2016-02-24

Autografjägaren

För första gången har jag pengar kvar på kontot när lönen kommer. Fick utbetalning från två frilansjobb igår och hade redan kring 600 kr kvar.

Det går oväntat bra. Samtidigt känns det ingenting. Det kommer ta så lång tid att bli skuldfri. Att ha pengar kvar betyder bara att jag kan lägga dem på amortering istället för på ränta på ett nytt smslån som ska täcka upp för ett som förfaller. Jag upplever ingen skillnad i mitt liv förutom att det är sämre rent materiellt. Visst är det marginellt mindre stressande att behöva lägga upp saker jag håller kär på försäljningssajter än att behöva flytta runt lån för att täcka upp lån men jag hade hoppats det skulle vara roligare.

Lisa Förare Winbladh skriver i Expressen:

”Inga vill utsätta sig för den skitstorm av personliga påhopp som blåser upp runt dem som har modet att säga att de inte får ihop sin tillvaro ekonomiskt. Få fattiga törs blogga om sin vardag under eget namn.”

Jag gillade också hur hon skriver om alla grundförutsättningar som människor med pengar har.

Här är några saker jag lärt mig under perioder av fattigdom: kavla deg med gammal vinflaska, planka på bussar och spårvagn, skala morötter med osthyvel, smita in på företags seminarium och äta av buffén, ta socker-, salt- och pepparpåsar från snabbmatsrestauranger, mixa bönor med gaffel, begära anstånd på telefonräkning, att havregrynsgröt inte bara är frukost, att det trots bacillskräck går att bli sugen på mat folk lämnat kvar på uteservereringstallrikar, att Radison i Göteborg har gratistoaletter längst till vänster från ingången sett men att det kostar pengar på både biblioteket och centralen, att receptionspersonal ibland följer efter en ibland när en varit där och ropar efter en att dessa toaletter inte är offentliga, att serviceminded trevlighet går att sakna så mycket att en går och provar kläder och lägger undan plagg i butiker trots att en aldrig kommer ha råd att köpa dem, att vissa plagg går att tvätta i vanlig maskin trots att det står ”endast kemtvätt”, att det går att handvispa grädde men att det tar rätt lång tid innan något händer, att det oftast går snabbast att få smslån utbetalat till Handelsbanken än någon annan bank, att ingen någonsin erbjuder sig att hjälpa en ekonomiskt och att det är otroligt svårt att be om hjälp.

Ikväll ska jag gå på prisutdelningen av debutantpriset. Bokförsäljning+författare på plats är ett riskområde för mig. Jag måste alltid köpa böcker i såna lägen. Måste. Det är lite skämmigt att stå och känna sig som 11årig autografjägare men otroligt jobbigt att missa boksamlarchans.

Försökte sälja William Egglestones signerade ”Guide” men är inte förstaupplaga så antikvariatet tackade nej. Inte ens ett skambud. Jag stod först i den långa signeringskön. Undrar hur det kommer kännas att stå och titta på en så kö utifrån ikväll.

2016-02-22

Säljbetygsbekräftelse

Det är en konstig form av bekräftelse jag får av att gå in flera gånger per dag och titta på omdömen jag får på tradera.

”Superfint skick på boken o galet snabb leverans, tusen tack+++++”

Jag tycker säljbetyget på tradera är väldigt konstigt konstruerat men nu är jag uppe på 5/5 igen i alla fall och läser alla kommentarer jag får där och blir lite gladare. Har sålt för 934 kr där sen köpstoppen började.

Bokbörsen har inget betygssystem. Inte heller blocket. Jag gillar inte dem lika mycket. Jag säljer inte lika mycket där heller men det spelar säkert också in att de inte har något betygssystem. Det blir någon form av gamification att verkligen göra bra paket som inte skadar innehållet, posta snabbt, maila spårnummer snabbt, tacka för insättningarna osv.

Det är konstigt att adlibris eller bokus inte har en begagnat-avdelning än. Amazon har haft nya och begagnade böcker bredvid varann länge.

Jag stör mig på att frakten är så otroligt dyr, den gör det svårare att få billigare böcker sålda. Borde finns ett ännu långsammare alternativ än B-Post. Stör mig på att den enda brevlådan där jag kan posta paket ligger 3 mil bort.

På uber har jag bara kört 6 resor men 5 av dessa passagerare har betygssatt och mitt genomsnitt är 5/5 där.

På ebay har jag 100%. Där är det dock segt att sälja saker där för det tar sån otrolig tid att skriva in allt och deras app fungerar inte. Men jag har 2 st watchers på Nick Cave-boxen jag säljer där.

2016-02-21

Barskrapad

Nya arbetsuppgifter dyker upp, som att fösa ihop vagnarna som kunderna har lämnat efter sig och ungefär en gång i halvtimmen köra tillbaka dem till deras plats utanför varuhuset. Nu plockar jag inte bara upp tappade plagg utan även alla de udda prylar som kunderna har tagit med sig från främmande avdelningar och beslutat lämna kvar hos oss på damkonfektion – kuddar, tapetserarnålar, Pokémonkort, örhängen, solglasögon, mysdjur, till och med en påse kanelbullar. Och ständigt dessa returer, förutom den enorma mängd plagg som har slängts på golvet eller obekymrat burits iväg till otillbörliga platser. Ibland lyckas jag åstadkomma en jämn balans mellan de båda huvudsysslorna, hänga tillbaka returer och plocka upp plagg som ligger slängda över klädställningarna och golvet. Om jag plockar upp felplacerade plagg lika snabbt som jag hänger tillbaka returer blir vagnen aldrig tom och översvämning hotar i provrummet och Rhoda eller hennes kvällsersättare väser: ”Du har tre vagnar som väntar, Barb. Vad är det med dig?”

ur ”Barskrapad” av Barbara Ehrenreich

Jag gillar att handla mat på kvällarna efter att jag jobbat stängningspass. Stormarknaden är tyst och tom och jag kan gå runt med hörlurar. Väga mina grönsaker och min frukt ifred. Jag har självskanningskort på alla matkedjor, jag hatar att stå i kö. Det förtar allt som är roligt med att handla.

Jag har börjat ha med mig egna påsar. De svarta tygpåsarna som jag fick när jag handlade hos Natur & Kultur på bokmässan passar bra till mat.

I fredags gick jag dock in på eftermiddagen i min vanliga matbutik. Fredagar i matbutiker är det värsta. Men det var frukt- och gröntauktion och jag ropade hem en papperspåse frukt till ett värde av 145 kr för bara 50 kr. ”Såld till mannen i solglasögon”. Det snöade ute men jag vill inte ha ögonkontakt med någon. Inser när jag skriver det att det låter konstigt.

Jag tackade för min kasse. Att köpa mat är ingen kick som det är att köpa saker eller kläder. Och alla människor förtog den lilla trevlighet som det trots allt kan vara att gå runt och plocka på sig mat inför en ledig helg i vanliga fall.

Överallt små stationer med provsmakning och kampanjer. Stressade par med kantig ton i sättet de pratar med varandra. Det låter som klassförakt men jag blir deprimerad när jag ser människor som lagar provsmakningsmat inne i matbutiker och serverar upp den i små koppar eller på pyttetallrikar. Jag tänker att det är där jag kommer sluta, inte för att det är något fel med att laga mat i butik på fredagar, men jag har redan haft nog många såna otrygga jobb jag inte klarar av men ändå blivit matchad mot i platsbanken.

Jag tänker på Barbara Ehrenreichs fantastiska bok ”Barskrapad”. Någon har hängt ett barnplagg bland all mjukost. Ångrat sig eller glömt. Barbara Ehreinreich går runt och plockar upp saker folk bara lämnat i fel avdelning eller slängt på golvet. Jag klarade inte av att läsa den boken förrän jag börjat studera och kommit bort från alla såna jobb. Varje dag jag jobbar ser jag borden som tillhör caféet bredvid mitt jobb. De allra flesta lämnar kvar sina pappmuggar och smulor på borden, lämpar över det jobbet på någon annan. Sen jag själv jobbade med sånt så klarar jag inte av göra så. Som om min egen arbetsbörda i framtiden på en liknande arbetsplats skulle bli mindre av den anledningen.

2016-02-18

Supreme

Bild av Barbara Kruger

”Christian Dior,
you wasted your life
on grandeur and style
and making the poor rich smile”

Företaget Supreme har anlitat Terry Richardson för att fotografera Morrissey i en Supreme-tshirt och samarbetet har skurit sig. Det är givetvis den bästa reklam de kunnat få.

Företaget Supreme gjorde sig lite småberömda för några år sen när de stämde företag som stulit deras logotyp. Samma logotyp som de i sin tur stulit från Barbara Krugers konst. Kruger som i sin tur har alltid kritiserat och problematiserat konsumtion och reklam i sina verk med den vita texten satt i typsnittet Futura på röda fält. Hennes svar är givetvis ett verk i sig: ett tomt mail med ett worddokument bifogat. En text i typsnittet Futura. Hon förväntar sig att bli stämd snart.

GQ har i sin tur back in the day hyrt in Terry Richardson för att fotografera Morrissey i exakt samma pose som i Supreme-reklamen.

Jag tyckte Barbara Kruger var så otroligt cool under den period när jag upptäckte Adbusters, försökte kämpa mig igenom Naomi Kleins ”No logo” och kämpade ännu hårdare för att uppbåda nog med mod för att fika med estettjejer som tyckte alla band var sell-outs och att det var hemskt att behöva gå på caféer där Coca Cola såldes.

Jag köpte skivor och skateboardkläder för nästan alla mina pengar på den tiden. Jobbade svart på golfbanan innan jag var gammal nog för att få jobba på ställen där de bara betalade vitt. Tjänade ungefär samma på en dag som jag gör nu om jag tog dubbelpass, vilket jag gjorde ibland fast jag hatade. Lukten av kaffe och kokt korv som hölls varm i timtal. Nyklippt gräs och knott när det blev kväll.

Jag blev ledsen när jag såg avsnittet när Kim Kardashian gråter efter att magasinet ”W” lovat henne att Barbara Krugers konst skulle täcka delar av hennes kropp men sedan inte hållit det löftet när det gäller bilderna inuti tidningen. Barbara Krugers ord som ett bokstavligt skydd mot magasinets annonsörers önskan att vara med i en tidning med stor räckvidd. Kim Kardashians nakna silverfärgade kändiskropp. Så lätt att svika.

”Mom, have you seen my cover? I feel so fucking taken advantage of! They promised me I’d be fully covered.”

På samma sätt som Barbara Kruger använder reklamens estetik för att kritisera reklam använder reklamen kritikens estetik för att sälja saker. På det sättet är kommersialismen den mest överlägsna kraften i universum – den kan ta vad som helst och använda det till sin fördel.

Undrar hur mycket Barbara Kruger visste om vad de lovade med hennes ord. Undrar hur mycket hon fick betalt för att göra en annan kvinnas kropp till ett slagfält.

Jag köpte det där numret av ”W”. Jag kunde inte komma på en sorgligare sak att lägga pengar på. Den där glossiga melankolin i fysisk form. Detta var 2010. Idag kostar den mellan 300-400 kr på Ebay. Jag kanske borde sälja den. Jag kanske borde slänga den.

2016-02-17

Ett eget finrum

Jag trodde det skulle bli jobbigt att ägna så mycket tid på tradera, ebay, blocket, köp-/säljgrupper på facebook. En alkoholist som avgiftar sig på systembolaget typ. Men att vara inne och lägga upp annonser dagligen och se alla fula mobilkamerabilder av billigt massproducerat i stökiga lägenheter är avskräckande.

Jag blir inte alls sugen på att köpa något, bara less.

Händer dock ibland att jag går in och söker på något jag gillar, sorterar sökresultatet efter dyrast först, scrollar sakta neråt. Då är suget tillbaka. Men jag måste verkligen söka upp det på ett annat sätt än tidigare. Det sker inte naturligt som en hobby medan jag tittar på en film eller äter lunch.

Verklighetens Don Draper – David Ogilvy – skrev i sin självbiografi att alla varor vinner på att framställas som lyxvaror. Han var miljonär. Ägde flera slott. Han beskrev sitt liv som han beskrev de varor som gjorde honom rik. Hans bok är bra. Han hade nog avrått från Facebooks säljgrupper idag.

Är så otroligt tråkigt att sälja saker. Fotografera, snabb bildbehandling, packa, väga, räkna ut frakt, skriva annonsen, maila.

Och sen möjligtvis gå 35 kr plus på en tredjedel av allt jag lägger upp.

Tradera är den plats som jag säljer mest på. Bokbörsen säljer jag nästan inget på. Med tanke på att nästan allt jag säljer är böcker trodde jag det skulle vara tvärt om.

Facebookgrupperna säljer jag nästan ingenting i. Är det någon som någonsin fått någonting sålt där?

Nästan alla i mina sociala medier är bokkonsumenter. Funderar på att lägga upp mer till försäljning där men vill inte att någon vän som eventuellt läst bloggen ska sympatiköpa.

Måste börja lägga upp fler dyra böcker. De jag vill spara, sånt som gör ont att bli av med. De signerade. De som knappt går att få tag på längre. De som var ett steg mot en komplett samling.

Jag fotade några såna igår. La upp en av dem på ebay igår: en signerad numrerad utgåva av Nick Caves ”The death of Bunny Munro”. Vill inte slumpa bort den när jag vet att den kan vara värd tusentals kronor bara jag hittar rätt köpare.

Är jag bara en snobbigare variant av de som lägger upp en ett år gammal ikeamöbel och skriver ”Nypris 5000kr, mitt pris 4700 kr prutat och klart”? En av de jag fnyser föraktfullt åt? Som tycker att det som gör ont att bli av med måste ha ett ekonomiskt värde i paritet med smärtan det ger upphov till när en skiljs från det?

Jag gjorde någon form av trycksak av min fotografier för några år sen. Blandade med texter jag samlat på mig. Citerade ur min hemförsäkring.

Tänker på medelklassens ”finrum” och ”finkläder” och ”finporslin” som aldrig används. Och om de väl gör det någon högtid är alla så obekväma att de längtar bort från det. Hem och knyta upp slipsen, knäppa upp översta knappen i skjortan redan på vägen.

Min lillebror hoppade upp på min rygg och skulle brotta ner mig på skoj. Pappa blev irriterad eftersom jag bar vit skjorta och cardigan från Filippa K och dessa kunde gå sönder. Tyckte att man inte kunde lämna mat man betalt för på restaurang, skulle alltid vara arg på sånt. Jobba övertid alltid för att kunna åka på dyra semestrar. Att knäböja så inför någots ekonomiska värde. Inte våga bära sina kläder, inte sitta i sina egna möbler.

Och hur jag ärvt exakt allt det där osympatiska. Jag blir arg när det visar sig att någon tappat bort en present jag gett dem för år sen. Jag blir arg när någon lånar saker av mig och inte lämnar tillbaka dem i samma millimeterperfekta skick. Jag blir arg när någon spiller ner en linneduk jag köpt på Gunnebo slott med mönster inspirerat av statyer i trädgården.

Hur många frågor får Magdalena Ribbing per vecka om hur en artigast ber folk ta av sig skorna på finare bjudningar i hemmet?

Rädslan för att repa det vackra golvet.

För att smutsa ner den tjusiga mattan som är lagd där för att skydda golvet.

För att någon oönskad ska flytta in i området och dra ner värdet på fastighetens lägenheter.

För att någon oönskad ska flytta in i landet och ta några av de övertidstimmar som vi behöver för att kunna betala någon som ROT-lägger det vackra golvet så jämt det bara går. Så jämt att vattenpass skäms lika mycket som söner som blivit sina fäder. Typ så.

2016-02-14

1000 gigabyte fotografier

I min budget finns det några lagringstjänster där jag har större delen av alla digitala fotografier jag har. Hos Google Drive har jag nästan 1 terabyte (=ca. 1000 gigabyte) fotografier lagrade. För det betalar jag 110 kr / månad, 1320 kr / år.

I en köp/sälj-grupp på Facebook annonserade jag om att jag köpa en begagnad intern hårddisk. Fick tag på en för 200 kr. Gick inte jättebra att installera den i datorn, jag är inte alls så kunnig på hårdvara som jag trodde och råkade ha sönder ett uttag eftersom det inte fanns ytterligare hårddiskplats och jag var tvungen att improvisera. Kretskortens kondensatorer ser ut som små skyskrapor. Som en helikopterfilmad storstad i öppningsscenerna till en film.

Jag fick tejpa ihop själva chassit efteråt. Men datorn fungerar och i detta nu laddar jag ner min tusentals fotografier till den nya hårddisken.

I strikt ortodox innebörd så har jag ju brutit köpstoppet men snart kan jag stänga ner Google Drive och om två månader kan jag stryka en post i budgeten utan att ha förlorat en krona på inköpet.

Bonusmaterial: såhär är jag när jag prutar:

2016-02-13

Eternal sunshine of the spotless mind

Fick fem datum till under vintern/våren som jag ska medverka i P4. Att de flyttat tiden till eftermiddagen betyder att jag kan åka direkt från jobbet vissa dagar. Kommer vara mer trött och därför lite mer oskärpt än när jag som tidigare medverkat på mina i övrigt lediga dagar, men det betyder också att jag sparar in bensinkostnaden eftersom radiostudion ligger på väg hem. Varje liten sån besparing skänker mig några sekunder glädje men inte mer än så.

Nu har jag börjat uppleva att allt känns dyrt. Det gjorde det inte innan. Stora delar av min omgivning släcks ner sådär som i ”Eternal sunshine of the spotless mind”. Jag åt lunch på Max, pommes frites och sallad och vatten. Hade inte orkat göra matlåda. Egentligen borde alla snabbmatsställen och restauranger vara nedsläckta för mig men jag går fortfarande runt med ficklampa där ibland.

En passagerare jag hade igår när jag körde Uber sprang upp i sin bostadsrätt på väg till en kickoff. Bytte om. Lät det ticka på medan vi fortfarande var i det s.k. Surge-området (platser på Ubers karta där det är bättre betalt).

Den klassiska downstairs/upstairs-skildringen fascinerar mig oerhört. Människor vars arbetsplatser de aldrig skulle ha tillgång till om de inte jobbar där. Hotell är såna platser idag. Taxibilar. Restauranger. Människor som säljer produkter de själva aldrig skulle ha råd med eller kommer att få råd med.

En gång köpte jag en Snickers på en Pressbyrå nära Sergels torg och gick upp till Sergel Plazas entré och valde ut den snyggaste taxibilen, en Chrysler 300, och satte mig bakom chauffören och åt min Snickers på väg ut till Millesgården. Jag gillade idén: sitta i en luxuös taxi och äta en chokladbar. Det kändes Andy Warholskt på något sätt.

Jag tyckte vinterträdgården var vacker utanför Millesgården. Esko Männikkös utställning not so much. Jag hade inte råd att åka taxi hem, på den här tiden hade jag inget kreditkort. Jag åkte buss tillbaka till stan. Jag blev lite åksjuk. Jag tänkte att det var rätt åt mig. Jag minns ingenting annat från den gången jag var på Besök i Stockholm.

”What’s great about this country is that America started the tradition where the richest consumers buy essentially the same things as the poorest. You can be watching TV and see Coca-Cola, and you know that the President drinks Coke, Liz Taylor drinks Coke, and just think, you can drink Coke, too. A Coke is a Coke and no amount of money can get you a better Coke than the one the bum on the corner is drinking. All the Cokes are the same and all the Cokes are good. Liz Taylor knows it, the President knows it, the bum knows it, and you know it”

– Andy Warhol

2016-02-12

TCB

Efter jobbet åkte jag in till Göteborg. Lämnade in en fotobok och ett magasin till Bukowskis market i frihamnen. De var väldigt trevliga där men det var inte så glamouröst som jag hoppats på. Tror det berodde på att personen som skulle värdera inte hade fotografi som sitt specialområde. Samlandet jag sysslat med blev så torftigt, tror jag ville se någon värdera mer grundligt, få mitt eget intresse värderat kanske. Kändes bara så meningslöst när någon bara såg två gamla trycksaker. Hens blick såg inget värde och plötsligt gjorde inte jag heller det för några sekunder.

Två personer bredvid släpade in möbler. Dividerade med en anställd om definitionen av ordet ”antik”.

Åkte förbi inlämningsställe för schenker och lämnade in stor påse med kläder och saker till Sellpy. Personen bakom kassan sa att ingen någonsin velat ha kvitto på inlämnad försändelse tidigare.

Litar du inte på mig?

Givetvis inte. Har ångrat mig flera ggr för att jag inte tagit kvitto. Var tvungen att ge tillbaka pengarna till köparen av ett mellanformatsobjektiv jag sålde på ebay en gång eftersom det försvunnit i frakten och jag inte hade spårbar frakt med kvitto. 1500 kr kostade den läxan. Fick handskrivet kvitto stämplat. Blivit bättre på att kräva sånt jag har rätt till även om jag fortfarande är för feg.

Körde Uber för drygt 200 kr när jag ändå var inne i Göteborg. Borde göra det mer. Tjäna mer pengar. Det är inte kul men jag har haft sämre jobb.

Riktigt trött efter lång dag. Hoppas auktionerna ger något nu.

2016-02-11

Som svalor

”Mammas blick var full av oproportionerlig köplust. Med fyra kassar mat hängande i händerna valde hon bland butikens snittblommor. Femtiolapparna flög som vilsekomna svalor. Det var så onödigt dyrt allt, och jag sa det också till henne. Hon svarade med cellofan, band och tackkort – ännu en femtiolapp i sjön. Det var viktigt att säga tack.”

– Roland Paulsen, ”Vi bara lyder”

2016-02-11

Mentalt utcheckad

Jag vaknar 4. Sitter och mailar kundtjänster som inte läser mailen utan klistrar in standardsvar.

Ebays kundtjänst säger ”I get where you’re coming from” men föreslår att jag ska göra exakt det jag redan gjort, starta ett ärende. Klistrar in lathund på hur jag ska ansöka om ebay buyer protection.  Jag mailar tillbaka, får svar att jag ska ringa istället och klistrar in guide på hur jag ska hitta rätt nummer. Köpte en limiterad utgåva av magasinet ”Fantastic man” för 500 kr som skulle vara i nyskick men som var skadad och som jag försökt byta sen december.

Kyle Maclachlan gråter i polotröja på det röda omslaget.

En vikskada på omslaget ger mig så mycket ångest att jag vill gråta. Det är pinsamt att ha sån relation till saker. Allt jag köper måste vara perfekt. Annars mår jag dåligt.

Jag skickar in ännu ett bestridande av en faktura till Svea ekonomi som jag har en kredit på drygt 16 000 kr hos. Jag skickar in bestridanden eftersom jag anser mig blivit lurad på ett bilköp för mer än ett år sen.

Istället för att släppa det och betala läser jag i dagar och nätter när jag får tid över allt jag kan hitta om konsumenträtt. Till sist hittar jag kreditkonsumentlagen som ger mig rätt att reklamera köp även till kreditgivaren och inte bara säljaren. Jag bestrider, de svarar inte. Skickar vidare till inkasso, jag bestrider, de avvaktar. Inget händer.

Det står en bil utanför mitt kök som inte längre startar.

Jag har själv suttit i kundtjänst. Det hjälper att vara trevlig i kontakten. Det vet jag. Men det är så otroligt svårt när människor inte svarar ens. När det gäller min ekonomi. Samtidigt: det går inte att vinna mot någon som inte bryr sig.

På jobbet är det en tillgång att läsa igenom allt, reklamera leveranser, inte acceptera kundtjänster som försöker slingra sig. Läsa på. Privat är det bara ett stort hål av rättshaveristiska känslor som jag skäms för men inte kan släppa.

Detta att ständigt söka auktoritära sammanhang och försöka få rätt, vinna, överbevisa. Det har varit lärare förut. Nu är det tydligen företag. Är det min relation till min pappa jag försöker reproducera? Säkert. Det är alldeles för klyschigt för att ens orka tänka på.

Får kundklubbs-sms från Clas Ohlson, de säljer tapeter nu. Avregistrerar. Får Taschens nyhetsbrev. Leonardo DiCaprio har gett en bok om Hieronymus Bosch till påven.

For some, Hieronymus Bosch is the original heavy-metal artist. For others, he was member of a secret, heretical sect of nudists. For Leonardo DiCaprio, Bosch was the perfect gift for Pope Francis, presenting His Holiness with TASCHEN’s Hieronymus Bosch monograph at a private audience at the Vatican on January 28.

Givetvis får inte bilder på människor användas i reklam utan de avporträtterades tillstånd. Får Leo betalt av Taschen? Får påven?

Den tidigare påven Benedict XVI hade handgjorda röda skor från Prada. Det har inte den nya.

Får det sjunde mailet från ebay. De har klistrat in samma standardsvar igen. Det är en smart teknik. Snart kommer jag tröttna på att skriva samma sak om och om igen. Långa ärenden vill ingen ha när effektivitet mäts.

Läste Roland Paulsens ”Vi bara lyder”. Den är bra. Inte lika bra som Barbara Ehrenreichs två böcker om arbetsmarknaden men fortfarande väldigt bra. Hans tankar om fas 3 var en ahaupplevelse. Mot slutet av boken refererar han till Gallupundersökning som 2013 visat att majoriteten ”checkat ut” mentalt från sina jobb. 24% är ”direkt fientligt inställda till sina jobb”.

Det känns lite tröstande att lämna mailkonversationer från såna stackars människor på billigt inredda kundtjänster världen över. Varje mail jag får och skickar är en tung känsla i bröstet. Jag hoppas jag är klar med sånt här snart.