68983

Intervju med Johan Widerberg i Dagens industri:

”Skulle du vilja göra en Hollywoodfilm?
‘Det är ju därför jag får roller nu, alla andra är i Hollywood! Jo, det är klart jag skulle vilja göra det. Visa mig en skådespelare som säger att hon eller han inte vill till Hollywood och jag ska visa dig en lögnare. Jag är jätteavundsjuk på de svenskar som är framgångsrika där. Det borde ha varit jag.’

Vad är du avundsjuk på?
‘De roliga sammanhangen, rollerna, pengarna. Men lägger man avundsjukan åt sidan några sekunder så är det svindlande vilka framgångar Alicia Vikander har just nu. Jag vet inte om folk inser det? Samtidigt är jag larvigt nog mindre avundsjuk på henne. Men de där jäkla Skarsgårdarna…'”

Jag måste klippa mig. Eller ja, ”måste” är relativt såklart. När jag gick på gymnasiet klippte jag mig själv. Allt annat var kapitalism.

Men jag går inte på gymnasiet längre. Jag jobbar i butik. Jag gillar inte mig själv såhär ovårdad. Det har gått månader sen jag klippt mig. Vet att de kommer fråga hos frisören. Ett tecken på att det är dags att gå; jag vet inte vad jag ska svara på det, jag vet helt enkelt inte.

Jag lägger en hel del tid på att vara arg på Gunilla Brodrej. Gunilla Brodrej har i sin köpstoppsbok ”Shopstop” hårklippning under rubriken ”Tillåtet” på sidan 21 där alla reglerna är samlade. Jag är ofta arg på Gunilla Brodrej trots att det är hon som inspirerade mig att dra igång mitt eget köpstoppsår som hjälpt mig så mycket.

På första sidan ska hon julhandla. Presenter är tillåtna inköp i hennes regler. Jag tycker hon är sellout. Att det är ett livstilsprojekt hon håller på med. Som rika människor som har böcker om minimalism. Ett privilegierat projekt hon genomför, inte för att hon måste, utan som någon sorts utmaning. Ett maratonlopp eller en pilgrimsvandring.

”Bara tanken på en runda på Drottninggatan gör kroppen tung som bly. Jag har det inte i mig längre.” 

Men jag är också en av de privilegierade där jag sitter hemma och vänder på kronorna och jämför elabonnemang för att spara nåt öre per kilowatttimme hit eller dit och är noga med att släcka lamporna förr att spara nån krona i månaden. Jag räntar bort nästan 1000 kr per månad och det känns sinnessjukt att inte köpa champinjoner till pastan jag ska laga (eftersom de knappt innehåller nån energi alls och därför inte är kostnadseffektiva) när jag krypa till det så kallade korset. Jag skäms inför mina föräldrar men jag ber dem stå som medsökande på ett lån. Ett lån att samla alla andra lån i. Få ner räntan till en lägre nivå. Få ner månadsbeloppet jag amorterar. Få ner stressen. Jag pratar med min mamma i telefon. Hon sitter i bilen. Hon säger att hon gärna står som medsökande. Jag säger att jag skäms. Att det är pinsamt att vara 31 och inte kunna hantera sin ekonomi. Jag berättar inte riktigt hur illa det är och har varit. Men att plugga på konstskola och i perioder jobba som timvikarie några månader här och några månader där. Gå på alfakassa. Det är klart hon vet att jag inte har massor av pengar på banken. Vi lägger på. Hon ringer upp en halvtimme senare. Hon har pratat med min pappa. De vill låna ut pengarna till mig för att täcka de värsta krediterna. De säger att de har råd. 68 983 kr.

Vi gör upp en avbetalningsplan. Om fem år är jag skuldfri. Jag kommer behöva leva fattigt men istället för att betala 1000 kr i ränta per månad utöver allt annat lägger jag de pengarna på att betala av skulden. Jag försöker slippa undan den privilegierade personens skam över att vara privilegierad. Jag kommer inte att få en bättre ekonomi. Jag får inga pengar, det är ett lån. Köpstoppet är inte slut. Snarare är jag ännu mer benägen att betala av skulden så snabbt som möjligt. Vill inte vara i skuld till mina föräldrar en dag för länge. Så är jag inte uppfostrad.

Men det där som kallas skyddsnät. Jag har haft det hela tiden. Jag har inte nyttjat det förrän nu. Inte klarat av att be om hjälp. Klarar fortfarande inte riktigt av att jag har gjort det.

En fras jag haft som ett mantra jag tar fram att upprepa när jag blir bitter och avundsjuk:

”Stop counting other people’s money”

Jag har upprepat den så många gånger i mitt huvud att jag glömt varifrån den kommer.

Det känns inte som att jag håller på med ett livsstilsprojekt men någon som läser det här någon gång kommer tänka som jag gjort om Gunilla Brodrej. Han är inte fattig på riktigt.

Jag googlar. Det är Betty Draper som säger så till sin nya man. Mad Men säsong 2 episod 9.

Det finns inget bättre verk än Mad Men om en vill se hur begär och pengar är medskapare av våra liv. Kärnfamiljen, kärlek, de manliga egenskaperna, de kvinnliga egenskaperna, upplevelserna vi har på resor och på fester. Allt detta vet Don Draper att han varit med och skapat bilderna av. Med manipulation, med forskning, med undersökningar, med bilder, med sociala stigman och normbildning. Ändå kan han inte undgå att själv luras av dessa bilder. Som publiken på en teater som vet att de ser en föreställning men ändå gråter på slutet. Den som går oftare på teater gråter inte mindre för det åt ett sorgligt slut.

Min mamma säger: ”Vi vill hjälpa dig. Det är ju bara ett lån. Du hade ju kunnat knarka, ha kanyler instuckna i ögonen, vi hade ändå velat hjälpa dig.”

En del har hänt med hur man tar droger sen din tid mamma, försöker jag skämtsamt förklara. Hon skrattar åt sin egen bild av kanyler.

Det som gör Betty Draper så sympatisk i argumentationen med sin nya man är hennes borgerliga uppfostran, det är oartigt att prata om pengar och framför allt andras pengar. Det som förstör Betty Drapers liv är samtidigt hennes borgerliga uppfostran. Vad som är värt något i livet. Hennes lyckligaste tid i livet, som modell, är över. Hon ville något annat. Den där normen. Hon ville inte att någon ska räkna Don Drapers pengar nu eftersom hon inte vill att någon ska räkna hennes pengar, ingen ska kunna säga: ”Du som har allt, vad vet du om världen?”. För hon upplever inte att hon har allt.

Jag tar emot den hjälp jag får. Jag lovar att försöka räkna Gunilla Brodrejs pengar.

• • •

Guldkant

 

Sitter på parkeringen och skriver det här på mobilen. Landvetter flygplats är bombhotat. Kan inte kolla några tidningar eftersom jag använt upp de inkluderade gigabyten i mitt abonnemang. Kan smsa till 4466 för 69 kr och få 1 gigabyte till. Hållit ut 7 dagar nu.

Dricker RedBull. La 490 kr på en klippning så jag tänkte fuck it och unnade mig 2 för 40 kr på Pressbyrån. Den logiken är märklig.

Känner mig aldrig så mycket Lyxfällan som när jag lägger energidryck.

Som folk som säger ”unna sig” oironiskt.

Läste en intervju med Johan af Donner som förskingrade flera miljoner från Röda Korset. Skådespelaren Stina Oscarson intervjuade i DN:

”‘Och för mig personligen var det förödande att befinna mig i kretsar där man alltid åkte till Alperna på sportlovet. Att umgås med så mycket fåfänga. Jag började tumma på moralen för att få vara en del av en gemenskap. Jag ville att min familj också skulle ha guldkant på tillvaron och därför stoppade jag fingrarna i syltburken.’

‘Guldkant på tillvaron säger du. Men kunde du njuta av den? Kan man vara lycklig när man lever i en lögn?’ undrar jag.

‘Ja faktiskt’, säger han.”

En skådespelare som jobbat ett helt yrkesliv med påhittade världar frågar en reklamare om det går att vara lycklig i en lögn. Är det det som kallas postmodernism?

Funderar på att läsa boken om af Donner. Den heter ”Guldsot”.

Har små hårstrån i munnen jag varken kan spotta ut eller svälja med energidryck. 490 kr för en klippning. Det är det dyraste jag köpt sen 2015 blev 2016. Förutom en utelunch, och en krukväxt för 15 kr, som jag oavsiktligen råkade pruta ner till det priset på Cramers blommor i Hillared (som förmodligen har den trevligaste personalen i Sverige som det går att köpa orkidéer av) har jag inte konsumerat något annat än nödtorft. Billig mat på stormarknader och mediciner och bensin för att ta mig till jobbet. Och så en jävla klippningsjävel. Blir arg på min egen fåfänga. Fick dessutom mindre lön den här månaden än vanligt. Jag hanterar det genom att slösa.

Salongen har en bild på Kirsten Dunst som Marie-Antoinette i Sofia Coppolas film. Drottningen som felaktigt citeras än idag. ”Qu’ils mangent de la brioche”. Ungefär: ”Låt dem äta tårta.” Eller brioche/bakelser beroende på hur en översätter.

I filmen säger Marie-Antoinette:

”That’s such nonsense. I would never say that.”

Rosseau är källan till citatet. Ändå lever det vidare. För de slösade på hovet. Och även om citatet är fel kanske det lever vidare eftersom det sammanfattar de känslor som fanns hos folket.

När jag besökte Versailles kände jag mig hemma. Jag älskade filmen.

Var jag en av Marie-Antoinettes hangarounds i ett tidigare liv? Hjälpte jag henne att välja skor i någon gräddig salong? Vad kostar det att gå till någon som kollar ens tidigare liv?

Jag speglade mig i backspegeln på väg till jobbet. En påkörd grävling låg bortvänd. Jag försökte att inte titta fast jag vet att jag alltid tittar ändå. Plågar mig. Jag tror det ska vara lättare att se eftersom den ligger bortvänd men kroppen ser nästan mer sorgsen ut. Det blåser i grävlingens päls. Den ser så mjuk ut.

• • •

Inkapslad vrede

 

Skrev ett passivaggressivt mail till en chef på ett ställe där jag ställt ut förut och inte fått betalt. Frågade varför på fler än ett sätt.

Fick mail från Svea Ekonomi efter nästan ett år av frågor kring en kredit jag haft där. En ansvarig där medger i mail till mig att de brutit mot banksekretessen i mitt fall men att de inte tänker kompensera mig trots att det inte är något litet småfel utan ett tydligt lagbrott.

Jag påpekar att om jag gjort fel, varit sen med att betala en faktura till dem exempelvis, har de varit väldigt noga med höga påminnelseavgifter som straff, är det då inte mer än rätt att de ska betala mig när de bryter mot lagen?

Nej. Tyvärr. De har inte möjlighet. Jag svarar att jag tänker polisanmäla dem. Vilket jag också kommer att göra. Om inte för annat så för att hans arbetsdag ska bli lite jobbigare en dag. Jag tror inte att jag kommer få rätt eller några pengar tillbaka eller att de kommer få någon juridisk reprimand ens. Men lite obekvämlighet kan jag i alla fall skicka. Om det nu ens är ett ord.

Och nej, jag gillar inte mig själv när jag är bitter och driver mina små processer vid tangentbordet. Tröstar mig med Bodil Malmsten:

”Det är bara jag i hela Sverige som är ursinnigt rasande och i oavbrutet chocktillstånd.
Dessutom bär jag på livslångt lagrat raseri, lager på lager av inkapslad vrede, som inte fick nå sitt rätta mål.”

• • •

Horace Engdahl och Lyxfällan

J började skicka peppande mail till mig när jag startade bloggen. Jag vet inte varför, men det hjälper väldigt mycket att ha vänner som engagerar sig i mitt köpstopp. Det kan nog delvis vara att jag är bra på att prestera inför andra. Jag söker mig till situationer där jag kan prestera eftersom det är det enda sättet jag åtminstone kan närma mig känslan av att vara värd något. Så har det i alla fall varit väldigt mycket tidigare. Därför har det varit så lätt att köpa dyra presenter, en genväg till att känna att jag räcker till.

Hur som helst, att prestera: kan jag ”lura” mig själv att jag genomför köpstoppet för andra som följer bloggen, mailar mig, frågar hur det går, än bara för mig själv, så är det lättare.

J tipsar mig om intervjun i DN med Horace Engdahl. Han gillar tv-programmet Lyxfällan. Jag gillar tv-programmet Lyxfällan. Läser hela intervjun på mobilen i sängen. Dylan spinner på mitt bröst. Han har blivit så gosig sen vi flyttade ut hit till skogen och det är bara vi två och han får all uppmärksamhet.

Björn af Kleen får mer och mer utrymme i DN för sina långa texter om överklassen. Nu har han promenerat från Östermalm till Vasastan.

”Efter skilsmässan från Ebba Witt-Brattström har Horace Engdahl köpt en bostadsrätt på Rörstrandsgatan i Stockholm. Han tvingades låna pengar. Det sved.

– Första gången i livet. Jag känner mig rätt krossad av det.”

Jag gillar intervjun eftersom hans vardag är så långt ifrån de allra flesta människors men hans sätt att tänka så otroligt vanligt att förmodligen skulle skämmas. För visst inte finns det en naturlag som tvingar människor att bo i bostadsrätter i Stockholms innerstad där en kvadratmeter kostar över 100 000 kr?

Över hela Sverige finns det lediga hyresrätter som går att få med kort varsel. Jag har gått på alfakassa men ändå lyckats få såna hyresrätter. Haft taxerad inkomst på 70 000 kr/år och ändå fått såna hyresrätter. Glesbygden. Landsorten. Landet. Ett annat land där växelkursen gör ens pengar mer värda. En liten ort nära en annan där ett stort företag som tillverkat miniräknare haft sin produktion. Sen kom digital teknik och de gick sakta i konkurs. Hyreshus står tomma i vissa närliggande byar som inte klarade sig. Rekordet är förstahandskontrakt på en 2:a med balkong stor som en studentlägenhet några mil från den gamla miniräknarfabriken. Den fick jag samma dag jag ringde. Skrev på det slarvigt kopierade kontraktet på en parkeringsplats utanför Rusta någon vecka senare. Sånt där standardkontrakt som ingen längre har kvar originalet på. En kopia som är en kopia av en kopia. Som försvinner sakta men fortfarande går  att läsa med lite välvilja.

Att Björn af Kleen börjar texten med citatet ”Jag älskar verkligen ”Lyxfällan!” är pinsamt publikfriande. Ser framför mig skvallertidningarnas vinjett: ”Intellektuella – dom är som vi”. Röda bokstäver i versaler. ”DOM TITTAR PÅ LYXFÄLLAN”.

”Det är programmet om vår tid. Historien om moderniteten är egentligen historien om att leva över sina tillgångar.”

Men jag tycker det är en bra sammanfattning. Han har rätt i det att alla som har lån i bokstavlig bemärkelse lever över sina tillgångar. Även han själv vill ha något han egentligen inte borde ha tillgång till eftersom han inte har de tillgångar som krävs. Här är det svenska språket tydligt. Tillgångar ger tillgång. Bostadsrätt på Rörstrandsgatan. Plötsligt har han mer lån än så gott som alla deltagare i Lyxfällan. Men rika människor får bättre lånevillkor. Det är den enda skillnaden. Väl?

När jag gör frukost lyssnar jag på Sara Villius dokumentär i P1 om kyrkogårdsarbetare. Villius böcker är såna som alltid följt med när jag flyttat. De är bland de sista böckerna jag kommer sälja.

En inblick i försörjningsstödet hos en de som arbetar på kyrkogården. Den som behöver hjälp av socialen måste visa upp bankkonton från tre månader tillbaka. Kravet på att sakna inkomster är binärt, antingen har du eller så har du inte haft inkomster. Att vissa av raderna på kontoutdraget är lån från nära och kära för att betala hyran spelar ingen roll. Det måste gå tre månader även utan lån. Men de flesta är vräkta efter tre månader om inte hyran betalas in. Då upphör ju behovet av hjälp från soc. Väl? En av de intervjuade i dokumentären får rådet att gå till banken och betala in hyran kontant med lånen, då syns ingen inkomst på kontot och när tre månader har gått går det bra att få försörjningsstöd från soc. Som kommer användas till att sakta betala av de privata lånen eller kreditkorten.

När min förra partner behövde hjälp från soc var jag tvungen att följa med fastän vi inte var gifta och inte hade någon försörjningsplikt mot varandra. Jag studerade och kunde inte försörja två på det heller. Jag var också tvungen att söka för att hon skulle få. Skriva på papper. Sälja min bil som jag använde för att kunna frilansa. Tv:n hade kostat mer än bilen, men den syns inte i några register så den får ni ha kvar. Lägenheten däremot: den är för dyr. Men när vi delar upp kostnaden 50/50 är hennes del billigare än de flesta ettor. Ja men ni är ju båda sökande och då är den för dyr. Men jag vill ju inte söka soc, det är ju ni som sagt att jag måste, jag kan ju betala en större del än henne på min inkomst om det skulle vara så, men jag kan inte betala hela. Tyvärr är reglerna så. Men om hon flyttar till en etta får ni ju ge henne mer pengar än om vi stannar i den här. Tyvärr är reglerna så.

Vi pratade om att hon skulle ha en egen lägenhet. Men att flytta isär nu efter flera år som sambos. Så jag låtsassålde bilen till en släkting så den försvann från mitt personnummer. De pengar vi skulle ha fått för den drogs av på nästa månads utbetalning fastän det inte var en riktig inkomst. Summan var tvungen att se realistisk ut men samtidigt inte vara för hög då vi inte klarade en hur stor låtsasinkomst som helst. Är det bidragsfusk att stanna kvar i en lägenhet som blir billigare för soc?

Vi pratade om att säga att vi gjort slut. Att jag skulle stå på kontraktet och hyra ut ett rum till henne. Hur många gånger i månaden måste ett par ligga med varandra för att det ska räknas som ett förhållande? Att vara fattig påverkar lusten. Att gå på antidepressiva påverkar sexdriften.

Ur min bipacksedel:

Sertralin Bluefish Filmdragerad tablett 100 mg
(Vita, kapselformade, filmdragerade tabletter med ”A” präglat på ena sidan och ”82” på den andra sidan.)
Antidepressiva läkemedel, selektiva serotoninåterupptagshämmare

Aktiv substans: Sertralin
ATC-kod: N06AB06
Vanliga biverkningar (förekommer hos 1-10 patienter av 100):

• halsont, aptitlöshet, ökad aptit,

• depression, känna sig konstig, mardrömmar, ångest, upprördhet, oro, minskat sexuellt intresse, tandagnisslan,

• domningar och stickningar, skakningar, muskelsträckning, onormal smak, bristande uppmärksamhet,

• synstörningar, öronringningar,

• hjärtklappning, värmevallningar, gäspningar,

• magont, kräkningar, förstoppning, orolig mage, gaser,

• utslag, ökade svettningar, muskelvärk, sexuella störningar, potensproblem, smärta i bröstkorgen

Jag ville processa mot soc. Vägra skriva på papper. Ta med utdrag ur lagtexter om försörjningsstöd och försörjningsplikt. Ville inte behöva söka eftersom jag ju kunde försörja mig. Ville inte att hon skulle behöva be mig följa med. Ville inte vara man och att en kvinna skulle behöva be mig om pengar eller hjälp med att skaffa pengar för att hon skulle ha rätt till det stöd mina skattepengar gick till. Men hon förstod att det inte var någon idé. Dessutom hade vi inte råd att vänta månader på att överklaga.

Horace Engdahl igen, känner han aldrig ett ha-begär undrar Björn af Kleen.

”Man är ett fullständigt vedträ om man kan gå förbi skyltfönstret på en av våra bättre herrekiperingsaffärer utan att få en impuls av att vilja förbättra sin garderob! Men då brukar den andra tanken vara: nej, på dig skulle det ändå inte göra någon skillnad.”

För mig var det nog tvärtom, när jag mått som allra sämst och varit som fattigast har det gjort som allra störst skillnad att stå kvar lite för länge vid det där skyltfönstret. Gå in genom butiksdörren. Dra ett kreditkort. Göra lite skillnad i mitt liv. Om än bara för stunden.

• • •

Toms skjorta, Ninas smokingklänning

Någon i en köpsäljgrupp på facebook säljer 1kg baklava för 100 kr. Bild på plåtar med uppskuren baklava. Lika dyrt/billigt som den största storleken av en mjukis-Hello Kitty några inlägg ner. Vem köper ett kg baklava på facebook?

Jag läser Åsa Mobergs ”Familjen som exploderade” och redigerar texten till constant reader där den återutges till hösten.

–Vad det är mysigt att äta i köket, sa Gerhard.
–Du får ha överseende, sa Maj, men jag orkade inte ta fram en duk och duka i vardagsrummet. Vi tar det litet enkelt.
–Men det är toppen här, det blir mycket mysigare när man sitter nära varandra när man äter.

Familjen Broman som inte alls kände till rikedomens skrämmande effekter på heminredningen förstod inte hans kommentar. Men ingen frågade vidare om det, huvudsaken var att han var nöjd.

Jag tänker på Tom Ripley när han tvättar upp samma skjorta i handfatet på rummet varje kväll. Hur Dickie Greenleaf till sist, när han börjat irritera sig på den efterhängsna Tom, påpekar det bisarra i att bara ha en skjorta. Förlöjligar Tom för det.

Är det då som Tom bestämmer sig för att döda Dickie? Bli Dickie? Eller är det när Tom provar Dickies kläder och känner skillnaden i kvalitet på billig bomull och svalt linne?

I filmatiseringen är det snyggt gjort. Tom har samma vita button down-skjorta i New York som i varma Italien. Hans avskalade klassiska östkuststil blir plötsligt pinsam av bristen på ombyte. Det går inte att maskera fattigdom en längre tid. När saker börjar slitas.

Tom har ingen sommargarderob. En brist han inte märker själv förrän han levt med Margot och Dickie en längre tid. Ett problem som inte går att kompensera med all charm i världen.

Jag såg en bild på Johan Widerberg, han hade bredrandig slips. Preppy privatskolesnygg. Går in på Gants webshop. Vill ha. Vill ha matchande kavaj med påsydda konturer. Vet inte vad det kallas. Det känns som en brist att inte veta det. Gant har ingen. Känns kanske mer som Ralph Lauren.

Till en början har inte heller Åsa Mobergs Nina några problem med sin rika baldejt men charmen med balen försvinner för henne i takt med den självklarhet han ifrågasätter hennes garderob:

”Smokingklänning kan väl för fan inte vara något problem” säger Gerhard till Nina. Hennes mamma vet hur hon ska nyttja den tygbit hon har för att inte behöva fålla tyget och då borde den mängd tyg hon har räcka.

Människor med pengar behöver inte lära sig tvätta en skjortas sorgkanter i ett handfat. Människor med pengar behöver inte lära sig sy.

Senaste årens nedtrappning av min klädkonsumtion har fått mig att uppskatta de få plagg jag har även om jag kan känna den där pinsamheten över att ha samma plagg hela tiden. Men jag syr på knappar som lossnat. Tvättar skonsammare. Lagar innerfodret på en kavaj. Drar en rakhyvel långsamt över nopprorna på en kavaj för att fräscha upp den. En gammal tandborste i sömmen mellan sko och skosula. Kollar skovårds-kit på ebay. Kollar hallmattor på tradera. Kollar gobelänger. Kollar handvävda mattor med fri frakt. Skulle vilja fylla hela golvet med indiska mattor som ligger omlott. Så som Alanis Morrissette hade på scengolvet på en spelning jag såg på MTV som tonåring. Associationsshoppingen är min värsta fiende. En visklek som hittar på dyrare och dyrare saker åt mig att köpa. Det som var till min fördel när jag gick på universitetet – kunna ägna oändligt med tid på att researcha de mest smala saker – är en stor nackdel i webbutiker. När jag hittar något jag gillar läser jag på om det mer och mer och det blir omöjligt att inte vilja ha den riktiga kvalitén. Den på riktigt äkta mattan

Men jag budar inte på något fastän jag vill. Fastän jag försöker rationalisera det till att det ju är nyttiga inköp.

Ninas pappa hatar sitt jobb. Så länge han försörjer henne anser han sig ha rätt att kalla henne lössläppt.

Ninas ”balgarderob” drar ner inte bara henne enligt Gerhards mamma. Det drar ner hennes sons anseende och så även hennes och hennes mans. Som Edith Bouvier Beales och hennes mammas, Edith Ewing Bouviers, hem i East Hampton drar ner värdet på grannarnas hem.

Ninas balgarderob är en övervuxen trädgård. Hon har inga smycken. Hon har körsbär i sitt hår istället för blommor. Bär nagellack som skär sig mot skorna. Hon känner sig fel i situationen. Något hon trodde handlade om fest handlade om att visa upp sig. Men där Tom Ripley, och jag, skäms och vill förändra oss står Nina på sig. Jag är lika delar avundsjuk och inspirerad.

• • •

Torches of freedom

Det är fascinerande att se hur en reklamkampanj blir en nyhet i alla typer av medier. H&M har anlitat Caitlyn Jenner för att vara modell för deras sportkollektion. Sportande människor och sportintresserade som känner till den forne os-medaljörens bedrifter blir kanske nostalgiska. De som gillar Kardashians kanske stannar till när de bläddrar i en modetidning och ser annonsen.

Eller så blir det tusentals nyhetstexter och miljoner reaktioner i sociala medier.

Den så kallade ”backstage”-bilden på Jenner är noggrant ljussatt och till vänster i bild syns ett stativ för kamera som kan göra mjuka kameraåkningar över det blänkande golvet.

”we want to illustrate that everything is possible – in sports, and in life”

När Mario Testino 1999 kom ut med boken ”Front row/Backstage” blev det omöjligt att inte längre vara transparent.

”Fashion shows have become a kind of performance art. It is a case of be there or be square as models, clothes, music, and light make new ideas come to life in front of one of the most discerning and critical audiences for any art form. In his new book Front Row/Backstage acclaimed Vogue photographer Mario Testino has captured the excitement and drama of the international shows in Paris, London, and Milan. Testino has conjured a collage of images from these intense, hectic, beautiful events, contrasting the chaos and reality behind the scenes with the moment on the catwalk when a woman is transformed into an icon of chic.”

Sökandet efter det ”autentiska”. Det bortom den perfekta ytan blev plötsligt en lika stor del som ytan själv. Den nya ytan. Backstage blev en scen i sig. Att visa den som håller kameran i en spegelreflektion blev viktigt, ett bevis på att det som händer var oregisserat. På riktigt.

2007 ger Testino ut boken ”Let me in”. Demi Moore målar Ashton Kutchers läppar med en guldlaminerat läppstift som ser ut att kunna vara från YSL. På den tiden köpte jag fortfarande många modemagasin så det är åtminstone hyfsat kvalificerad gissning.

”For some time now, he has been collecting a personal archive of off-screen moments, often snatched spontaneously before, during, and after more official sittings for Vanity Fair, Vogue, and Testino’s many clients in the world of fashion. The result is a portrait not just of a generation of the most wanted and talked-about, but an invitation to be part of the backstage parties and unstaged moments of Testino’s life.”

Två år tidigare gav Kate Moss stövelfabrikanten ”Hunter” en bild som ingen reklamkampanj  i världen hade kunnat göra bättre. Kate Moss i leran på Glastonbury matchar den glittriga tröjkjolen med brett skärp, stövlar och accessoaren rockstjärna.

Jag har stått hundra gånger i butiker som romantiserar New England-looken och hållit i Hunterstövlar efteråt. Jag är nästan aldrig utomhus, framför allt inte när det regnar. Ändå vill jag ha dem. Ändå vet jag, och alla inblandade i Testions ”Let me in” att backstage är lika regisserat och produktplacerat som vilken annan fotografering som helst.

Att nå ut med en produkt på ett autentiskt (eller till synes autentiskt) sätt är inte bara billigare än betalda kampanjer, det är mer trovärdigt också. Att få en journalist att skriva om en sportkollektion för att det är fina, bra plagg resulterar inte i artikelfest. Att göra ett inlägg i den identitetspolitiska debatten däremot.

1908 tillkom en lag mot att kvinnor skulle få röka på offentliga platser i New York. De kvinnor som ändå gjorde detta och inte hade råd att betala böterna kunde få upp till 10 dagar i fängelse. Det var en viss typ av kvinna som rökte offentligt. Det var inte den typ som hade mycket pengar och hade stora fina lägenheter som hon helt lagligt kunde gå runt och röka i.

Under 10- och 20-talet växte sig den amerikanska kvinnorörelsen sig starkare. Flappern (tänk Zelda Fitzgerald) var en stilikon. Kvinnor fick rösträtt. Men den kvinnliga rösträtten tog inte automatiskt bort alla de där sociala reglerna som kvinnor var tvungna att följa för att betraktas som riktiga kvinnor. Det var en kamp. Det diskuterades. Debatterades. Lagstiftades om vart en kvinna kunde vara som hon själv ville.

Så plötsligt. 1929. Några kvinnor går i påskparaden i New York med tända cigaretter mellan fingrarna. Mellan läpparna. I tidningarna kallas det dock inte för cigaretter utan för ”Torches of freedom”. Termen kommer från Freuds första amerikanska översättare, A. A. Brill. Termen populariserades av Edward Bernays, PR-man och systerson till Sigmund Freud.

Det personliga blev politiskt, cigaretterna blev en symbolfråga. Bernays var noga med att de anlitade modellerna inte skulle framstå som modeller. De skulle se bra ut men inte för bra. Det såg ut som en politisk aktion. Det var en politisk aktion. Ett tabu lyftes. Kvinnor blev fria att göra en sak som varit reserverat för män. Det blev mer och mer accepterat även för en s.k. ärbar  kvinna att röka. Lagar kring kvinnors rökning togs bort. Antalet potentiella konsumenter dubblerades.

1923 stod kvinnors rökning för 5% av sålda cigaretter. 1929, året då kvinnor blev fria, ökade kvinnors konsumtion till 12%.

 

• • •

Hemmahos

Jag bläddrar i Ebba Witt-Brattströms ”Århundradets kärlekskrig” efter jobbet. H landar snart. Skulle velat ge den men har inte råd. Lägger ut. Innan H köpte jag alltid presenter åt alla. Hon får inget av det. Ibland berättar jag om hur jag varit, vad jag köpt till andra. Vill kanske visa att jag är generös. ”Egentligen”. Att det bara är en budgetfråga. Just nu. Vet att hon inte vill ha saker. Ändå en känsla av att vilja betala bort känslan, av att jag inte har något att ge.

Tre gånger har jag varit på operan. Två av dessa har Witt-Brattström varit där.

”Därför behöver jag opera.
Verklighetens svek går inte att leva med.

Lasciatemi morire”

Jag minns ett hemmahos i deras lägenhet. Tror det var i DN. Han på bild, trär påse från NK över sopkorgen i köket under vasken.

Avundades bilden av paret som handlar så ofta på NK att deras kökslådor är fyllda av påsar därifrån. Att påsar från NK är vardag.

Den svarta uppskurna logotypen bildar ett mönster mot vit plast. Det är allt jag minns från det reportaget.

Samma mönster som det halvblanka pappret pryds av när presenter slås in i varuhuset.

Kommer hon skriva om paketinslagningen på NK? Som lyfter vad som helst. Som är definitionen av att räcka till. Åtminstone en stund. Ta jobb jag hatar för att kunna betala av presenter till någon jag älskar. Kommer jag vara klar med det när alla kvarvarande krediter är avbetalade?

”Han sa:
Ensamheten är
ett obeskrivligt tillstånd.
Förlusten av liv
blir tillgångar
kapital på banken.

Äran är en överföring.
Uppskattning genereras genom smitta.”

• • •

Något om värde

”I snart tre år har jag bott i staden efter Finistère, ett halvår har jag försökt sälja lägenheten. Att sälja en lägenhet, ett hus, en bil, en möbel, känns alltid likadant. Som om det är man själv och inte huset eller lägenheten, bilen eller möbeln som sätts ut till försäljning. Som vore det jag själv med nödtorftigt dolda brister som är till salu.”

– Ur ”Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag” av Bodil Malmsten

Så många timmar som går åt till att lägga upp bilder på böcker och fylla i alla olika fält på säljsajter. De svåraste sakerna att sälja är de som jag betalat mest för. Fick en fråga om en bok jag har ute på ebay. Skickar jag till Chile? Ja, gratis frakt dessutom, svarar jag inom 5 minuter. Ändå lägger hen inget bud. Det går dagar. Jag förstår inte vad det är för vits att fråga om ”gratis” inte är nog billigt.

Bukowskis market lyckas inte sälja något åt mig.

Sellpy har jag gått och väntat på en månad men de lägger aldrig upp grejerna jag skickade in.

I köpsälj-grupperna på facebook är det visserligen gratis att lägga upp saker men herregud vad folk är dåliga på läsförståelse. En annons börjar jag: ”250 kr för allt på bilden…”

Första kommentaren: ”Pris”

Bara så, pris. Inte ens ett frågetecken.

Mötte upp en person norr om Borås på en Netto-parkering. Vi hade bestämt 13. Hen bodde alldeles bredvid. Kom givetvis först 13:10 efter att jag påmint på facebook messenger. Jag blir tokig på sånt. Föreslå 13:10 då istället. Jag bor 5 mil bort men kommer tio minuter tidigt för att ha lite marginal. Men jag gick 300 kr plus. Åkte förbi Clas Ohlson och bytte in ett par hörlurar som jag hade garanti kvar på. Plus 199 kr. Hen bakom disken undrade om jag vill reklamera eller byta. Jag sa att jag ville reklamera och ha pengarna tillbaka.

”Du ska inte byta till ett par likadana då, ifall det bara är ett måndagsexemplar du fått?”

Mannen före hade klagat för att person bakom disken kryssat över något på kvittot. Skulle göra det svårt att bokföra. Skatteverket skulle nog inte godkänna. Han tyckte att bytet skulle kunnat gå fortare. Ja hen var rätt fumlig och det tog märkligt lång tid men ändå. Vem säger så? Att inte vilja vara en sån gubbjävel mot folk i servicebranschen är en stark drivkraft hos mig. Jag vill säga:

”Om jag velat byta hade jag väl för fan inte sagt att jag vill reklamera och ha pengarna tillbaka.”

eller

”Nä nu är det så att jag levt över mina tillgångar i flera år så jag måste tyvärr välja att äta framför att ha era jävla epiga hörlursjävlar från Urbanista.”

Men jag säger inte det såklart. För jag är ju inte sjuk i huvudet som mannen före mig.

Än.

Vad är det förresten för människor som är admins i facebookgrupperna där privatpersoner lägger upp sina mobilfotade felstavade ikeamöbler? Som går in och ”rensar” och spaltar upp regler och är noga med att reglerna efterföljs? Som klagar på de som fotar av sina förråd så suddigt att det inte går att se vad de säljer.

”Vi admins har nu diskuterat och vi tillåter INTE att man har budgivningar i flera olika grupper samtidigt. Gör man det åker man UT direkt.”

Där har vi ett möte för dig som tycker det är för kul på gårdsstädningen eller bostadsrättsföreningens möten. Känns som killband i gamla Metallica-tshirts som vill vara Metallica och repar i en abf-lokal typ ibland. Fast dessa ”admins” dröm är vaddå? Att jobba på blocket? Ja, jag är på dåligt humör idag.

Egentligen hade jag tänkt skriva något om värde idag. Såg på Plus där programledaren Mathias Andersson hade ett inslag om ”internetklockor”. Det var intressant att se hur han pratade om ”värde”. Som om det var något absolut och objektivt som det gick att ta reda på.

”Vi låter Mikael Wallhagen, urmakare och klockspecialist, bedöma klockans värde. Han beskriver den som en snygg accessoar snarare än ett kvalitetsur, och den är definitivt inte värd tio tusen.”

Finns en artikel i Svensk bokhandel som också pratar om värde på det här sättet. Den börjar:

”På mindre än ett år köpte en man i Bergslagen idrottsböcker för 55 000 kronor av en telefonförsäljare på Bok- och sportantikvariatet. Böckernas verkliga värde var högst en tiondel av priset.”

Det finns givetvis inget ”verkligt värde”. Det finns bara vad människor är beredda att betala vid ett specifikt tillfälle. Och det varierar, på tillfälle, på person. På wikipedia är de poetiska:

”Den subjektiva värdeteorin hävdar istället att varor och tjänster inte har något egenvärde; de får istället ett värde genom att individer åtrår dem. Eftersom individer har olika smak, existerar enligt denna uppfattning inget korrekt eller objektivt värde som kan härledas oberoende av individers värderingar.”

Det är roligt att Plus som är så rediga tillfrågar en person som mest säljer mekaniska ur. Mekaniska ur är nämligen ”sämre” klockor i bemärkelsen att de är känsligare. Hantverket bakom är givetvis väldigt imponerande men köper du en Breitling eller en Rolex för 50 000 kronor finns det en risk för att du rekommenderas att ta av dig klockan om du exempelvis vill spela golf eller tennis. En 299-kronorsklocka med så kallat Quartz-ur eller en ännu billigare digital klocka har inte alls samma känsliga delar i sig som de mekaniska uren i exklusiva klockor och är långt ifrån lika känsliga. Värdet här är alltså allt annat än praktiskt. Den dyraste klockan är den som går sönder lättare än den billiga.

Jag saknar Åsa Avdic i Plus. Hon borde vara med i alla program.

När jag mellanlandade i Milano en gång fanns det två typer av automater som jag aldrig sett förut: en automat som det gick att dra kreditkortet i och få en automatiskt utbakad och gräddad pizza i för 15 euro och en automat som det gick att köpa guldtackor i. Det kändes som något som kunnat vara med i en Sällskapsresanfilm.

I ekonomiska kristider går guld upp i pris. Guld är alltid guld. Men guld har inget vidare bruksvärde. Om den globala ekonomin kollapsat 2008 hade inte efterfrågan på guld ökat. När bolåneräntan stiger är det ingen som känner: ”Fan om man bara kunde få köpa lite guld.” Guld är bara värt något om någon vill köpa guld.

Jag gick runt och letade efter en flaska Limoncello under 20 euro men de hade så fruktansvärt fula flaskor att jag var tvungen att köpa en mycket dyrare i en av de mer exklusiva butikerna som knappt sålde alkohol ens. Den stod som prydnad bredvid biscottipåsar med kuperad terräng på etiketten. Egentligen hade jag velat testa den där pizzamaskinen men då hade jag inte haft någon souvenir med mig hem.

Givetvis känns det som att de böcker jag äger har ett stort ekonomiskt värde. Det har tagit åratal och åtskilliga tusenlappar att samla på mig dem. Men vill ingen köpa dem så har de enbart det värdet för mig. Det känns deppigt att slumpa bort det såklart men jag kommer nog närmre och närmre att göra just det.

• • •

Jag minns alla mina extrajobb och hur de brukade tära på mig

 

Sitter och försöker lära mig lite excel. Visar sig att jag aldrig förstått hur ränta fungerar. På det kreditkort där jag har värst ränta är jag skyldig drygt 18 000 kr. Om jag betalar av i den takt jag nu betalar kommer jag betala dels vad jag är skyldig nu såklart men också drygt 17 000 kr i ränta. S, som jobbar med ekonomi, hjälper mig att göra ett dokument över några av skulderna. Säger att det är svårt att förstå kreditbolagens sätt att formulera sig kring ränta. Och då jobbar ändå S med ekonomi. Känner mig ändå dum som hade MVG i matte alltid alltid och inte ens fattar det mest basala. S har tålamod med mig. S som hjälpte mig att få sänkt månadsbelopp på CSN och skickar doftljus och böcker till mig.

Fick ingen ny faktura från CSN efter att jag fått beslutet om sänkt månadskostnad och nu har jag en påminnelseavgift på 450 kr. Fan.

Såg även att provveckorna i ljudboksappen Bookbeat övergått till abonnemang för 169 kronor/månad. Fan.

Jag slösar till och med bort pengar omedvetet. Har givetvis skrivit långa mail till kundtjänster och hoppas jag får tillbaka pengarna. Mitt gamla köpbeteende gör sig påmint fortfarande i dagliga traderasurfningar och jag får sitta på kvällarna vid datorn och rädda det som räddas kan av utgifter jag samlat på mig genom att lägga upp egna annonser istället för att buda hem saker. Jag behöver verkligen inte nya utgifter som dyker upp nu även om de är relativt små mot hur jag slösat förr.

Jag fick dock ett extrajobb igår som kommer ge typ 1400 kr efter skatt! Som jag dessutom tycker är roligt. Och som betalar i förskott!

Tänker direkt att jag måste akta mig. Varje gång jag fått ett nytt jobb, ett stipendium eller bara en oväntat högre inkomst någon månad har det alltid slutat med att jag skuldsatt mig. Jag har höjt kreditutrymmet på mina kort, handlat på kredit, köpt presenter, spelat bort pengar, rest nånstans.

Dostojevskijs tunnaste bok ”Spelaren” handlar om hans eget spelberoende och skrevs för att täcka upp en skuld han dragit på sig när han spelat. Skulder som alltid börjat med en vinst.

Från wikipedia:

”[… ]he played at Baden-Baden, Homburg, and Saxon-les-Bains frequently, often beginning by winning a small amount of money and losing far more in the end.”

Om han inte levererade manuset i tid skulle mannen han var skyldig pengar få rättigheterna till alla Dostojevskijs verk och intäkterna från dessa under de kommande nio åren.

Spelaren, alltså huvudkaraktären Alexei Ivanovich, och Dostojevskij själv, spelade, precis som jag, helst på roulette. Mer om min kärlek till roulette i kommande inlägg.

När jag pluggade hade jag F-skatt och gjorde hemsidor och bildbehandling och tog fotografier åt företag och folk i kulturvärlden som behövde nån som kunde jobba extra billigt. Det längsta jag väntade på betalning efter utfört arbete var ett drygt år: en skådespelare som hade ena affärsidén efter den andra som jag gjorde hemsidor till, formgav logotyper till, gjorde flashanimationer till, redigerade webbutik till, airbrushade porträtt med ålderstecken till. Jag skickade inte ut några påminnelseavgifter på 450 kr. Det borde jag gjort men han var trevlig och jag var konflikträdd.

Skådespelaren berättade att han tackat nej till att göra rösten i en reklamfilm för öl. Minns inte om det var Tuborg eller Carlsberg nu. Han ville inte få sin röst förknippad med reklam även om det gällde 60 000 kr i arvode för en dags jobb. Är det människor med integritet eller bara sparade pengar som kan göra så?

Jag skulle fan så mycket hellre ha gjort reklam för öl än jobbat natt på 7-Eleven på avenyn i Göteborg. En tjej fick sparken där för att hon suttit i butiken på lunchen vid de höga diskarna mot fönstret där kunderna sitter och inte nere i den fönsterlösa källaren bland allt lösgodis. En kille som försökt sno 500 kronor ur kassan fick en chans till. Han behövde starka killar som kunde försvara butiken mot rån. Oklart vad han skulle med mina indieöverarmar till.

Om jag hade fått en krona för varje bögskämt på biltvätten jag jobbade på i över ett år hade jag också kunnat tacka nej till ölreklam. Jag blev utskälld en gång när jag inte ville ta extrapass på min flickväns födelsedag. På kontoret hade de satt en övervakningskamera så att platschefen kunde logga in där och kolla så att vi inte satt och surfade på datorn eller läste tidningen när vi inte hade kunder. En gång flög en skata in i garageporten till biltvätten och blev förlamad. Låg och blinkade skrämt och kippade efter andan. Jag bar ut den i skogen med en spade men gick ut och hämtade den igen efter en kvart eftersom jag fick sån ångest. Övertalade en av kunderna att köra den till en räddningscentral för fåglar mot att han fick tvätta på det dyraste programmet gratis. Satte in 500 kr på deras konto sen men vet inte om den klarade sig. På telefon hade de sagt att de kan bli chockade och att det inte är säkert att det är en fysisk skada. Hade fågelns inskrivningsnummer på en lapp i plånboken aslänge innan jag slängde den i soptunnan på jobbet bredvid alla varningstrianglade behållare med avfettningsmedel.

Ett fotogalleri i Stockholm ville ha en hemsida, jag gjorde en hemsida de blev nöjda med. Ägaren la upp facebookbilder på familjen i sitt vackra hus på Lidingö men tog månader på sig att betala en faktura på ett par tusen till mig. Ville ha fler och fler ändringar under tiden. Att behöva vara trevliga i telefonkonferenser mot såna bara för att få göra deras jävla läxhjälpshemsida sen. Det känns så långt bort nu att jag skulle orka vara så trevlig. Då var jag inte ens skuldsatt. Vad skulle jag med extrapengarna till? Är så glad att kunna ha jobb och extrajobb jag inte hatar nu, med arbetsgivare som behandlar en bra.

Ber om ursäkt för att jag blev Kay Pollak här på slutet. Imorgon blir det mer ångest igen.

• • •
1 3 4 5 6 7 9