Slim Aarons

Jag är nästan aldrig inne i någon stad nu för tiden. Jobbet, Citygross, ibland svänga förbi biblioteket. Om jag någon gång väl åker in till stan är det om det är kvällssol och allt är stängt. Jag gillar att gå omkring där. Tänkte gå runt lite nu men vissa var fortfarande öppna. Mariella inredning hade inramade bilder av Slim Aarons. Jag klappade butikshunden som alltid ligger framför disken. Bad henne kolla upp priset på dem, de hade nyss kommit in och var inte märkta. Hon läste från en lapp vad han hette.

Jo jag vet, det är därför jag undrar vad de kostar, jag har aldrig sett dem i Sverige förut.

Jag frågar om det är C-printar, bara för att jag vill visa att jag har koll, att jag inte behöver en säljpitch.

Jag vet inte varför jag är tvungen att säga att jag vet, varför jag blir så irriterad på att bli behandlad som en kund. För att jag var den enda på fotohögskolan som ens hört talas om honom och nu vägrar acceptera att någon antar att jag inte vet vem han är? Kanske är det bristen på fingertoppskänslan i sättet att sälja? Kanske är det för att jag inte köpt något på så länge att hela ritualen bara är absurd?

Ja visst är de fina, de är underbara. Men hon lyssnar inte. Hon säljer.

De här kommer direkt från han i Frankrike som har hand om rättigheterna idag. Det här är fotokonst, det inte är inte vad som helst.

Jag märker hur hon fördröjer. Jag frågar igen. Jag vet inte varför jag vill veta vad de kostar. Vad de än kostar kommer jag inte ha råd. Jag har några hundralappar i plånboken. Enligt ”KOMMITTENTAVRÄKNING 153677992” så sålde Bukowskis min förstautgåva av JH Engströms ”Trying to dance” för 1900 kr. Hade de fyllt i namnet rätt från början hade den förmodligen gått för mer. På det tillkommer:

Försäljningsprovision 285 kr
Försäkringsavgift 23,75 kr
Fotoavgift 170 kr

Kvar blir 1421 kr som ska betalas ut 15 maj. En söndag. Givetvis betalar de inte i förskott utan i efterskott om utbetalningsdagen är en söndag. I villkoren står det att utbetalning sker 35 dagar efter försäljning. Jag är så arg på allting, det är ocharmigt och jag hatar ocharmiga människor.

Men allt irriterar mig.

Hon vet inte ifall det är en C-print. Hon vet inte vad fotografierna kostar. Säger något om hur vackra bilderna är igen.

Krigsfotografen som efter kriget bara ville fotografera ”attractive people doing attractive things in attractive places”. Han dokumenterade rika människor utan att ljussätta eller sminka. Ändå var det enbart modetidningar som ville ta in bilderna. Tänker på det som Nan Goldin sa när hon föreläste i Göteborg: jag ville bli Voguefotograf men de tyckte inte att mina modeller passade för Vogue. Eugène Atget som gick runt i Paris och fotograferade skyltfönster, stadens fasader som reflekteras i nya kläder och provdockornas blanka hud. Surrealisterna ville ställa ut honom i slutet av hans liv men han tyckte själv inte att det han gjorde var konst.

Mariella inredning har allt jag gillar. Sängkläder från Lexington. Doftljus från Voluspa. Skultuna i svart och mässing. Vad som helst med Tom Dixons namn på. Brickor i marmor. Jag tyckte marmortrenden och mässingtrenden var ful när den kom men ändrade mig snabbt.

När jag handlat där har jag sparat påsarna, såna vackra pastelliga med ett riktigt snöre till handtag. Jag fick länk från en klasskompis om hur människor köper påsar på ebay från de dyra modehusen för att ha framme som statussymboler i sina hem.

Jag hade plastpåsar från butiker på väggarna i mitt rum redan när jag var barn. Jag undrar om jag fotograferade det men kommer inte orka gå igenom gamla pärmar med negativ.

Jag säger att jag ska återkomma. Det är ingen brådska ändå. Butikshunden syns inte till. Jag går ut genom den öppna därren och åker hem utan att klappa den.

• • •

Dödsbo

Jag kommer hem från jobbet varje dag och sätter mig direkt vid datorn och jobbar. Planerar att köpa pizza på vägen hem för att slippa lägga tid i köket. Bestämmer mig för det. Men jag avstår. Planerar att köpa RedBull på 7-eleven men jag avstår. Jag är så trött på att inte ha råd med minsta lilla. Tycker jag är så jävla duktig som bara dricker vatten den dagen och sen ställer mig vid spisen och gör nån jävla kidneybönsbiff att jag tillåter mig att köpa tre böcker på Nylanders auktioner i Hillared. Jag är ömkligt svag.

Varannan vecka, jag glömmer alltid om det är udda eller jämn vecka, auktioneras dödsbon ut och tysta Hillared blir en mötesplats. Pensionärer parkerar i rondellen. Inplastade smörgåsar säljs över en kyldisk som påminner om Konsumbutiken i min barndom.

Allt lösöre får varsin siffra. Spekulanter går runt på visningen och vrider och vänder på det som nyss var ett hem. Vi är här för att någon har dött och döden i avlägsna byar som den här är lika med fyndpriser.

Jag har varit där flera gånger men aldrig tänkt på att skriva om platsen. Registrerar ett soffbord och det blanka mörka träet som har fingeravtryck på sig. Jag har på mig solglasögon för att jag inte vill att någon ska prata med mig. Jag börjar formulera någon sorts väggordspoetisk mening om att den avlidnas fingeravtryck fortfarande finns kvar där i träet men det är förmodligen inte sant. I det bakre utrymmet vid toaletterna och bokhyllorna står det för många rengöringsprodukter i plastflaskor för att det ska finnas kvar något fingeravtryck. Och det är inte alls en poetisk plats. Kaffedoften får mig att associera till skidstugor jag suttit och huttrat i med röda kinder under uppväxten. Fukt och kaffe. Sorlet. Alla andra verkar alltid ha något att säga.

Jag hittade Mats Strandbergs ”Halva liv” där en gång och köpte den bara för att jag blev glad att se honom i mitt lilla Hillared. Köpte Deborah Spungens ”Inte som andra döttrar” av samma anledning. Hittade en bok av Kjell Westö som var för billigt prissatt, jag kunde sälja den och köpa 30 andra böcker kommande onsdagar plus 2 krukor jag fortfarande tycker om. Två av de böcker jag köper nu tror jag att jag kommer kunna sälja med åtminstone lite förtjänst på lång sikt. Är det godkänd shopping om jag kan sälja dem och göra mig en vinst? Jag lägger ju inte ens ut alla böcker jag har nu. Den tredje är ”Månsång” av Karin Boye som jag ska skicka till S. Det är skönt att ha vänner som vet hur dåligt med pengar jag har. Men svårt att ge presenter eftersom jag alltid vill påpeka hur lite de kostat nu för tiden. 10 kr för Karin Boyes ungdomsdikter och akvareller för 10 kr måste vara tillåtet. Jag ser framför mig hur jag dör och alla mina böcker hamnar där. Vad folk kommer tänka om min boksamling.

Jag hyrde ett hus till mig och E när hon fyllde år och vi nyss träffats. Utomhuspool, hästkroppar som ångade i vinterkylan. Varenda svart björkgren var vit av frost. Jag blundade när min häst började galoppera och det var nära att jag inte hann öppna ögonen innan jag kom till stället där en gren stack ut över vägen. Huset hade ingen värme påslagen, vi eldade och satt i skinnsoffan framför brasan. Resten av huset var mörkt. Ett bärbart el-element stod på och surrade i sovrummet på andra våningen.

Eftersom jag inte hade med mig något att läsa så läste jag de magasin som fanns där. Travar med Connoisseur. Då krävdes det en miljon i taxerad inkomst för att få prenumerera på den har jag för mig. Idag är det en och halv. På hemsidan står det, under rubriken ”Fakta om Connoisseurs läsare”;

”Alla kan inte köpa vad som helst – Connoisseurs läsare kan.”

Det var en kort artikel om att samla böcker i ett av magasinen. Vi badade i den upplysta kvällspoolen. Jag tog med mig det numret hem som kompensation för att huset varit så kallt även om jag faktiskt tyckte det var mysigt. Läste det där om att samla böcker flera gånger.

Jag borde lägga ut minst en bok varje dag på tradera och bokbörsen. Jag ger mig själv såna löften. Som andra kanske avlägger löpträningslöften när våren kommer, gymkort vid nyår. Men det är svårt att spendera så mycket tid på säljsidorna. Senaste veckan har jag lagt flera bud på saker men ångrat mig direkt, sänkt maxbudet och snabbt blivit överbjuden tack och lov. Fem månader nu sen jag köpte något till mig själv som inte är ätbart.

• • •

Undercover boss

Triggervarning utfärdad för den som ej vill läsa långa rants av 15-årig nyfrälst ung vänstrare som är fast i en 31-årings omogna kropp. Håll dock i minne att jag kommer från ”det röda norrbotten”. Från Kalix som inte ligger långt ifrån Båtskärsnäs; platsen som i tidningen ”Arbetarhistoria” nummer 129-130 beskrivs som ”lilla sovjet”. Det är arv och miljö som skriver detta:

Jag kan inte sluta titta på Undercover boss. Miljonärer som inte klarar av att jobba i sin egen organisation. Som inte klarar av att prata med sina anställda utan måste lura dem, spionera på dem.

De som ser sin arbetsplats som sin familj får pengar i slutet. De som tycker att det är fantastiskt att jobba där trots att de inte kan betala sin kvällskurs och knappt försörja sig får en resa i slutet när det avslöjas att ägaren gått bland de vanliga dödliga. Hen har bakat pizzor bland dem. Hen har sorterat kartonger bland dem. Det känns bibliskt. Känner du igen mig. Vördnaden som infinner sig. Underkastelsen. Skammen över vad de kanske sagt blir till händer som hålls upp framför munnen i chock.

De underbetalda människor som inte kan hantera stressen med sjuka familjemedlemmar och lång pendling till ett minimilönsarbete blir utan pris i slutet om de visat missnöjet på något sätt under programmets gång. Om de sagt att det är ett jävla jobb de har med chefer som inte förstår något. Om de svär. Om de hatar kunderna. Om de vill döda de ouppfostrade ungar som häller ut flytande Yanke Candle-ljusmassa på golvet. De får inga 10 000 dollar att laga sitt hus för. De får ingen miljöbil att åka till jobbet i. De får inga nya visitkort av VD:n där det står att de nu kommer få vara med och designa ett nytt baristaförkläde eller nåt.

Det är förresten det äckligaste: när någon av de anställda har bra förbättringsförslag för verksamhet som de aldrig lyckats nå ledningen med och de i slutet får ett nytt jobb ovanpå det som de redan har. ”Och det bästa av allt: du kommer att få betalt!”.

Varför skulle de inte få betalt för att arbeta?

Jag plågar mig igenom avsnitt efter avsnitt. En av cheferna säger i förbifarten: ”lönen kan vi inte göra något åt”. Någon tapper jävel som är tacksam för att få skrubba golvet i en butik får ett tröstpris på det stora huvudkontoret. Jag blir så arg på den där tacksamheten. Känner någon form av klyschigt ung vänster-hat inom mig mixat med att jag faktiskt blir rörd av de äkta tårar som gråts av de som medverkar. Blanka kinder. Chocken över att något bra äntligen händer i deras liv. Alla känner sig blessed till höger och vänster.

Alldeles innan eftertexterna: så gott den lilla familjen skrattar åt pappa VD i sitt enorma beiga hus som de inrett sådär kulissartat som bara amerikanska hus på tv kan se ut. Hundra tusen nyanser av lattefärger som speglar sig i lösmustasch, påklistrade fejktatueringar, dåligt sittande jeans. Pappan som klädde ut sig till löntagare är tillbaka. Han som varit ute och benådat några av de som klarar något han inte klarat hälften så bra hur länge han än övat med sina arvtagarhänder.

Jag använder all frustration till att skicka ett mail till Svea ekonomi igen. Min skuld är avskriven nu. De har hämtat bilen som var köpt på kredit och som jag skrivit om tidigare. Jag fick rätt. Men jag släpper det ändå inte. Jag vill ha kompensation och skriver ett långt mail till en av bolagets jurister som jag blivit hänvisad till. Jag hoppas att jag inte kommer börja skriva flera långa mail till företag och myndigheter jag känner mig kränkt av. Det här är ett undantag, inte ett återfall. Jag tror nästan på det själv under tiden jag skriver. Jag vill kompenseras för att det tog ett år att få rätt mot dem. För att de skickade mina fakturor till inkasso trots att jag bestridit dem och inte fått något svar. För att de bröt banksekretessen och lämnade ut mina kontouppgifter till någon de inte hade rätt att lämna ut dem till.

Jag vill kompenseras med pengar. Jag tar även skambud såklart. Jag skrev i mailet att de kränkt mig genom att komma med förklaringar som är helt ologiska. Som hämnd tänker jag fortsätta krångla. Fortsätta maila tills jag får rätt även i detta. Om de tror att de är segare än mig så välkommen. Är det någon som är långsint och har tålamod så är det jag. Jag har varit kränkt en hel livstid. Den känslan kommer aldrig släppa så bring it. Jag fick en skuld på en nästan 17 000 kr avskriven till slut eftersom jag klarar av att sitta uppe på nätterna efter jobbet och läsa in mig på konsumentköplagen, lagstiftning kring överklagande, kreditgivning och de bestämmelser som finns för finansinstitut. Om jag kört Uber istället för att läsa på så mycket om regler och lagstiftning hade jag förmodligen kunnat betala av skulden och fått pengar över. Principer och kränkthet är inte en så lukrativ bransch som man kan tro även om jag just denna gång fick bra utdelning.

Två män och en kvinna hämtade bilen. Bakdäcken hade rostat fast i bromsbeläggen. De fick skruva loss muttrarna, hissa upp bilens baksida och med våld försöka slå bort rosten. Det tog timmar. De berättade skrattande om en man i Uppsala de skulle hämta en BMW hos. De hade frågat när de kunde komma och hämta bilen, när är han hemma på dagarna? Aldrig, hade mannen svarat. Men du kanske har någon vän eller granne som kan lämna nyckeln? Jag har inga vänner. Någon granne då kanske? Jag har ingen granne.

Efter många om och men hämtade de bilen. Men nu är det väl skönt att slippa den här skulden? Nä. Nähä varför inte då? Jag har fyra miljoner hos kronofogden.

Jag står där och skrattar med och är artig och trevlig och frågar om de behöver hjälp. Önskar att jag var som BMW-mannen. Flinar sådär tacksamt när de åker därifrån i min gamla bil som fånen i Undercover boss som bara fått en bråkdel av vad de har rätt till. Den där inlärda tacksamheten. Hur jag känner den på riktigt. Tänker på Nina Björks ”Lyckliga i alla sina dagar”. Hela kapitel tre gör mig hög av igenkänning. Jag måste läsa om den och bli hårdare. Inte förvänta mig att folk vill väl. Sluta skriva mail och hävda min rätt. Lägga tiden på bra saker.

”Men vad är god service? Hur konkurrerar man med service? Så här lyder en reklamslogan från det amerikanska flygbolaget Pacific Southwest Airlines: »På PSA är våra leenden inte påklistrade. Så le hela vägen. Från L.A. till San Francisco.« Vad är det som är till salu här? Vad är det den flygande kunden förväntas köpa? Det är inte ett påklistrat leende – sådana saluför inte detta flygbolag. Det är ett äkta leende. Men för att ett leende ska vara äkta krävs ju att den som ler verkligen är glad. Det är flygvärdinnan, arbetaren, som ler. Det är alltså en arbetare som verkligen känner glädje som är till salu. Den glada arbetaren. Det är inte bara hennes leende vi köper. Det är hennes sanna glädje.

Tänk nu att du är den där flygvärdinnan som har betalt för att ge bolagets kunder din äkta glädje, och tänk att du denna dag faktiskt inte är glad. Sådant händer. Vad gör du då? Du har två alternativ. 1) Du är sann mot din egen känsla och låter bli att le, det vill säga du gör inte det du har betalt för att göra. 2) Du ler i alla fall, det vill säga du ler ett påklistrat leende och utför därför inte ditt arbete på det sätt som var önskat – med ett äkta leende.

Om du väljer alternativ två har du ytterligare två vägar att gå. Antingen ler du ditt falska leende i fullt medvetande om att du ljuger. Du känner en sak i ditt inre men visar någonting annat utåt. Eller så försöker du få ditt inre att komma i samklang med ditt yttre; du försöker förtränga din ledsnad och anstränger dig att verkligen känna den glädje du har betalt för att känna och visa. I båda fallen ägnar du dig åt manipulation. Antingen av kunden eller av dig själv. När känslor är till salu gives inget annat alternativ än manipulation.”

Alla jobbannonser som kräver att de jobbsökande ska ”brinna”. Kan det aldrig räcka med att göra ett bra jobb?

Jag har förresten slarvat med köpstoppet. Eller inte så farligt egentligen men jag betalade för många räkningar i förskott, några månader innan, att jag fick ta ut 4000 kr i slutet av april på mitt Mastercard för att täcka upp. Sätter in 2000 kr imorgon av dessa imorgon. La in betalningen nyss i en reklampaus.

Jag köpte läsk på 7-eleven. Scones på Espresso House. Jag köpte ett dyrare te än mitt vanliga citygross-te i en museishop. Jag köpte några presenter. Jag tvättade bilen.

Men även när jag bryter de rigida reglerna jag önskar jag kunde hålla till 100% så bryter jag dem på ett billigt sätt åtminstone. Läsken med det billigaste literpriset i den minsta burkstorleken. Museishops-te istället för utställningskataloger och designföremål som står bredvid. Jag tvättar bilen själv för hand istället för på dyra anläggningar. Jobbar snabbt för att utnyttja pollettens utmätta tid. Låter avfettningen sjunka in i 10 minuter innan jag spolar bort den. Står och lyssnar på ”Yarden” som ljudbok och ser svarta asfaltspartiklar smälta på den vita lacken. Jag tycker inte ”Yarden” är bra annat än bitvis när han beskriver arbetet. Jag vill veta vad han tjänat på boken. Sen jobbar jag snabbt bort avfettningen med högtryckstvätt. Så snabbt att det inte är tänkt att kunna tvätta bilen så snabbt. Jag har jobbat med att tvätta bilar. Okvalificerat arbete på en typisk Undercover boss-arbetsplats. Ägarna körde sportbilar av märken jag inte sett tidigare. Klev aldrig ur och hälsade när de ville ha bilarna tvättade. Vevade bara ner rutan. Guldtvätt. Men tryck in den som en vanlig sen. Okej? Okej. En kille jag jobbade med skulle bli pappa, han var rädd för att bli anläggningschef. Det var så himla mycket mer arbete och nästan ingen högre lön. Han ville ha tid och ork för att träffa sin son. Anläggningscheferna hade inte timlön utan månadslön så de blev alltid schemalagda på helgerna så att det inte skulle bli någon ob-ersättning. Vi köpte mat på Sibylla. Pratade om hur han skulle tacka nej utan att bli sparkad eller få färre timmar.

Jag köper begagnade presenter från blocket som jag prutar ner med en skamlig uthållighet tills de blivit 50% billigare. Det är en sport att fynda. Möter upp en gubbe på Preems parkeringsplats i Svenljunga. Han vill småprata, vart kommer du ifrån med den dialekten, förklara vilken bra deal jag gjort. Jag vet säger jag bara bakom solglasögon och åker därifrån, vill inte fastna i något utdraget timslångt samtal. Jag har suttit i en månad och prutat på annonser innan jag hittade någon som var beredd att sälja till underpris.

När jag skickar iväg en present skickar jag den med B-post. Väger på en gammal manuell köksvåg som jag köpte under min shabby chic-period för att inte behöva betala en enda krona mer. Börjar kunna portotabellen utantill efter alla böcker jag sålt av. Förut tyckte jag förfrankerade B-post-kuverten var för fula för att skicka saker i till mina vänner. Förut var presenter under 1000 kr otänkbara.

Jag som alltid hatat fynd och reor. Jag som alltid hatat att folk måste ursäkta sig när de får komplimanger för ett nytt klädesplagg. ”Rea på HM, gissa vad den kostade.” Jag som alltid velat att alla ska tro jag klär mig dyrt. Att jag lever i glam. Som mös när mina klasskompisar i ettan på lågstadiet trodde att vi var så rika att vi hade vattenrutschkana och pool hemma bara för att jag kunde äta med kniv och gaffel.

 

 

• • •

Rosenthal

Farmor har fått en stroke till. Är inte kontaktbar. Bara ligger och stirrar, skriver min pappa i sms. Farfar är ledsen. Jag frågar hur han själv mår, pappa. Han skriver att han tittar på tv. Peace & Love-festivalen på svt. Du måste kolla det på play sen. Han ska åka ner och hälsa på farmor snart. Jag skriver att jag tycker synd om farfar. Det gör jag också, skriver pappa. Farfar hälsar via pappa att han är glad för boken jag skickat och brevet, han ska svara när han orkar. Blir nöjd över att pappa fått veta att jag visat omtanke. Vet att han tycker det är bra av mig även om han inte säger det. Det är äckligt att jag behöver bekräftelsen även i den här situationen.

Boken, ”Busskungen”, är Kristin Lundells bok om svensken som skapade Greyhound. Uppgång och fall. De lyxiga stationerna i aluminium. Bussarna med sval air condition. Det som var en arketypisk bild av lyx, som var scenen för oscarsbelönade filmer, blev många år senare det motsatta, underklassens sätt att transportera sig. Jag älskar boken. Den är lågmäld, intelligent. Handlar om lyx, klass, de som satt i bussätena då är några andra än som sitter där nu.

Jag fattar inte varför ”Busskungen” inte blev lika stor som ”Expeditionen”. För att det inte ligger en individualistisk prestation i botten av projektet? För att den inte skrevs först? För att ekonomi inte är en gåta som tre män som dör på nordpolen ? För att det är en för stor gåta?

När jag var i Las Vegas hyrde jag en stor suv för pengarna jag fått ut för kapitalförsäkringen som tecknats i mitt namn av farmor och farfar. När farmor och farfar var i Paris under efterkrigstiden betalade de hotellrummet med några paket kaffe.

Jag frågar farfar i ett brev om han minns hur det var under Greyhounds glansdagar. Jag frågar hur han orkar ta hand om farmor.

När jag var liten brukade jag resa till dem eller med dem.

De minnen som dyker upp snabbast:

1. Farmor har en walk in closet i en av de vanliga garderoberna, ett sorts lönnrum där bakom. Dräkt från Chanel. Handväska från YSL. Äkta pärlor. Ett boutiquenarnia i en villa i Smedjebacken. Ett runt litet fönster där inne. Jag sitter där ofta men vet inte varför eller vad jag tänker på. Tjuvtittar i innerfickorna på de fina kläderna som ÄR min farmor lika mycket som den nikotingula sluta röka-tröjan hon har när hon jobbar i sommarstugans trädgård eller tittar på Wimbledon på ett brusigt eurosport.

2. Jag är med på resa på någon varm charterort där poolen är stor och ljust blå på dagen och svart blank som farmors flytande eyeliner på kvällen. Jag insisterar som bara en sexåring med egna pengar kan. Farmor och farfar får inte ta de billigaste drinkarna för att snåla, de måste ta de drinkar de vill ha på riktigt. Jag är slösigt sträng. Jag sparade länge för att kunna köpa. Räknade om växelkursen. Pesetas till kronor. Jag älskade att bläddra i de separata drinkmenyerna. Färgglada blanka. Insisterade på att betala själv. Egna pengar. Blir stolt över den lilla dandy jag var och förundrad över hur tidigt jag spenderade pengar på det sorglösa sätt jag sen skulle göra som vuxen.

3. I Danmark. Vi smugglar in påsar med McDonaldsmat och kottar på det fina hotellet. McDonaldspåsarna under farmors jacka. Kottarna under min och farfars. Det var spännande och jag vet inte om de på riktigt var rädda för att de inte skulle få ta in snabbmat på hotellrummet eller om de hittade på det som en lek för att jag skulle tycka det var kul. Det tyckte jag. Träden på vägen till McDonalds hade enorma kottar.  Hade aldrig sett såna. Hittade den största som jag kunde ta med hem. Sen ville jag ha en i reserv ifall något hände med den största. Sen började jag se variationer mellan dem. La upp på rad efter kategorier jag hittade på. Vi fyllde plastkassar. Skulle jag sälja dem hemma? Bara ha dem? Hade farmor och farfar förutseende nog med sig kassar för att de kände mig så väl? Den lilla maniska samlaren. Eller råkade de ha med kassar? Var det kottarna de var rädda för att de skulle få frågor om? Jag hade alltid en klump i halsen av hemlängtan men var rik på kottar stora som handbollar och jag åt Happy meal i sängen på ett fint hotell.

4. På sin bröllopsresa var de alltid hungriga. De åt nästan ingenting på flera veckor för att kunna köpa det porslin de drömde om. En komplett servis för bjudningar. Jag tror det var Rosenthal men jag kan minnas fel, det kan vara att jag bara gillar namnet och har blandat ihop det därför. Minns min farfar vilket porslin det var? Kommer jag aldrig kunna fråga min farmor om det nu? Är hon borta nu?

• • •

Veckans shopaholic

mtl

Mary Todd Lincoln sägs ha sålt gödsel som tillhörde vita huset för att kunna betala av shoppingskulder. Hon sägs ha anställt människor till vita huset som bara fanns på papperet för att kunna ta ut deras lön. Hon sägs ha varit bipolär och narcissistisk. Hon sägs ha varit konstant rädd för att bli fattig.

I  ”Wild Women of Washington: A History of the Disorderly Conduct of Ladies of the District” skriver Canden Schwantes:

”Mary had to compete for the graces of the Northern society ladies who judged her for being Southern and the Southern debutantes who disagreed with her abolitionist views. Politics aside, in a true nineteenth-centur mindset, what better way to prove your standing in society among women than through fashion?

Mary was aware, it seems, of the extra costs to these procurements for her wardrobe. She said, ‘The President glances at my rich dresses and is happy to believe that the few hundred dollars that I obtain from him supply all my wants. I must dress in costly materials. The people scrutinize every article that I wear with critical curiosity…If he is elected, I can keep him in ignorance of my affairs, but if he is defeated, then the bills will be sent.’

Luckily, he was elected, but the bills were still sent. Mary believed that stores would not call in her outstanding debts if she continued to buy from them, so she kept purchasing more, thus increasing the amount she owed.”

Precis som jag gör så gillade Mary att köpa flera exemplar av varje grej hon köpte. Hon lät också nya saker stå oanvända. Jag gillar att läsa om alla hundratals handskar hon köpte. Alla klänningar och gardiner. Hur historiker beskriver tyllet, silvertrådarna.

Vad är det med såna som mig och Mary? Jag brukade skämmas oerhört bara att gå utanför lägenheten utan perfekt strukna pressveck. Kunde ta en timme att stryka, stryka om, ånga bort dem och stryka dit dem igen. Om jag åkt utomlands har det alltid varit en stress innan jag hittat en kemtvätt som erbjuder pressning och strykning av byxor och skjortor. Hotell som inte har strykjärn på grund av brandrisken. Hotell som inte har ångstrykjärn. Hotell som tvingar en att fråga i receptionen om att få låna strykjärn. Hellre då överfyllda kemtvättar där ingen kan engelska. Töntigt turistiga tummenuppgester när jag tror de förstått vad jag vill och gestikulerat fram strykjärn i några minuter.

Tunna plastpåsar som hängs över mina skjortor på rangliga galgar. Perfekt strukna byxor i Italien. Blankt kakel som speglar sig i den slitna disken och kvinnor som vägrar ta emot dricks. Jag kände mig aldrig bekväm i något plagg men åtminstone så mycket att jag kunde sluta tänka på det hela tiden. Nästan alla känslor går att köpa bort. Tyvärr alltid bara tillfälligt. Men ändå.

När Marys man mördats började hon bära svart. Hon fick bara ut en tredjedel av sin mans egendom eftersom han inte skrivit något testamente och en tredjedel var standard i såna fall. Hade hennes man varit soldat och skjutits hade hon fått änkepension från staten men eftersom hennes man var president när han blev skjuten fick hon ingenting. Hon kämpade i åratal för att få någon form av pension. Män spärrade in henne, hon rymde. Hon hotade män i det parti som hennes man tillhört med att gå ut offentligt med sina problem vilket skulle smutsa ner även deras namn. Hon ställde ut sina kläder till försäljning när de vägrade hjälpa henne. Tidningarna skrev om skandalen i veckor. I den viktorianska tiden visade ingen upp sina problem ostraffat. Tidningarna hånade hennes sjalar som de beskrev som smutsiga, hennes klänningar som täckta av en svettlukt.

Jean Harvey Baker skriver i ”Mary Todd Lincoln: A Biography”:

”Only the advocates of free love, actresses, and Madame Restell, the Manhattan abortionist who dispensed French pills from her brownstone, were so notorious.”

Hennes sista 17 år var en ständig kamp efter mer pengar. Till sist beviljades hon den änkepension hon ville ha men hann inte få ut en enda dollar från den innan hon dog.

• • •

Home away from home

Jag och H kollar på Tv8. Söndagskänsla i Hillared fast det är måndag.

Lagom excentriska brittiska antikvitetsexperter prutar ner lagom exklusiva fynd på den engelska landsbygden. Skämtar snällt med antikhandlaren. Är egentligen inte ens skämt. Bara skratt. Trevligheter. Det är mysigt att kolla på. Engelska böljande landskap och små pittoreska byar. Tv8 är Playboy channel för mysanglofilen i mig som inte alls fanns förut men som sakta växer sen jag träffade H.

Nu kan jag låta Tv8:s englandreality stå på i timmar.

Pendlande londonpar som har svårt att komma överens om vilket hus på landet de ska köpa. Om de ska stanna kvar i England på somrarna eller om de ska skaffa ett sommarhus i exempelvis Portugal eller Italien. Som måste försäkra sig om att annexet är trevligt för gästerna de kommer ha där.

Det är trygg-tv. Även i de mest dramatiska partierna är det lågintensivt mysigt. Vi sitter under täcket och förfasas i stillhet över britternas kärlek till låga tak. Deras konstiga kakel i sina hobbithus. Deras omöjliga krav. De som säger att de inte har några krav alls mer än fyra väggar och tak är alltid de som har högst krav.

H spolar bort reklamen.

Jag går in på Castle Howards sida. Slottet i Brideshead Revisited och Barry Lyndon. Kollar om de har replikor av björnen Aloysius i museishopen. Det framgår inte. Jag vill åka dit med H. Dricka high tea och köpa en Aloysiusvän till min nalle från Bukowski som jag fått av min bror och som sitter i min bokhylla.

Drejande hemslöjdskonstnärer gifta med entreprenörer går på visningar. Beredda att betala hundratusentals pund kontant. Budgeten är inte skriven i sten. Det är den aldrig. Dyker rätt objekt upp kan de tänka sig att gå upp en del. En onödig kommentar eftersom programledaren i avsnitt efter avsnitt uteslutande visar objekt (alltså hus eller lägenheter) som ligger minst 10 000 pund över den satta budgeten. Ändå är aldrig någon aldrig helt nöjd. De pratar om att vissa hus måste renoveras. Alltså inte måste som i att taket håller på att rasa in utan måste som i att exempelvis köket inte är så fint.

När de gissar priset på det hus de nyss sett nämner de aldrig nollorna. 495 000 pund blir 495. Eller snarare, 4,95. Four ninety five. Jag vill också vara en sån som förkortar huspriser. Som vet att det är så man gör och hur man förkortar.

En kvinna börjar gråta i Florens eftersom att en lägenhet är så vacker. De ska bo där på somrarna är tanken. Home away från home. Domen på samma gata. Basilica di Santa Maria del Fiore. Il duomo. Hennes favorit bland Florens alla saluhallar runt hörnet dessutom.

Hennes man säger att han bara sett henne gråta en gång innan under tiden de varit gifta. De har pengarna på kontot men försöker ändå pruta ner. Någon annan budar över och det blir ingen mer budgivning. Säljaren accepterar direkt. Jag och H suckar och jag blir arg på riktigt över såna dumheter. Varför är det inte jag som har de där pengarna. Rika människor klarar inte av att hitta boende själv och när de får hjälp med det klarar de inte av att köpa det.

Människor som har råd att uppfylla sina drömmar men är för snåla. Jag som är tvärtom. Jag har köpt så många dyra saker jag bara lagt i en låda eller ställt in i en bokhylla. Öppna paketet, US mail service-vita eller DHL-gula, några sekunders lycka, ställa in i bokhyllan, sätta mig ner vid datorn och leta upp nästa. Ibland inte ens öppna. Bara ta in paketet från brevlådan. Låta det ligga oöppnat i köket eftersom jag ändå bara kommer ställa undan innehållet sen. Ändå klarar jag inte av att sälja av de bästa sakerna. Än.

Hemnet säljer annonser. Så många ”letar” hus som nöje att det går att sälja annonsutrymme som i en tidning. Svårt att se det absurda i det nu men om en jämför: vilken butik skulle ha reklamtavlor för andra produkter än sina egna i sitt skyltfönster?

En av skribenterna på Skönhetskabinettet säljer en otroligt vacker rokokomöbel jag vill ha. Ligger på hennes instagram. Jag har kreditutrymme på mitt MasterCard och jag tänker flera flera ggr på att göra ett undantag från köpstoppet. Motiverar det med att möbler faktiskt inte är en slösig utgift. Är hela tiden redo att bryta budgeten som de pendlande rika britter jag tycker är fåniga bortskämda. Min budget för rokokomöbler är noll. Men jag tänker att jag kan köpa den billigt i egenskap av bekantas bekant, ta bra fotografier av den, sälja den dyrare, bara för att ha fått ägt den ett tag.

Jag trappar upp min smak hela tiden. Jag följer skribenten på instagram sen länge. Hon har tapeten ”Arbutus” från William Morris. Det latinska vetenskapliga namnet för smultronträd.

Arter av smultronträd enligt ”Catalogue of Life”:

Arbutus andrachne
Arbutus andrachnoides
Arbutus androsterilis
Arbutus arizonica
Arbutus bicolor
Arbutus canariensis
Arbutus madrensis
Arbutus menziesii
Arbutus mollis
Arbutus pavarii
Arbutus tessellata
Arbutus unedo
Arbutus xalapensis

En på jobbet har fått lånelöfte på 1,5 miljoner. Jag är så besatt av pengar. Vill prata pengar med alla. Hur kunde hen få det lånet med en provanställning. 10 år yngre än mig, minst. Bor fortfarande hos sina föräldrar. Bättre bil än mig. Snart bostadsrätt. Pappa står på lånet.

Jag är skyldig mina föräldrar pengar. Min bror.

Jag köpte en mellanformatskamera för 22 000 kr som jag sålde med förlust för att täcka upp kreditkortsskulder. Det var alltid lätt att ta lån för att köpa kamera, film, fotopapper. Tänkte att det skulle betala sig senare. Att jag ”investerade i min framtid”. Varje utgift ett steg på vägen till det liv jag ville ha som fotograf. En kartong med fiberpapper för 1200 kr. Ilfords svarta kartonger hade en varmare ton än de vita kartongerna. Var ännu dyrare. Det är väl ungefär det jag minns. Köpte så mycket i fotobutiken på kungshöjd att de slutade ta betalt för att pressa de färdigframkallade bilderna åt mig efter ett tag. Beställde inget på internet. Allt i butiken på kungshöjd. Ville ha hela livsstilen. Lära känna de som ägde fotobutiken, bli igenkänd när jag kom in dit, få ett annat hej än de andra kunderna, en komplimang här och där för de kopior jag lämnade in på pressning. Att de som jobbade där skulle veta vilket sorts papper jag kopierade på och vilken film jag föredrog, få de andra kundernas blick när någon av dem som ägde butiken gick bak och rotade fram mitt märke som inte låg framme än. Utan att jag behövde be om det ens. Känna de andra kundernas blick i nacken och höra deras tjuvlyssnande när jag fick frågor som vittnade om min status som stammis: ”Det börjar vara dags för dig att fylla på med fix eller har du kvar fortfarande?” Det stämde oftast och även när det inte gjorde det köpte jag mer bara för att bilden skulle bli komplett. Ibland frågade jag den ena ägaren hur det var med den andra ägaren bara för att de andra i butiken skulle höra att jag visste vad de hette, att de visste vad jag hette.

Hatade det där mörkrummet i Mölndal, gubbarna som ändrade inställningarna på min maskin. Den konstigt torra känslan på händerna efter att ha slutat med de fumliga plasthandskarna och tängerna och sölat runt med fingrarna i de där baden. Men jag plågade mig med vätskorna och de röda lamporna. Lyssnade på allt som gick på P1 och ville åka hem hela tiden. Mörkrummet blev aldrig det där andra hemmet som fotografer alltid sa i intervjuer. Jag ville att fotografdrömmen skulle dra åt helvete. Ville köpa ett par jeans för pengarna istället. Åka på en resa. Gå till tandläkaren. Äta på Pasta etc. Sånt som normala människor gör istället för att lägga alla pengar på att köpa en dunk vätska med cancerogent innehåll. Det var lätt att låna pengar till de där dunkarna efter ett tag. Fotografera liljorna i fönstret på Pasta etc. och framkalla dem på ett varmtonigt papper.

Och när det väl blivit enkelt att låna till min framtid blev det lättare att låna till allt annat.

• • •

Ett hus av bensin

Jag lägger nästan drygt 30 000 kr på bensin och bilservice varje år eftersom jag måste bilpendla till jobbet. En del av det kan jag få tillbaka på genom avdrag i deklarationen men det är fortfarande mycket pengar. Förutom pengarna så lägger jag ca. 2 timmar varje dag, 10 timmar i veckan, 40 timmar i månaden på att sitta i bilen på samma motorväg om och om igen.

Lyssnade på podden Cykla i P1. Det låter äckelhurtigt men jag blev superinspirerad av det programmet. Inte främst till att cykla men till att ställa om mitt bilpendlande som bara är ett nödvändigt ont. Skulle jag kunna bo lika bra som jag bor nu fast närmre jobbet? Ju mer glesbygd desto bättre och såna platser är det inte så hård konkurrens om. Vanligtvis har de flyttar jag gjort varit kniven mot strupen. Ett kontrakt har gått ut, en utbildning har krävt flytt, ett jobb som finns på annan ort, en separation. Och så vidare.

Med tanke på att min ekonomi är usel så ser det väl inte så ljust ut på köpfronten men det hindrade mig inte från att sätta igång med hemnet-surfande. Jag upphör inte att fascineras av de olika bankernas lånekalkyls-verktyg på sina hemsidor. Jag kan sitta med dem i timmar och roa mig men bundna och obundna räntor.

Jag skulle kunna ha samma boendekostnad som jag har idag men bo i hus om jag la bensinpengarna på boende istället. Sätta in en kattlucka till Dylan. Fråga min vän M om hon kan tänka sig att göra en väggmålning åt mig. Ha ett piano.

Det finns nästan inget som gör mig så hoppfull som när jag sitter med miniräknaren i telefonen och räknar ut vad jag skulle kunna spara genom att förändra saker. Det är det närmsta en shoppingkick jag kommit sen jag påbörjade mitt köpstoppsår.

Lägger in bevakningar på bostadssidor. I juni kommer förmodligen slutskattebeskedet. Då kommer det bli offentligt att min senaste årsinkomst var 222 871 kr. Så mycket har jag aldrig tjänat tidigare år. Jag får ut cirka 13 000 kr per månad (nedslående fakta: samma siffra betalade jag bort i ränta på smslån och krediter förra året) varav ungefär 4500 kr går till bil och bensin så efter de utgifterna har jag kvar mindre än när jag hade studielån men so what, det ser i alla fall mycket bättre ut i papperen än vad det någonsin gjort för mig så i sommar ska jag kolla om jag kan få lånelöfte.

Är det något som det är värt att bryta köpstoppet för så är det väl ändå ett litet fallfärdigt men charmigt hus på landsbygden? Under tiden letar jag hyresrätter nära Landvetter flygplats men långt från civilisationen. Säg till om ni vet nåt!

• • •

Fuck fish

Människor i bildbyråbilder som ska vara sunda lyckliga harmoniska bär alltid vitt och rör sig i vita miljöer. Det spelar ingen roll om det är lightprodukter, pensioner eller blancolån. KonsumentKredit har en vit kvinna i vitt linne med vitt leende på sin hemsida. Kvinnan i telefonen som ringt upp mig eftersom jag tidigare varit kund låter som att hon sitter i en mörk källare med en mun som inte ler. Hon kan sitt manus utantill men verkar inte orka uppbåda energi nog för att ens spela engagerad. Hon erbjuder mig lägre ränta än jag hade sist. Kanske vill jag lösa andra krediter.

Signaturen ”Byråkrat” kommenterade ett av mina blogginlägg och länkade till text om hur de stora elektronikföretagen har bättre marginaler på finansieringen och försäkringen av sina produkter än vad de har på själva produkterna. Snart är marginalerna bättre på lånen som löser lånen än på lånen, och snart… och så vidare. Det känns som en dålig sketch. Någonstans sitter en kvinna och fortsätter ringa runt med sitt säljmanus och sin dystra dialekt.

Jag hade precis satt mig för att skriva lite kort om att samla när hon ringde. Svenska dagbladet anordnar kurser tydligen. De har en som heter: ”Att samla konst – Kurs om att bygga en konstsamling”. Den kostar 2 350 kr. Olika studiebesök ingår. Föreläsare.

Jag kan fortfarande bli glad när en katalog eller ett magasin har en viss kraftig bestrykning av pappret som får den att dofta som hockeybilder. Jag samlade under flera år som barn. Det fanns ohyggligt tråkigt formgivna kataloger i telefonkatalogspapper som listade olika hockeykort från olika fabrikanter sida upp och sida ner samt deras värde i typsnittsstorlek fem. Där satt jag och kollade. Ritualen. Fantisera om de kort som var värda fyrsiffrigt. Femsiffrigt. I dollar.

De bästa korten i en liten pärm. De vanliga i en större. De flesta som samlade hade olika typer av samlingar parallellt. En med affektionsvärde,  kanske en favoritspelare. En som skulle bli komplett, kanske ett visst lag från ett visst årtal. En med kombinationer av olika värden, ett lag som var ens favorit och av ett fabrikat som var dyrt. Det uppstod många kombinationer och ju mer jag samlade desto mer kunskap genererades och då blev det också roligare att samla och svårare att få den där kicken, vilket i sig var sporrande. Det fanns ungar som bara tittade i katalogerna efter det ekonomiska värdet eller som bara ville ha många hockeykort. Trava dem i hundratal av en billig sort, totalt strukturlösa kretiner till elvaåringar som inte kunde uppskatta doften av en crisp nyöppnad Upper-Deck. De blev ofta ganska kortvariga i samlandet och deras samlingar splittrades in i våra riktiga samlingar.

Det känns bakvänt att gå en kurs i att samla. Hela vitsen med samlandet är att en redan är en samlare och måste samla. Och hela vitsen med att samla är att det är omöjligt, eller åtminstone väldigt svårt, att inte göra det. Kunskapsinhämtandet är mer än halva nöjet. Kan inte tänka mig något tommare än att få allt det serverat på en timslång föreläsning. Som att sitta och titta på när någon tittar på en film och tro att det är så en blir cineast.

I filmen Adaptation är Meryl Streeps karaktär Orlean avundsjuk på Laroche som samlar på orkidéer. Så starkt som han känner vill hon också känna för något. Hon försöker förstå. Han berättar hur han pendlat mellan samlingar. När han var liten berättade han för sin mamma att han var tvungen att samla på sköldpaddor, en av varje sort som existerar. Hur han sen gick över till fossiler från istiden. Sen någonting som Meryl Streep inte vet vad det är. Sen fastnade han för antika speglar.

Meryl frågar om han inte saknade sköldpaddssamlingen, den som han lagt ner så mycket tid på.

I’ll tell you a story. I once fell deeply, profoundly in love with tropical fish. I had sixty goddamn fish tanks in my house. I’d skin-dive to find just the right ones. Anisotremus virginicus, Holacanthus ciliaris, Chaetodon capistratus. You name it. Then one day I say, fuck fish. I renounce fish. I vow to never set foot in the ocean again, that’s how much fuck fish. That was seventeen years ago and I have never since stuck so much as a toe into that ocean. And I love the ocean!

Meryl Streep: But why?

Laroche rycker på axlarna: Done with fish.

Den som inte fattar det är inte en samlare at heart. Var glad för det i sånt fall.

Det här är vad alla säger som ska lära ut konstsamlande: köp bara sånt du gillar, då får du något fint att ha på väggen och det går ändå inte att vara säker på värdeökning om en spekulerar i konst så då har du åtminstone haft något du gillar hemma på väggen.

Så, ni kan swisha era 2350 kr till mig.

Samtidigt finns det hela tiden med i allas huvud även hos oss som är födda att samla. Vad är värdet. Det ekonomiska värdet. Jag tänker alltid på det när jag startat en ny samling eller hittat något speciellt. Men det är alltid i andra hand. En framtida hypotetisk försäljning.

Det känns bakvänt att börja med det ekonomiska värdet av att samla och sen försöka lära sig den där passionen som Meryl Streep letar efter i Laroche och hans orkidéer. Hon hamnar långt ute i ett träsk, vilse med en man utan framtänder. Andra hamnar på en kurs för Svenska dagbladet-läsare.

I Sverige är det fortfarande rätt ovanligt att samla på böcker och framför allt på svensk litteratur. Det gör att det fortfarande går att få ihop en ganska fin samling trots blygsam budget. Det är dock tråkigt nu när jag säljer allt. Jag hade hoppats kunna vänta ett tag med att sälja, tills folk börjat fatta att böcker är det nya samtidskonst. Men likväl: jag säljer med vinst. Två av fotoböckerna jag sålt på Bukowskis har dragit in fyra gånger vad jag köpte dem för. En konstkatalog har gått för tre gånger vad jag köpte den för.

Tre böcker, totalt 4100 kr. Allt går till räkningar och avbetalningar direkt.

Bukowskis ska ju ha sin provision visserligen (trots att de inte klarar av att skriva en rättstavad annons) så visst det försvinner lite pengar där men jag kan inte låta bli att känna mig stolt över slutpriserna. Visst känns det tomt att bli av med dem men det är kul att se att ens personliga smak också har ett ekonomiskt värde. Det som jag själv värderat högt före andra gjort det går nu att omsätta i ett ekonomiskt värde. Det är lika delar kul och tomt.

• • •

Summertime blues

Nästan inget kvar på kontot en dryg vecka efter löning.

Orkar inte skriva något om det.

Huvudvärk.

Gjorde ett kollage av NK:s vårkatalog istället.

 

• • •