att få rättshjälp men summan det handlar om är för låg. Logiken är: hade jag tjänat mer då och blivit lurad på lönen hade jag kunnat få rättshjälp nu. Men hade jag tjänat mer hade jag ju kunnat vara med i facket och fått hjälp av dem eller kunnat spara pengar. Är du fattig är du alltid fucked.

Och enligt studier styrs jag känslomässigt av ”sunk costs fallacy”. Googla det så får du läsa om många tragikomiska experiment.

Jag upplever den där förlorade lönen som så jobbig att jag inte kan titta på riskerna/vinsterna på ett objektivt sätt. Som att stå kvar vid ett roulettebord när en förlorat mer än en har råd med. Mugazieffekten kallas detta för i investeringssammanhang när någon investerat så mycket att den fortsätter oavsett.

Detta är alltså så krångligt ärende att en arbetsrättsjurist inte kan svara på om jag har nån chans. Ska jag då ta risken att bli ännu mer skuldsatt? Kommer jag kunna släppa det om jag inte går vidare? Har fram till 27/1 på mig att skicka in mina ”bevis” om jag vill gå vidare till tingsrätt.

Usch vad långt det blir. Imorrn får jag skriva om mitt RedBull-beroende som jag slutat med eller nåt.

• • •

Kropp & själ & Marx

De som tänker lite grann på döden konsumerar mer. De som tänker väldigt mycket på döden konsumerar mindre.

Jag hade en sån morgon när jag vaknade tidigt och inte kunde ta mig upp, då jag ligger och stirrar. Får tag i mobilen och kollar flödet i mörkret och min vän misärläsaren har länkat till Kropp och själs program ”Handla dig lycklig”, det var de som berättade om dödstänkandet i relation till shopping.

Jag blir förresten så rörd när folk engagerar sig så att de tänker på mig när de ser något och hör av sig. Har redan hunnit få några boktips också av vänner, dessa återkommer jag till.

Gunilla Brodrej, som inspirerat mig till den här bloggen, var en av de medverkande i radioprogrammet jag lyssnade på under den timme när det helsvarta sakta blev mörkblått utanför mitt fönster. Jag gillar Brodrej såklart. Jag behövde verkligen hennes bok. Men jag blev irriterad. Eller snarare avundsjuk kanske. Hon har pengar, hon säger att hennes shopstop-projekt var hennes och att hon inte ville att det skulle gå ut över övriga familjen. Hon fortsatte köpa presenter under köpstoppet. Det vill jag också kunna. Det kommer jag inte att kunna.

Jag började nysta i vad jag betalar för ränta på mina kreditkort idag, blev illamående men hann nästan klart. Ska lägga upp allt här sen.

Något jag reagerade på i programmet, och som ofta nämns i konsumtionskritiska sammanhang, är alla de varor vi ”egentligen” inte behöver. Hashtag daterad handväskedebatt typ. Som om det finns en av gud välsignad hierarki för konsumtionsvaror.

Kan därför vara kul att tänka på hur Karl Marx redan 1867 inledde sin ”Kapitalet”, där han likställer alla varor med varandra, behov med begär, nytta med nöje. Allt är samma. Inte riktigt vad jag förväntade mig av honom innan jag läste något han skrivit. Att Marx fattade redan då att t.ex. en rödlila Louis Vuitton Antigua Cabas inte är annorlunda jämfört med andra varor.  Speciellt inte idag, för mig, som kan köpa saker för att bli glad, för att få må lite bättre en stund. Skulle det inte vara ett behov att vilja må bra alltså? Tur att Karl fattar:

”I de samhällen, där det kapitalistiska produktionssättet härskar, uppträder rikedomen som en ‘oerhörd varuanhopning’, den enskilda varan som dess elementarform. Vår undersökning börjar därför med en analys av varan. Varan är först och främst ett yttre föremål, ett ting, som genom sina egenskaper tillfredsställer mänskliga behov av något slag. Karaktären av dessa behov, om de t.ex. har sitt upphov i magen eller fantasin, ändrar ingenting i sak.”

• • •

A terrible mistake

 

Jag jobbade i Telias kundtjänst för några år sen. När någon ringde in fick de välja en siffra för att beskriva sitt ärende – behövde de exempelvis hjälp med mobiltelefoni tryckte de på siffran två och hamnade på min avdelning, funderade de på att säga upp sitt abonnemang tryckte de på någon annan siffra och hamnade i en annan stad på en annan avdelning.

Innan jag jobbade där visste jag inte att det fanns särskilda uppsägningsavdelningar. På engelska kallas det ”customer retention department”. Det är en form av säljavdelning specialiserad på att försöka ta reda på vad kunden är missnöjd med och försöka ge hen ett erbjudande som gör att hen inte säger upp sin tjänst eller sitt abonnemang.

Det finns forskning som visar att det är mer lönsamt att försöka behålla befintliga kunder än att försöka skaffa nya. De som jobbar med customer retention får ofta bonus baserat på hur många uppsägningar de kan förhindra. 2014 ledde det till att det här ljudklippet spreds där en kundtjänstmedarbetare gjorde allt för att försöka förstå en kunds uppsägning.

Detta krockar lite med att de flesta företag idag låter sina kunder själva administrera abonnemang på internet. Nu när jag börjat säga upp alla olika tjänster jag betalar för är det intressant att se hur många klick jag måste genomföra för att faktiskt få säga upp mina olika abonnemang. Hur känslomässigt språket är. Jag säger inte upp en betaltjänst. Jag lämnar någon.

Spotify är ledsna för att jag funderar på att lämna dem.

De undrar varför.

De erbjuder lösningar.

De försäkrar mig om att jag kan komma tillbaka när som helst.

De vill ha mig tillbaka.

De vill fortsätta vara vänner.

De säger farväl.

De hoppas att allt bara är ett fruktansvärt misstag.

 

spotify04 spotify03

spotify02 spotify01

• • •

Farliga drömmar

Mitt vanliga modus operandi idag på lunchrasten gå in på amerikanska ebay, söka på någon berömdhet, lista efter högsta pris, scrolla neråt, sida för sida, hitta ”min prisnivå”. Som egentligen inte alls är min prisnivå. Men där jag brukar handla.

  • PSA/DNA-certifierade signerade fotografier av Lana del Rey.
  • Originalutgåvor av Breakfast at Tiffany’s inplastade i Brodartpapper.
  • Dolce & Gabbanas Vincent Gallo-tshirt.
  • De böcker jag saknar i min Vincent Gallo-samling.
  • Soundtracket till ”Lost in translation” på vit vinyl.
  • Patricia Highsmith-boxen med alla böckerna om Tom Ripley där efternamnet breder ut sig över ryggarna i versaler.
  • Saxar i mässing.
  • Linjaler i mässing.
  • Fold back-clips i guld.

Ibland köper jag saker jag redan har. För att ha en extra kanske. Jag vet inte riktigt. Kanske hittar jag något i bättre skick än vad jag redan har. En att ha inplastad undangömd i perfekt skick och en framme.

En gång tänkte jag buda på en keps som ägts av Truman Capote.

En gång vann jag en auktion på en signerad Joan Didion-bok: ”A book of common prayer” med guldsnitt. I boken låg ett visitkort som bokmärke. Visitkortet var från någon som jobbat på en firma som jobbade med Lehman Brothers. Jag försökte googla namnet men hittade inget. Tog han livet av sig när kraschen kom? Dog han 2001 när planen flög in i skyskraporna? Gillade han bara inte boken? Var den tidigare bokägaren och mannen på visitkortet ens samma person? Var boken en present från mannen på visitkortet?

• • •

Reglerna

Fick sms från min mamma: ”Kan du prata?”. Fick en kall känsla i kroppen. Har hon redan sett bloggen? Jag har mitt för- + efternamn som användarnamn på sociala medier och vet inte riktigt om hon följer mig någonstans. Hon vet att jag har dålig ekonomi, men jag vill inte att hon ska veta exakt hur dåligt det är, precis som jag inte vill att hon, eller andra närstående, ska veta hur mycket ångestproblematik jag har. Vi pratade bara om julhelgen tack och lov. Hon tyckte nya James Bond var lika värdelös som nya Godzilla. Jag berättade om dokumentärer om mord jag lyssnat på.

Gunilla Brodrej skriver tidigt i sin bok om reglerna för sitt shopstop. För att inte de första inläggen på min blogg ska bli långa manifest om allt jag tänker kring ämnet konsumtion/privatekonomi/prylbegär så ska jag försöka vara lite systematisk och börjar likadant som Brodrej. Här är hennes regler med mina överstrykningar och kommentarer under:

Tillåtet: Livsmedel, drivmedel och färdmedel samt, under restriktioner, underhåll och underhållning.

Livsmedel: Mat, dryck, krogbesök, fika.
Blir bara basic matlagning och matlåda.

Drivmedel: Bensin, olja, ved etc.
Jag bor i glesbygd och måste ha bil för att ta mig jobbet.

Färdmedel: SL-kort, tågbiljetter, flygbiljetter.
Eftersom min kärlek bor i en annan stad så kommer jag tillåta mig detta när jag kan.

Underhåll: Hårklippning. Skräddare och skomakare.
Går något sönder kommer jag försöka laga det själv. 

Underhållning: Bio, teater, museum och badinrättningar. Musiktjänster och filmtjänster på nätet.
Har nu sagt upp följande:

  • Netflix 99:-/mån
  • Storytel 169:-

Ska även säga upp:

  • Spotify 99:-/månad
  • HBO Nordic 128:-/månad.

Totalt: 495:-/månad eller 5940:-/år ska bort. Använder alla tjänster, ofta dessutom, så det känns jobbigt.

Förbjudet: Kläder, smink, hårfärg, accessoarer, inredningsprylar, elektronik, möbler, böcker, skivor och allt som egentligen är onödigt eftersom det antingen inte behövs eller går att ordna gratis.
För mig är egentligen ALLT som kostar pengar förbjudet. Brodrej och jag har helt olika ingångar i våra köpstopp. Hon har råd, rent privatekonomiskt, att fortsätta som hon gör, det har inte jag. Jag förlorar pengar varje dag jag är skuldsatt av gamla krediter. Däremot vill hon sluta konsumera, det vill egentligen inte jag, jag måste.

Bestraffning vid överträdelse: Jag har inte tänkt ut någon, men jag antar att det blir skammen.
Skammen ja, men även detta med ränta på ränta-effekten och hot om inkasso och kronofogde är ju lite av ett avskräckande straff.

• • •

Shopstop

001

Finns det något värre än folk som postar nyårslöften, lägger ut uppdateringar från träningsappar, förnumstigt förklarar för folk i sin närhet att nu avinstallerar de sociala medier-apparna och satsar på att leva i ”verkligheten” ett tag? Det finns en särskilt sorglig och övergiven kyrkogård för alla gymkort som ska köpas under kommande månad och sen glömmas bort och överges som nittiotalets miljontals hungrande Tamagotchis. Ni hör ju, jag blir Enid Coleslaw när jag tänker på detta och skulle hellre möta hyenorna i Lejonkungen på elefantkyrkogården än bli ”en sån”.

Ändå blir jag en sån nu. 2016 blir ett år av köpstopp för mig. För tre år sen hade det åtminstone varit lite nytt att ha en sån blogg. Nu känns det bara skämmigt.

Jag läste Gunilla Brodrejs bok Shopstop och blev inspirerad, irriterad och fick ångest. Jag har vetat länge att jag inte kan hantera mina pengar. Jag har tagit fler smslån än jag kan räkna. Jag har övertrasserat plastkort från både Mastercard och Visa. Handelsbanken har meddelat att de är skyldiga enligt lag att låta mig ha ett konto hos dem men någon internetbank eller något bankomatkort kommer jag aldrig mer få hos dem. Jag har betalat lån med lån och i fantasin planerat vad jag skulle ha på mig om jag skulle vara med i Lyxfällan på trean.

Klockan är 18:50 på nyårsafton 2015 och det har precis börjat smälla. Min katt är lite vaksam men verkar inte så rädd.

2015 var året jag trodde jag till sist skulle hamna hos kronofogden. Jag gjorde inte det men är rädd att hamna där framöver om jag inte förändrar mitt sätt att leva ganska drastiskt. Det finns ingen som tänker så mycket på pengar som den som inte har pengar. Jag vill slippa tänka på pengar. Jag vill försöka bli av med det där omättliga begäret efter att köpa vackra saker.

Anledningen till att jag mått bättre när jag gått i terapi är att jag vet att jag måste skärpa till mig, jag vet att någon håller koll, bryr sig och engagerar sig i mitt liv när jag själv inte orkar. Jag tror det är därför jag vill blogga om det. För jag kan inte se nån mening med att arbeta med mina problem om jag inte ser det som en prestation inför någon annan. Det är också skämmigt att erkänna, men kan jag styra upp min ekonomi är det värt att skämmas.

Imorgon ska jag skriva om reglerna för det kommande året.

• • •
1 7 8 9