2016-02-08

Jag har 99 problem men att avlida med kreditkortsskulder är inte ett av dem

Fick samtal från Re:member card, ett av de företag som gett mig kreditkort. Svarade på alla frågor jag fick: Har jag tid en stund? Är jag arbetslös eller arbetar jag? Är jag på väg att bli sjukskriven? Är jag på väg att bli arbetslös?

Hen som ringde sa att jag ”ännu inte aktiverat betalskyddet”.

Om jag blir långtidssjukskriven betalar betalskyddsförsäkringen 5% av skulden per månad. Idag behöver jag bara betala 3% av skulden per månad. Min skuld till just det här kreditkortet skulle alltså minska mer per månad om jag blev långtidssjukskriven. Om jag avlider betalas hela skulden av. Ganska fördelaktigt med andra ord.

Tycker jag att det är värt 6 kr per tusenlapp jag har i skuld att försäkra mig mot inkomstbortfall? Jag dröjde lite med svaret eftersom jag funderade på vad alternativet skulle bli om jag avled. Skulle efterlevande släkt behöva betala?

Jag tycker det är fascinerande hur säljare hittar formuleringar som får det som de säljer att låta så billigt som möjligt. 6 kr per tusenlapp låter inte så farligt. Jag försökte huvudräkna medan hon pratade. Eftersom jag hade headset räknade jag ut det på mobilen medan hon förklarade villkoren. För mig skulle det bli 114 kr per månad, 1368 kr per år. Plötsligt låter det dyrare fast det inte är det.

Det här är anledningen till varför vi ibland ser priser utslagna på ett helt år. 5 kr om dagen för en tidningsprenumeration av en morgontidning exempelvis.

Vad säljaren som ringde mig också gjorde var det klassiska bakmaskinstricket som är känt i forskning kring marknadsföring: tillverkaren Williams-Sonoma sålde en bakmaskin för 275 dollar som inte gick särskilt bra på marknaden. När de började sälja en bakmaskin för 429 dollar som de placerade bredvid den billigare på sina hyllor och i sina kataloger dubblerade de plötsligt försäljningen på den billigare. Vi människor gillar att fynda. Det går inte att göra ett fynd om det inte finns något som är dyrare. På Harvard Laws blogg kallar de detta för ”the contrast effect” och rekommenderar att den här strategin används även i förhandlingar, börja med en hög summa och kompromissa dig sen neråt hellre än att börja på vad du tror är realistiskt.

Närbesläktat med det här är  anledningen till att så många produkter får en prislapp som slutar på en 9:a, precis som i exemplet ovan som av en händelse. Om du inte redan har tusen exempel i huvudet (som jag och andra flitiga nätshoppare har) kan det vara värt att gå in på valfri nätbutik. Jag lovar att ingen nätbutiks förstasida saknar en vara där priset inte innehåller en 9:a. (Detta trots du-reformen i slutet av 60-talet. SKOJA!)

Det kallas ibland för ”charm pricing” eller helt enkelt ”psychological pricing” och går ut på att vi upplever priser på olika sätt beroende på hur de presenteras. 1997 gjorde Marketing Bulletin studien ”The Widespread Use of Odd Pricing in the Retail Sector” som visade att 60,7% föredrar ett pris som slutar på en 9:a. På andra plats, med 28,6%, kommer siffran 5. Ingen annan slutsiffra kommer ens över 8%. En teori kring det är att vi läser från vänster och/eller avrundar fel i tanken. Vi upplever att en vara för 179 kr är närmre 170 kr än vad den är 180 kr.

Long story short: det bidde inget betalskydd.

2016-02-06

Second hand

2015 började jag gå på loppisar. När min mobil gick sönder fick jag tillbaka pengar på garantin och köpte en billigare på blocket i nästan nyskick som dessutom var en två år nyare version av den som gått sönder. Den kostade bara hälften av vad det kostat att ersätta den trasiga.

Det tog nästan ett år av avtändning innan jag började gilla begagnat och jag pallade att till och med köpa second hand-elektronik.

För ett år sen var detta den bästa telefonen på marknaden. Att leva second hand är att leva i dåtid. Men levde de i en så mycket sämre tid då att jag måste belåna mig för att undvika den påvra tillvaron?

Jag har ägt stora pumpflaskor handsprit långt innan handsprit blev mainstream i och med svininfluensan. Jag har gått KBT för (bland annat) mina tvångstankar kring renlighet. Jag tyckte länge second hand var äckligt. Nu tycker jag inte det i samma utsträckning. Nästan inte alls. Men det tog ett år. Nu är jag inne på tradera/blocket/ebay varje dag och lägger upp annonser. Var nära att köpa en zigzagmönstrad kökslampa i en köpsäljgrupp på FB igår men stod emot.

Fick tips av min vän H om ”Sellpy” som gör annonsuppläggandet åt en mot provision. Jag ska testa det. Är så less på att hantera människorna i mailkorgen som köper. Återkommer med recension av tjänsten.

Just nu sitter jag och mailar med människor som inte betalat i tid eller som bara vill däcksparka. Är också irriterad på vissa som gett märkliga säljbetyg på tradera och funderar på att maila även dem. Eftersom fraktkostnad är ganska hög i Sverige brukar jag baka in det i priset och erbjuda ”fri frakt” eller så kanske jag lägger halva fraktkostnaden som specificerad summa och andra halvan inbakad i priset. Det verkar finnas något psykologiskt fördelaktigt i det även om det är ologiskt. Jag får betala lite mer i provision men jag tycker mig se att låg frakt=lättare att sälja.

Det betyder att jag aldrig någonsin angett en fraktkostnad som motsvarar den faktiska fraktkostnaden. Ändå har något jävla offer kryssat i 4/5 som säljbetyg på traderas fraktomdömesfält. 4 betyder ”Något hög fraktkostnad”. Det är ju såklart en åsikt som går att ha: frimärken är för dyra i Sverige, men tradera är inget debattforum. Om jag tagit ut en mindre avgift än PostNord, låt säga 30 kr för en vara som kostar 45 att frakta kan det per definition inte vara så att jag borde få annat än 5/5. Sånt här kan jag störa mig på oändligt och oproportionerligt mycket och en hel dag av ilska blir resultatet av att ha sålt en bok för 50 kr. Jag blir alldeles för arg på saker som borde vara axelryckningar och jag har svårt att släppa saker hur obetydliga de än må vara.

Fick svar på ett mail till en person som köpt en bok av mig i mitten av december men ännu inte betalat och inte heller hört av sig tidigare:

”Jag har haft problem att få ordning på betalningen med Tradera och till slut gav jag upp.”

2016-02-04

Gratis museum

Jag kollade upp vad jag får från Sveriges Radio när jag (som jag skrev om här) gästar P4: 300 kronor före skatt. Timlönen blir ganska låg när en räknar ihop förberedelse och bensinkostnad. Men jag är jätteglad för de pengarna i alla fall. Jag går inte back på detta kulturjobb som jag faktiskt gjort på ALLA utställningar jag varit med på.

Jag minns Marianne Lindberg De Geers lista över alla som tjänar pengar på hennes konst. Hur hon sålde rättigheterna till Göteborgs filmfestivals affisch till högstbjudande (Amelia) eftersom hon fick så lågt arvode som konstnär.

Visst är det idiotiskt som jag gjort förr att ta blancolån för att kunna göra en utställning som jag vet att jag inte kommer få tillbaka en krona för. Jag borde gjort billigare utställningar jag hade råd med. Men problemet är att få som besöker offentligt finansierade konsthallar väger in minimal budget i hur de bedömer en utställning, självklart är det så. Och vi som ställer ut vill inte sätta våra namn på något som är dåligt.

Därför är jag lite osäker på den här gratis museum-grejen. Visst är det bra att museum och konsthallar demokratiseras men det borde finnas något sorts krav på att de som gör utställningarna också ska slippa gå minus. Särskilt när utställningarna de gör är välbesökta. Det måste gå att få folk att vara med och finansiera det som de går och tittar på.

När jag ställde ut på Röda Sten – som tar emot offentliga bidrag – fick jag 0 kr i ersättning, inte ens en kopp te eller en smörgås trots att jag jobbade heltid med utställningen under en vecka på plats. Däremot tjänade konsthallens restaurang en del pengar på mig när jag gick och åt lunch där varje dag eftersom jag var där från tidigt till sent och inte hade tid att göra matlådor att ta med mig. Den utställningen hade flera tusen besökare.

När jag ställde ut på Göteborgs konsthall – som är en del av Göteborgs stads kulturförvaltning – fick jag 0 kr i ersättning fastän jag var där en arbetsvecka och hängde. Inte ens ett spårvagnskort så att jag kunde åka dit gratis den dag jag var ålagd att hålla i den guidade turen med besökare fick jag.

Jag har kvar alla kvitton någonstans men orkar inte leta upp och räkna ihop. Men jag skulle uppskatta materialkostnaderna, alltså enbart sånt jag köpt i form av väggfärg, ramar etc. för själva utställningstillfället, till ungefär 25 000 kr på ovanstående utställningar.

Jag har varit med på en del andra utställningar med lika obefintliga ersättningar men jag nämner dessa två ovan eftersom de är de största platserna att ställa ut på i Göteborg som konstnär. Det är en sak att de inte vill betala för allt jobb en lagt ner på att göra verken som ska hänga där, det är en annan när de inte ens betalar för den tid som en jobbar I DERAS LOKALER. Och detta på utställningar som sen får massor av besökare och dessutom offentliga medel. Det jobb som utförts är alltså något som både allmänhet, folkvalda och besökare tycker är viktigt. Och som sysselsätter en hel del människor och omsätter pengar.

Jag ångrar så otroligt mycket att jag gjorde de där utställningarna. Jag ångrar att jag tyckte det var så coolt att få ställa ut på så prestigefyllda ställen. Jag borde bara kopierat upp Lindberg De Geers lista och nålat upp den på min väggyta utan att gratisspackla och gratismåla den i flera dagar innan. Eller ringt Amelia Adamo. Sen borde jag stannat hemma på vernissagen så jag slapp förlora 100 kr på att ta pendeltåget in till Göteborg.

Jag betalar fortfarande av ramar jag köpt på kredit för att ställa ut. Inte för att någon kommer fråga mig men jag kommer aldrig ställa ut igen om jag inte får betalt, kommer aldrig försöka få en utställning heller. Det är nog ingen förlust för världen att just mina verk stannar i mitt eget hem men jag tror det är ganska mycket bra konst som aldrig hittar till konsthallarna i Sverige eftersom konstnärerna inte vill subventionera offentlig verksamhet med privata blancolån. Vad är det då för konst som kommer gå att se på alla museum med gratis inträde till slut?

Känns som jag borde avsluta med ”vän av ordning” eller något åt det hållet men jag ska avsluta med att säga att jag fick tipset av en vän som läser bloggen att jag ska läsa Amy Goulds ”Vägskäl” och därför ska jag lägga mig i sängen och göra det nu. Har börjat på den och den verkar väldigt bra. Förbered er på många citat från den.

2016-02-03

Bakslag

Somnade när jag var på akupunkturen idag. När jag vaknat och det var dags att gå (jag har fått själva akupunkturen i present) blev jag påsåld ett naturläkemedel för 210 kr som skulle vara bra för immunförsvaret. Ville inte ens ha det, var bara för jobbigt att säga nej. Fan.

2016-02-03

Budget

Jag har verkligen gått och dragit mig för att sammanställa mina fasta utgifter. Den där filttavlan i Lyxfällan där varje mörk ångestfärgad femhundring ska upp. Konstigt nog har jag gjort såna här sammanställningar många gånger förr när jag vetat att läget varit mycket mycket värre. Jag har aldrig varit sån som inte vågar öppna mina räkningar. Kanske var det jobbigare nu för att jag visste att jag redan gjort det mesta för att få ner kostnaderna. Innan har det alltid kunnat bli så mycket bättre.

Samma vän som tipsade mig om att ansöka om sänkt belopp hos csn i mitt förra inlägg peppade mig i morse på fb till att ta tag i det här med budgeten.

En genomsnittlig månad blir det ett underskott på 713 kr. Och då har jag ingen post för mat i den här budgeten.

Det känns inte helt bra såklart men det känns inte så mycket värre än vad det gjorde innan. Min taxerade inkomst i år kommer bli högre än snittlönen gånger 12 eftersom jag säljer saker och även gör frilansjobb ibland, de senaste 6-7 åren har jag alltid gjort åtminstone några såna jobb och även om jag dragit ner extremt mycket på frilansgrejer och nu bara försöker göra sånt som åtminstone är lite roligt, eller ja… åtminstone inte fyllt av ångest, så blir det inte lika mycket underskott i slutändan.

Övrig info jag tröstar mig med: vissa månadsbelopp när det gäller krediterna styrs av en procentsats på totalbeloppet.

Exempelvis: hos Re:member card har jag en kredit på 24 909 kr och där måste jag betala minst 3% av totalbeloppet som minst per månad. Denna månad är det 747 kr. Nästa månad kommer totalbeloppet att ha sänkts till 24 162 kr och därför behöver jag betala in 724 kr. Jag får alltså en månadsbudget som blir 23 kr billigare på bara en månad. Per automatik blir alltså beloppet jag betalar i ränta också mindre så ju snabbare jag kan betala av en kredit desto billigare blir den för mig.

Allt jag säljer och/eller får in i extrainkomst kommer därför gå in i krediter för att göra totalsummorna mindre och därmed också ränta+månadskostnad mindre. Det finns även några utgifter i den här budgeten som jag kan dra ner lite på vilket är målet inför nästa månad.

2016-02-02

Presentkortsshopping

Var inne i Borås idag för att medverka i P4:s lokalsända kulturpanel som jag gör lite då och då på lediga dagar. Jag minns inte nu vad jag får för ersättning och hittar inte specifikationen men jag tror den ligger kring 200-300 kr per gång före skatt som de sparar ihop och gör en utbetalning av lite då och då. Jag tycker det är kul att göra det och jag får öva mig på att prata i radio men vissa dagar hade jag nog haft svårt att motivera att göra det gratis. Som kulturarbetare är det mycket enklare att hitta motivation när det åtminstone finns lite betalt.

När jag ändå var i stan gjorde jag en presentkortsshoppingrunda. Hade medlemsbonys på 118 kr på Brothers. Vanligtvis brukar jag hantera såna bonuscheckar på butiker på så sätt att jag ser det som att jag kan köpa något ännu dyrare än vanligt fast med lite rabatt. Väldigt svårt att handla för enbart 118. Flera gånger tänkte jag: ”jamen jag kan ju lägga till en hundring bara eftersom bla bla bla dålig anledning”. Köpte underkläder på rean de hade. Rea innebär tydligen mönster så det blev kalsonger med ankare på. Butiksbiträdet frågade om jag hittade rätt storlek. Det blev totalt 117 kr. Oproportionerligt problem tornade upp sig: vad göra med den där kronan, ville jag ha tillgodokvitto? Det ville jag inte. Hen föreslog att jag ju kunde köpa något annat så att jag kunde få nyttja den sista kronan. Jag funderade på det trots att det är en idiotisk idé.

Gjorde sen samma på JC där jag hade 300 kr på presentkort. Tråkig shopping även där, tänkte praktiskt efter att ha gått runt länge länge och tittat på dyra saker. Fick frågan av ett butiksbiträde med snygga tatueringar om det var någon speciell passform jag var ute efter, jag stod vid jeanshyllan då och tittade på Wrangler trots att jag nästan bara köper Levis 504. Jag sa att jag bara ville köpa något, en annan i personalen ropade från andra sidan butiken att då kunde ju den andra försöka sälja på mig vad som helst. Därefter gick hen ut ur butiken och kom sen tillbaka med en förstärkare lite senare: ”Jag kan ju inget om teknik men 1800 kr lät rimligt”.

Det blev kalsonger från Resteröds med pilbågepilar på, svarta strumpor från nåt billigare strumpmärke än Falke som jag föredrar annars.  Jag fick lägga till 17 kronor på JC för att få tre par strumpor istället för bara två. Det kändes inte som något farligt återfall. Hade behövt jeans eftersom alla mina är trasiga på vänster knä men lyckades kontrollera mig.

Har kvar ett presentkort på Önska. Var inne och gick ett varv där. Vet inte om jag ska köpa något praktiskt även där eller om jag ska köpa något som bara är kul eftersom det ju inte ska bli någon mer sån shopping i år om jag lyckas med mitt köpfria år. Titta på KitchenAid-blenders för 1999:-. Mitt presentkort är på 400 kr och jag var så jävla nära att lägga till de där återstående kronorna. Fan vad jag skulle vilja ha en sån. Har haft OBH Nordica förut och de är väl helt okej men KitchenAid är märket de har på Joe & the juice och de är så fint pastelliga och verkar så bra. Tittade på en stavmixer för 1299:-, stod med hörlurar som jag tog ur när en person smög fram och frågade om jag kände till de där. Jag sa att de var utanför min budget, hen sa något om kapaciteten angett i watt och ”en sån har man i 30 år”. Den var röd och hade ett vitt kors i mitten på sig. Jag blev lämnad ifred. Har aldrig sett någon deckare där de använder stavmixer, är det för mycket splatter för svensk krim?

Blev inget inköp dock. Ska fundera några varv på vad jag vill. Kanske ett läppstift som Åsa Jungnelius formgivit. Jag skrev lite om henne i min masteruppsats om yta och konsumtion. Jag har hennes artist book. Den finns bara i 1000 ex. och går inte att köpa någonstans längre, inte ens på antikvariat. Jag tänkte att det vore fint att ha ett läppstift i glas stående bredvid boken i bokhyllan. Jag tänkte att jag borde sälja boken.

Något kändes annorlunda i att vara i butiker. Jag tänkte så praktiskt, tittade först på prislapparna. Jag kände fortfarande inte att det var dyrt när jag tittade på prislapparna på 4000-kronorskavajer på Brothers. Jag har inte alls den känslan för pengar trots att jag går omkring på City Gross och jämför kilopris på kvisttomater och kvistfria tomater och cocktailtomater numera. När jag var på Louis Vuitton i Paris kollade jag på en jacka som kostade 40 000 kronor. Jag upplevde inte alls det som orimligt, jag hade mycket väl kunnat köpa den om jag hade haft pengarna, eller högre kreditvärdighet. Jag har aldrig köpt något så dyrt men jag tänker att det skulle underlätta om jag hade den där känslomässiga aversionen som jag sett vissa få av dyra saker.

I den här bloggen verkar det som att det går väldigt bra för mig hittills men det beror på att jag under 2015 trappat ner mitt störda köpbeteende extremt mycket. Framför allt trappade jag ner genom att börja gå på loppisar istället och försöka hitta glädje i att leta rätt på fynd där. Det tog ett år av förberedelse och många återfall i kreditkortsdragande för att det skulle gå att sluta på det här sättet.

På JC idag tänkte jag att jag skulle ha som belöning att jag ska tatuera mig för första gången när mina skulder är betalda men det känns lite för långt bort för att det målet ska ge mig något. Är det bra att ha någon mer konkret belöning? Går det ens att ha?

En nära vän tipsade om att ansöka om lägre amorteringsbelopp hos CSN. Jag trodde jag tjänade för mycket för att ha någon chans att få det nedsatt. Visade sig att jag kunde sänka årskostnaden med 4498 kr (375 kr / månad billigare). Räntan hos CSN är 0,60% så det är absolut det sämsta lånet att amortera på vilket gör att jag snabbare kan få ner de lånen som faktiskt kostar multum i ränta lite snabbare. Tack S!

2016-02-01

The happiest place on earth

Tittade på ”Homeless: The Motel Kids of Orange County” på HBO Nordic. Folk som jobbar på Disneyland, the happiest place on earth, men inte kan leva på sina löner därifrån. Folk som jobbar inom vården som väljer nattpass för de ynka ob-kronorna.

Disney gjorde förra året en vinst efter skatt på över 6 miljarder dollar, de hade tillgångar värda över 81 miljarder dollar. Deras temaparker går med mer vinst för varje år.

På imdb:s diskussionsforum finns det bara två trådar om dokumentären. Den ena heter: ”Should Be Titled, ‘What Happens When Parents Make Poor Decisions'”, den andra heter ”Just move!”.

Sen kollade jag på ”Flawless”, fattiga dragqueens har roligare än fattiga homofober. De får också mer spö. Inget vi inte redan visste.

När jag gick hem sent under gymnasietiden var jag ofta rädd för att möta män i grupp. När tidningen Darling fortfarande gavs ut hade de ett år pepparspray som prenumerationspremie. Jag tänkte ofta på den premien när jag gick hem, hur jag ångrade att jag valt en t-shirt som premie när jag senare skulle välja kvinnliga attribut och då automatiskt bli i behov av självförsvarsstrategier. Jag tackade min lyckliga stjärna för mitt fotointresse, jag hade ofta en spegelreflexkamera, en Minolta SR-T 101, hängande på axeln, något att försvara mig med.

Filmkvällen var i förrgår. Igår var mitt HBO avstängt. Storytel också, hann inte lyssna klart på de ljudböcker jag börjat på. Grundmålade köket istället eftersom jag kom på att jag hade kvar vit färg från när jag gjorde om mina garderober till bokhyllor.

Jag är hela tiden nära att klicka hem saker på tradera och ebay. Varje dag. Har kvar mina bevakningar på olika sidor där jag lagt in sökord på sånt som jag vill ha oavsett pris så att jag ska få mail om det dyker upp. Igår dök en skiva upp på tradera som är rätt svårt att få tag på, samtidigt hade jag två mail från folk som köpt böcker av mig på olika sidor samt ett mail från en som ska komma idag och köpa en iPod Classic 5h generation som jag använde i en utställning för två år sen. Jag skulle kunna köpa skivan för lite av de pengarna och ändå ha pengar över. Jag försöker fokusera på hur jävla tråkigt det är att lägga upp auktioner, ha mailkontakt med människor som inte läser vilka fraktvillkor jag har eller specifikationerna för olika produkter jag lägger upp till försäljning utan mailar direkt. Mina mail till dem är extremt korthuggna.

Mitt mobilabonnemangs surfpott tog slut den 27/1 på kvällen och återställs inte förrän idag så äntligen behöver jag inte vara hemma för att kunna svara på idiotiska mail, känns inte lika jobbigt om jag är på rast eller i ett väntrum eller liknande. Då är det inte tid jag kunnat nyttja till något vettigare som tas från mig.

Är nöjet som skivan skulle vara för mig värd allt som krävs för att sälja något? Allt packande och postande och fotande och annonsupplägande och mailande som jag måste sysselsätta mig med för att kunna få pengarna till att köpa den? Är den värd att jobba en timme på mitt jobb för? Är den värd den extra oron som läggs på hög när jag väljer att inte avbetala de skulder jag har? Verkligen inte. Dessutom har jag redan den skivan. Det är det som är så sjukt. Det är bara samlandets euforiska känsla av att hitta en av alla dessa rariteter jag ständigt håller utkik efter som jag vill åt. Och jag måste hitta något annat som kan ersätta den känslan. Sluta göra poor decisions.

2016-01-27

The beginners guide to cleaning books

Konstig grej som hände: för första gången missade jag att det var löning. Blev påmind av ett nyhetsbrev från Uber i måndags. Har aldrig varit med om det innan. Brukar alltid veta. Jag hade -395,92:- på kontot eftersom jag övertrasserat det på Okq8. Alla kontokort utan kredit går att övertrassera på bensinmackar, denna upptäckt har räddat mig många gånger. Det räcker att ha en krona på kontot, då känner kortautomaten av att jag har pengar och sen går det att fylla upp hela tanken för den där kronan. Gör en det här långt före det kommer pengar på kontot skickar banken hem ett fönsterkuvert och uppmanar en att täcka upp underskottet.

För mig som pendlar till jobbet har det i år varit en ovärderlig upptäckt. Oftast brukade jag ta ut de sista pengarna på kontot och sen handlade jag något på kortet så att jag kom så nära 0:- som möjligt. Onödigt att utnyttja den här formen av ”kredit” om jag inte gör det fullt ut. Att börja tanka på 75:- är helt meningslöst. 75:- är en utelunch nästan. Eller ett magasin eller några blockljus.

Jag väntade ända till den 22/1 med att göra detta. Rekord.

25/1 kom 13862,99:- in på kontot. Månadens lön. Bara en karensdag denna månad och två sjukdagar. Och jag var inte medveten om lönen förrän vid lunchtid. Vet inte vad det beror på.

Har suttit och läst artiklar om att rengöra böckers klotband och kollat på film i eftermiddag. Jag ska försöka sälja några av mina dyrare böcker på bokbörsen. En man har redan mailat mig om ”Trying to dance”, en fotobok av JH Engström. Den billigaste på internationella antikvariatsidan abebooks.com går för 950 dollar. På Stockholms fotoantikvariat kostar den 1200 euro. På Bukowskis gick den för 3000 kr respektive 3400 kr för några år sen. Jag vet inte riktigt vad jag ska hoppas på. Jag undrar varför de alla andra säljer den. Det är en av få böcker jag har som inte är i perfekt skick. Har borstat den med en mjuk tandborste och fotograferat den från alla möjliga vinklar innan dagsljuset försvann. Har mailat detaljerade bilder för att visa skicket, inte fått svar ännu.

2016-01-26

Sålde min ungdom på blocket

När jag gick till det obligatoriska syomötet på min gamla högstadieskola visste jag vad jag ville veta. Jag skulle gå snowboardgymnasiet. En klasskompis hade kollat upp att det fanns i Malung. Vi skulle båda gå snowboardgymnasiet. Vi skrattade åt syons combover medan vi stod i kön i aulan. Han skulle ringa dem och be dem skicka material. Han var entusiastisk. Tyckte det var viktigt att göra något kul, med mina betyg skulle det inte vara några som helst problem att komma in heller.

Jag valde naturlinjen. Min klasskompis valde samhälls. Idag säljer han bilar han köpt billigt på ställen som kvarndammen, platsen där bilar hamnar när kronofogden tar dem. När jag åker tillbaka till Norrbotten händer det att vi ses på stan. Han verkar avundsjuk på att jag flyttat och utbildat mig. Jag är avundsjuk på att han bor kvar och har en bra årslön. Ingen av oss åker snowboard längre eller skejtar. Jag har haft min bräda stående i många förråd senaste åren. Flyttat runt med den. Tänkt att jag ska ta upp åkandet igen, varje gång jag packat ett flyttsläp. När jag får råd att åka till alperna igen vill jag åka på min egen bräda som är exakt den jag vill ha. Jag letade i veckor efter den perfekta innan jag köpte min Burtom Canyon 62. Den kostade 7000:- när jag köpte den på Prostuff i Luleå.

La upp den på blocket i fredags. Fick fyra svar under helgen. En från Malung som ville köpa den och bad mig skicka med bussgods. En annan ska komma och kolla på den. Jag letar efter bilder från tiden jag åkte. Hittar bara en kornig dålig bild, vet att det finns bättre bilder nånstans men skannar ändå in den dåliga. Vill leta fram de andra ur förrådet nästa gång jag är ledig. Säljer brädan och skorna för 1800:-. Kallpratar lite med köparen i min hall. Han har löpskor för vinterbruk, svarta shorts ovanpå svarta tights. Han undrar varför jag säljer den. Vet inte om han artighetspratar eller om han tycker det är misstänksamt att jag säljer den. Har jag satt för lågt pris? Tror han att det är något fel på den? Vet dock att pris som är alldeles på gränsen lockar till sig för många däcksparkare. Skönt att få det gjort bara. Kan betala månadens csn-räkning och ett kreditkort med den summan.

Lägger upp gamla reseguider i en köp/sälj-grupp på facebook. Ställen jag inte kommer åka till. Får inte sålt någon på hela helgen. Ska testa lägga upp dem på tradera imorgon.

2016-01-22

Jag har inte råd

”Låt mig berätta lite om hur platsen har förändrats för mig. Staden har fått en annan arkitektur. Om jag är kulan i ett labyrintspel, så har hålen försvunnit. Jag trillar inte dit på ändlösa promenader i realiserande butiker. Städerna slutar vara slukande käftar och krymper till behändiga platser med bibliotek, kaféer, museer, badinrättningar, teatrar och konserthus. Och, förvisso, mataffärer och systembolag. Butikerna blir stumma scenografier till en pjäs som jag inte är intresserad av att se eller spela med i.” – Gunilla Brodrej, ”Shopstop”

När jag läste det här innan jag själv påbörjade mitt shopstop tyckte jag det lät så härligt. Men för mig har staden inte fått en annan arkitektur. För mig har staden försvunnit. Jag bor en bit från närmsta stad. Det finns ingen anledning för mig att ta en omväg på väg hem efter jobbet, betala för parkering för att gå runt på stan något varv som jag kunde göra innan.

Det finns en form av stadsbutiksaktivism jag hör folk nämna då och då. ”Man får lov att stötta de här så de blir kvar.” Människor som inte vill att alla butiker ska försvinna ut i stora köpcentra. Människor som inte vill att allt ska vara kedjor. Alla dokumentärer jag sett om ”Mom and Pop-stores” och om hur ondskefulla Wal-Mart dödar dem, dödar hela shoppingstråk, utarmar städerna. Sätter allt i sin väg i konkurs som en tornado när de samlar alla typer av varor under ett och samma tak till ett billigare pris and vad Mom and Pop säljer dem för.

I ett ultrakapitalistiskt samhälle blir det aktivism att handla i rätt butik. Jag såg ”The Martian” och surfade på hur en odlar potatis. Jag vill också odla min egen mat. Herregud ska jag bli en sån nu? Jag som satt en ära i att köpa den färdigförpackade potatis som har finast påse förut. Jag som blir glad av fina förpackningar. Som följer förpackningsbloggar.

Har preppers och de som läser/ser ”The Martian” samma sak i sig som modellpojkar som vill bo i grottor? Eller som gröna vågare eller de som läst ”Walden” för många gånger eller de som..?

När jag var liten var jag med och tog upp potatis och rensade ogräs. Jag hatade det.

Jag har börjat våga säga till vänner och bekanta att jag inte har råd.

Nej, jag har inte råd med det.

Fy fan vad jobbigt det är att säga den meningen. Aldrig gjort förut. Jag har någon form av ilska i mig som jag känner igen från gymnasiet. Jag går runt och är arg. Har börjat diskutera politik mycket mer. Säger emot folk i facebookgrupper. Jagar upp mig. Har långa politiska rants om klass. Jag tycker det är intressant att diskutera politik, men hatar den sidan av mig själv när jag blir för känslomässigt engagerad, det är inte kul för någon att lyssna på och jag får ont i magen efteråt. Jag vill leda in den energin i något bättre. Jag fotograferar fler saker jag kan lägga ut på tradera och blocket.