Holding

Det pratades om att Moderaterna hade hyrt utställningslokalen dagen innan för någon tillställning, då hade de tagit ner de fotografier där någon var helt eller delvis naken, ställt undan dem någonstans. Stora kvadratiska inramade fotografier. Jag vet inte om det var sant. Jag har kvar vernissagekortet i boken, jag minns inte att jag lagt dit det. Jag har alltid undrat vad det är för människor som klipper ut artiklar och lägger in dem i den bok de handlar om. Såna jag hittat på antikvariat, auktioner. Men tydligen är jag en av dem utan att veta om det ens. En sån som har perkulator och lyssnar på sjörapporten har jag alltid sett framför mig när jag tagit ur de där gulnade urklippta tidningssidorna.

Ett tag tänkte jag att jag skulle starta en bokklubb, ingen skulle få veta vilka böcker det skulle vara på förhand, det skulle bara vara antikvariska böcker, de skulle dyka upp oanmält x antal gånger per år men ingen skulle få samtidigt. Det skulle alltid vara en överraskning. All vinst till något katthem. Snyggt inslaget, maskinskrivna brev om varje bok. Dyrt skulle det vara att vara medlem i Dödsbo bokklubb. Exklusivt. Kvalitet. Mörker.

Jag vet inte hur många liv jag levt i fantasin eller hur många sysselsättningar jag haft på låtsas.

Vernissagekortet är vikt på mitten. Anna Clarén på höger sida. Jag tror en av mina tidigare fotolärare sitter på den vänstra men jag är inte säker på att det är hon. Jag hjälpte henne att flytta, hon som lärde en färgblind att färgkopiera. Hon bjöd mig på indisk mat, jag har aldrig ätit det varken före eller senare. W var med, han hade nyss läst Catcher in the rye, var förvånad över att jag också läst, över att jag inte ätit indiskt innan. Det enda jag minns av Salinger är ett sjavigt hotellrum han beskrev som liknade ett sjavigt hotellrum jag checkat in i när jag var i San Francisco. Jag gav 20 dollar i dricks till en man som kallade mig darling och vaktade min bil fastän jag inte hade något av värde i den.

Vill du stötta de aidssjuka?

Han sträckte fram handen. Jag minns inte om jag ville det eller om jag bara var rädd för att han skulle råna mig. Kanske båda. Han var snäll och jag tänkte att det inte spelade någon roll att han var snäll för att få pengar. Jag slog vad för mig själv att om han rånar mig är det säkert med kniv och inte med pistol, en liten klyschig stilett såg jag framför mig. Om jag skulle bli rånmördad skulle det åtminstone vara lite komiskt om jag vann ett vad samtidigt. Jag såg framför mig att vi gick till en diner ihop, att jag åt frukost fastän det var mitt i natten, bjöd honom på riktig mat fastän jag redan hade gjort av med för mycket pengar på en alldeles för stor hyrbil. Inget av det hände, han bara tackade och gick.

De kände båda Anna Clarén, jag stod och höll min bok i en ful ica-kasse och det var väldigt varmt där inne men jag var också nervös och mina händer klibbade mot påsen. Jag var rädd för att ta i bokens klotband eftersom jag inte ville att den skulle bli minsta smutsig. Jag var nervös hela vernissagen för att jag inte visste hur jag skulle ta kontakt med henne och få boken signerad. Jag är glad att jag har kvar den och kommer inte sälja den. Jag hittade den efter att ha börjat med Christer Strömholms böcker, sen vidare till hans lärjungar, sen över till Clarén. Jag har sålt lärjungarnas böcker. Idag fick jag mail från tradera som har 50% rabatt på säljprovisionen så jag la upp mitt signerade ex. av Picture Show No. 1 där några av Strömholms bilder på Vännerna från Place Blanche finns med. Jag mailade också Bukowskis och Stockholms fotoantikvariat och la upp en annons på fotosidan. Utrop på tradera: 3500 kr. Om 10 år kommer den säkert vara fem gånger så mycket men jag behöver börja gallra. Vännerna från Place Blanche kostar säkert över 15 000 kr signerad redan nu. Kvinnorna som inte fick finnas annat än på natten och därför var tvungna att prostituera sig för att överleva. Nu är de odödlig konst. Svartvita korniga sparandet till operationerna. Det var olagligt att vara som dem.

”Detta är bilder av kvinnor – födda som män – som vi kallar transsexuella. Jag själv vill kalla dom mina vänner vid Place Blanche.”

Det jobbiga med att ha ett så kallat rikt inre liv är att få saker i verkligheten är lika bra. Vad tjänar det till att gå runt en hel vernissage med en bok jag knappt törs ta i, bara vara nervös och sen ångra allt jag stammar fram till den person jag idoliserat, sedan ställa den högst upp i bokhyllan och inte låta någon röra vid den förutom jag och knappt det. Vad är det jag tror att jag ska få ut av en sån situation, på vilket sätt kommer mitt liv bli bättre när jag klarat av det.

På amerikanska antikvariat säljs boken Holding för över 500 dollar, osignerad. Det är den värd men som alltid med dyra böcker tar det tid att få dem sålda. Jag tänker ganska mycket på värde när jag lägger upp saker till försäljning. I min hemförsäkrings villkor står det på ett ställe:

Värdering sker
utan hänsyn
till affektionsvärde,
det vill säga
utan hänsyn
till dina
personliga känslor
för föremålet.

Det ironiska i att det bara går att försäkra något som är värt något för andra, inte det som är värt något för mig.

Det går såklart inte att jämföra mina problem med konsumtionssamhället med de problem som uppstår när ett land lagstiftar mot någons sexualitet eller kön. Men Strömholms vänner tvingades spara ihop till sina operationer, deras riktiga jag blev en vara som de inte hade råd med.

Merriam-Websters engelska ordbok:

commodify to treat (something that cannot be owned or that everyone has a right to) like a product that can be bought and sold

Wikipedia:

reifikation (från tyskans Verdinglichung, bokstavligen ”förtingligande”) är betraktandet av människor som om de vore ting, och betraktandet av sociala relationer som relationer mellan ting

Eftersom de var förbjudna att ta vanliga arbeten fick de förtingliga sig själva, göra sig till varor, sälja sig själva. Och drömma om när de till slut skulle kunna köpa den bild de bar av sig själva.

I en liten skala borde alla kunna känna igen sig i den här extremt marginaliserade gruppen. Alla som någon gång gått och trånat efter ett klädesplagg, en gymmad kropp, en mindre mage, större läppar osv. osv. vet att jaget inte är något fast och oformbart.

”Men huvudorsaken var att han blev på dåligt humör av hela ämnet. Jaha, man blir inte lyckligare av att äta mer glass, dricka mer rödvin, eller bo i större hus med fler gästtoaletter – vad blir man då lycklig av?

Själv vill han ju bara ha lite ny stil till hösten. Få vara en ny människa en smula.”

Fredrik Lindström skriver mycket om sånt. Om att transformeras, eller snarare drömmen om förvandlingen som ska ske. När det riktiga livet börjar.

Det är lite läskigt att tänka vad som blir kvar när/om jag får sålt mina dyra böcker, om jag lyckas sluta konsumera så känslomässigt som jag hållit på med tidigare borde alla de där ”personliga känslorna” vara tvungen att hamna någon annan stans. Eller hur funkar det? Hur känns det att inte vilja ha något?

• • •

Glitter

Fick 1890 kr från Sveriges Radio insatt på kontot. ”Progr gäst artist” [sic]. ”9ggr vår 2016.”

Jag var ledsen hela helgen, hade ont i huvudet, jobbade framför datorn. Jag mår alldeles för dåligt när jag inte är sysselsatt så jag försöker vara sysselsatt. Panodil och limoncello lättar på huvudvärken. Vad gör folk när de är lediga egentligen? Jag jobbade på min semester och jag jobbar efter att jag kommit hem från jobbet. Jag går in och börjar buda på saker på tradera för att… ja, jag vet inte. Jag känner en lättnad när någon bjuder över mig, då kan jag undvika att fortsätta buda. Om jag är sysselsatt med annat hela tiden är det lättare att undvika dock, då jag känner att jag åstadkommer något behöver jag inte handla. Men hur länge håller en sån känsla i sig egentligen, inte länge.

Jag har börjat ha pengar på kontot fastän det gått flera veckor sen löning. Det är en ganska konstig känsla. Jag har en buffert på några tusen men känner mig svinrik. Jag får hem erbjudanden i brevlådan om lån och krediter från vartenda finansinstitut jag någonsin varit kund hos. Jag får sms, mail, reklam från spelbolag.

”Vad drömmer du om?”

Står det på ett kuvert från postkodlotteriet.

Jag pratade med en vän om köpsuget, hen sa att jag ska tänka: ”glittrar det?”, i stunder av habegär. Jag hade berättat om att jag inte kan slänga något, att jag sparar allt. Glittrar det verkligen, det jag vill spara, om inte ska jag slänga det. Om det verkligen inte glittrar ska jag inte köpa det. Men allting glittrar för mig. Det är det som är problemet. Och gör jag mig någonsin av med något så letar jag upp exakt det och köper det igen. Bara för att ha det.

Jag var uppe i Kalix några dagar. Jag hade en stensamling ute i sommarstugan som jag värderade väldigt högt när jag var liten. Jag gick iväg efter att jag bastat för att se om den fanns kvar. Minns inte att jag någonsin upplöst samlingen, bara att jag blivit äldre. Isen hade tagit den såklart. Lämnat kvar mig.

Alla meningar börjar med ”jag” på den här bloggen. Så länge jag skriver känner jag mig i alla fall sysselsatt även om jag inte tycker något blir bra just nu. Jag såg en dokumentär om fåglar på svt, det fanns en sort som inte byggde bon utan la sina ägg i markens håligheter. Ändå samlade de kvistar och annat bråte och gick runt med det i näbben. Voiceovern spekulerade i att de kanske en gång i tiden varit en art som faktiskt byggde bo men att de lämnat det stadiet.

”Kanske är det en rest av en för länge sen bortglömd färdighet.”

Gå runt med behov som ingen vet vart de kommer ifrån. Utan mening, utan mål, som det sjungs. Samla skräp utan att veta varför.

+1

Jag googlar det där med saker som glittrar, vill se om det är ett uttryck som någon annan använt, vill läsa mer om människor som inte har behov av att äga saker, som kan hantera sin ekonomi. Hittar en Harlequin av Maisey Yates på google books. En person i utfrätt vit skjorta som är uppknäppt. Ser ut som en skelande blandning mellan Edward i Twilight och Måns Zelmerlöv. Blicken mot en blottad hals, som på en vampyrroman. Omslaget är vitt som en lightprodukts förpackning.

”Du lever i en fantasivärld Paige. Men den riktiga världen glittrar inte lika mycket. Man kan inte laga allt.”

Det drogs 199 kr från Nextory som är en ljudbokstjänst jag provade gratis 14 dagar. Något blev fel när jag sa upp det. Rättshaveristmailaren var tillbaka på en sekund. Läste in mig på distansavtalslagen. Börjar leta bevis i min webbläsarhistorik. Läste allmänna reklamationsnämndens tidigare rekommendationer i liknande ärenden. Mailade fram och tillbaka med någon på kundtjänsten som kopierade in valda bitar ur deras villkor. Samma avslutningsrad i varje mail: ”Ha en fortsatt trevlig dag.”

Jag blev hänvisad uppåt i någon hierarki till slut när jag bad om det. Fick ett beklagande, en ursäkt, erbjöds kompensation. Jag ville bara ha tillbaka mina pengar, tackade nej till kompensation.

”Jag kommer ta upp det med ansvarig person asap.”

Jag skäms för att jag sitter och mailar. Att det leder till att det ska tas upp med någon i slutet av en arbetsdag. All ilska rinner av mig. Varför gör det så ont att bli av med 199 kr med tanke på hur mycket jag slösat och åter slösat i mitt liv?

Någonstans på något kontor i Sverige blir en kundtjänstmedarbetare tillsagd, får kritik av sin chef. Det skäms jag för, på riktigt. Men jag undrar också vad det är för en människa som orkar sitta och bråka med kunder. Fascination och skam. These are a few of my favorite things. Jag har fått rätt men jag skickar ändå skärmdumpar som bevisar att det sista jag besökt på Nextory är sidorna där abonnemanget sägs upp.

Och apropå skam: i en facebookgrupp jag är med i där roliga bilder postas såg jag min gymnasieförälskelse posta något där igår. Skam och skuld. Jag gick in och tittade på hens profil. Det var år sen vi sågs. Kanske tolv eller tretton. Det gjorde mig glad att hen levde, att hen orkade le på bilder, att hen verkade jobba med något kul. Jag tänker på den stad jag brukade åka till, mörka vinterdagar. Jag stod och sprayade håret och tuperade det på en skakig toalett på SJs nattåg från Luleå. Hens mamma mådde dåligt och låg ofta i sovrummet med neddragna persienner hela dagarna. Hon var orolig. Jag var orolig. Vi gick till ett köpcentrum och åt pommes, vi gick till en videobutik och hyrde film. Jag kommer aldrig gå där igen. Skulle jag fortfarande hitta i den stan om jag åkte dit nu.

Jag berättar för S. Som måste orka för mig alltför ofta:

”Hen mådde dåligt, du mådde dåligt. Så svårt att göra rätt även när omständigheterna är bättre så sjunk inte in i den skammen.”

Jag försöker. Det är så bra sammanfattade år att det känns som om S varit där och vakat över mig. 

Jag kom in på den skola vi båda sökt men bara jag kommit in på men jag sa ingenting av rädsla för att göra det värre, jag tackade nej till platsen av rädsla för att göra det värre. Jag tackade nej till ett jobb i en fotobutik som jag verkligen ville ha, av rädsla för att göra det värre. Jag sa inte hur ont det gjorde när hen tryckte sig mot mig efter jag var nyopererad, av rädsla för att göra det värre. Så ja, jag offrade saker för att det skulle vara bra mellan oss. Men jag gjorde också slut i en kal lägenhet, jag åt äppelpaj ur en matlåda medan hen grät. Jag ljög på tågperrongen om att vi skulle ses igen. Jag var så rädd för att du skulle göra illa dig själv.
Sen köpte jag en ny kamera. Åkte utomlands. En ur kabinpersonalen raggade på mig och mitt resesällskap på flyget. Jag köpte en stereo så vi kunde lyssna på skivor på rummet. Åkte taxi överallt. Köpte en Cure-tshirt på marknad. Beställde mat utan att titta på priserna. Dansade på uteställen fastän jag inte är en sån som vågar dansa. Försökte glittra lite.

• • •

Veckans shopaholic: Imelda Marcos

imelda marcos

Imelda Marcos. Hur många ser bilder av skor i sitt inre när de läser det namnet? När hennes make styrde landet som dikator dödas tusentals ur befolkningen.

Ur boken ”Torture and Impunity: The U.S. Doctrine of Coercive Interrogation”:

”Under Marcos, moreover, military murder was the apex of a pyramid of terror—3,257 killed, 35,000 tortured, and 70,000 incarcerated.”

Men hur många vet vad diktatorn i Filipperna hette?

Varför känner vi till Imelda Marcos 3000 par skor? Varför är siffran på hur många skor som hittades i hennes hem i Guardian 2012 bara 1220 när den i Newsweeks artikel 1986 var 3000?

”Three thousand pairs of shoes, size eight and a hal. Five shelves of unused Gucci handbags, still stuffed with paper, price tags still attached. Five hundred bras, mostly black, and a trunk full of girdles, 40 and 42 inches around the hips. Huge bottles of perfume, vats of Christian Dior wrinkle cream, a walk-in-safe littered with dozens of empty jewelry cases. When the palace of Ferdinand and Imelda Marcos was opened to the public as a museum last week, foreigners and Filipinos alike gawked at what the former First Lady had left behind.”

2011 intervjuas hos på inquirer.net. Hon shoppar nu för tiden på gallerian 168. Jag bildgooglar. Den är plastig som i en halvdan zombiefilmscen. Det ligger högar på golvet med saker. Den är krimskramsig, den har en hemsida som ser ut som att den gjorde 1995.

”I love 168, because everybody who desires something can afford it, rich or poor. I am poor now, so I can’t afford what I like.”

Hon säger att det är en lögn att hon hade 3000 skor. Hon hade 200 stycken. Hon säger att hon vid ett tillfälle hade 36 Louis Vuitton-väskor fulla av smycken. När hon flydde till Hawaii gömde hon några smycken i barnens blöjor, de upptäcktes i tullen.

På ebay finns hennes brevpapper för några hundra kronor. 90-talsfärger, initialer i blankt tryck, presidentsigillet i relief. Jag vill ha dem. Sätter dem på min watch list. Sätter frimärken av henne på min watch list.

Imelda Romualdez Marcos i en skrivstil som tagen ur ett bridezillaprogram på Kanal 5.

Adressen till palatset i relief på baksidan.

I ”Spree: A Cultural History of Shopping” av Pamela Klaffke står det att hon vid ett tillfälle fått Bloomingdale’s i New York att stänga ner för hennes skull. Hon ska ha gått runt och pekat på saker med sina vänner och sagt ”Mine. Mine. Mine.” Som Michael Jackson i en av dokumentärerna när han är i Las Vegas och shoppar.

”These. These. These.”

Jag kan se det hur många gånger som helst.

Jag läser Klaffke, hon skriver om hur kvinnors frigörelse och konsumtion som nöje går parallellt. Är det därför det är så stötande med 3000 skor? Eller är det för den ekonomiska ojämlikheten? Många i Filippinerna saknade skor över huvud taget under Marcos tid som diktator. Det är symboooooliskt för kleptrokratin som paret Marcos utövade. Läser jag någonstans på internet.

Jag har sju par skor i hallen fastän jag vet att det finns folk som fortfarande saknar skor i världen. Två av dem har jag aldrig använt. Jag brukade köpa flera saker av allt jag gillade för att kunna ”shoppa” nya hemma när det gillade togs slut eller nöttes ut. En present till mitt framtida jag.

När jag var liten älskade jag inslaget i Bingolotto när någon fick springa in på OnOff i ett antal minuter och plocka på sig så mycket de kunde. Jag satt och klagade på att de alltid valde fel saker, att de hade fel teknik, att de var ineffektiva. Jag kände mig upprymd på tanken att jag skulle vinna det priset, att folk skulle sitta vid sina tv-apparater och säga Sådär, precis sådär är det man ska göra, inte som de andra brukar göra.

Mine, mine, mine, mine.

Jag vill åka till Marikina City Footwear Museum där nästan 800 av de skor som sägs ha tillhört Imelda Marcos finns.

På hemsidan har någon missuppfattat att det är ett museum och inte en skotillverkare. Hen skriver i kommentarsfältet:

”I am a victim of your unreliable shoes.”

Jag bläddrar förbi hundratals bilder på de dovt upplysta montrarna. Bilder från 80-talet. Bilder på turister framför raderna med skor, fotoblixtar som speglar sig i montrarnas glas.

Jag hittar en bild på Imelda framför en glasmonter, en vitklädd man med en ett tygband över kavajen ligger i den. Bandet ser ut som en blandning mellan en skönhetsdrottnings tygband som indikerar vilket land eller vilken stat hon tävlar för och såna rosettband som hästtjejerna i min klass hade på sina väggar när vi gick på mellanstadiet.

Imelda böjer sig fram mot kistan, Imelda kysser glaset som kapslat in Ferdinands kropp sedan 1989.

• • •

Kristina Lugn

”När dagen gryr och dom arbetsföra har bråttom brukar jag stå utanför Nordiska Kompaniets huvudentré.
Jag bara står där.
Och väntar.”

• • •

Immaculate

 

Det sista jag gör den dagen är att handla på tradera för drygt 2000 kr. Jag lägger ifrån mig mobilen på hotellets nattygsbord. Mina föräldrar betalar rummet, resan dit, till och med lunchen på ett bättre sushiställe som jag njuter av att äta på. Jag har fått tillbaka pengar på skatten som jag hade tänkt använda till att gå till tandläkaren och till att betala av på skulder om det blev något över.

Min farmor känner inte igen mig. För hon känner inte igen någon. Hennes blick är någon annans blick. Hon har inte glimtar. Inte bra dagar och dåliga dagar. Men den beter sig oklanderligt, denna kropp som varit min farmors. Den har bordskick och elegans i ryggmärgen. Är med på alla skålar. Läppjar vin med perfekt tajming. Eller om det är alkoholfritt. Jag vet inte om de tillåter henne att dricka vin.

Jag för över pengar och tänker i samma stund att jag ska sälja allting så fort jag får det. Sälja det med vinst.

”Låter man smärtsignaleringen få fritt spelrum kan man åstadkomma det som kallas ‘smärtärr’ eller smärtminne – och det ökar risken för att det ska utvecklas till en långvarig smärta.”

Hon petar i maten, försöker få loss all den tejp hon ser på sina händer, river stilla men hårt med naglarna där det redan är sår. River försiktigt bort hud. I början av kvällen försökte hon säga något till mig. Jag rörde vid hennes arm, hennes hand, sa vem jag var, sa min pappas namn till henne, att jag var hans son. Inte för att försöka påminna utan bara för att jag inte visste hur jag skulle presentera mig. Jag frågade henne hur hon mådde. Hon försöker säga något, först låtsas jag som att jag hör. Sen ber jag henne säga om det igen men jag förstår inte. Sen sitter hon tyst resten av kvällen. Jag möter hennes blick fler gånger och jag tycker det är otäckt hur hon håller kvar den i min utan att jag känner igen henne det minsta. Jag upprepar det så många gånger i mitt huvud, hur kan det inte vara hon, och om det inte är hon – vem är det då?

Någon som går fram och tillbaka i en korridor på ett hem med hjälp av sköterskor. Jag hade velat hälsa på henne där.

”Smärta kan inte mätas”

Allting är så banalt. Skivor och böcker och tidningar på tradera, som om det skulle göra någon skillnad mer än några minuter. Knappt. Men jag köper ändå. Jag ska köra bil så jag kan inte ta lugnande men jag vill vara avdomnad och kan få en liknande känsla av vanliga värktabletter. Jag har trevligt under tiden som min farmor river bort osynlig tejp från sina händer. Jag undrar hon om är rädd. Uttråkad. Jag hämtar mer från buffén. Sist jag såg henne var hon bara lite virrig. Nu är hon borta.

Sist gav jag bort en klocka från Michael Kors. Nu har jag inte ens haft råd att vara med på en gemensam present.

Jag lägger min hand på hennes arm och säger att det var så roligt att se henne.

”Även efter lång tid brukar man kunna hitta sätt att lindra smärtan.”

När jag var liten bar jag hennes pärlhalsband. Älskade hennes smyckeskrin. Längtade alltid hem. Det kändes som att somrarna aldrig skulle ta slut. Vi åkte in till Sundsvall en gång varje sommar, de dagarna var jag inte nära att börja gråta hela tiden. Vi tittade på presenter till mina föräldrar. Jag köpte Madonnas ”The Immaculate collection” på cd till pappa. Var noga med att det skulle vara för mina pengar fastän jag alltid lyssnade på ”Oh father”.

Hon är elegant som hon var på 90-talet i tjänstebostaden som jag älskade. Jag tänker på hennes plommonträd. Att faxen gick igång när hon inte svarade hemma. Att jag tittade klart på ”Dick Tracy” i deras nya hus de flyttade till när de gick i pension. Fast jag tyckte den var jättedålig, plågade mig igenom den bara för att få se Madonna.

Ingen vet om hon mår bättre eller sämre av att träffa släkten. Farfar är smalare än heroin chic. Äter bara mikrad mat säger de. Han blir ledsen när farmor frågar om han ska med när det är dags att åka hem. Han säger att han ska stanna ett tag. Hon vet inte att vi inte bor ihop. Han säger den meningen flera gånger. Han tackar för boken jag skickat: ”Busskungen” av Kristin Lundell. Han har läst den i ett svep, han gör så när han hittar en bra bok. ”Man kan inte ge mig böcker förstår du.” Jag frågar om han någonsin åkte Greyhound under storhetstiden eller senare när glansen började falna. Han säger att det är farmor som gjort det, hon har åkt Greyhound många gånger. Jag försöker snabbt börja prata om något annat, att grundaren av Greyhound tydligen ska ha en staty som han själv rest över sig inte så långt från där vi sitter nu. Jag vet inte om jag faktiskt läst det i boken eller om jag hittar på det. Var det inte en staty han donerade till hembygden? Eller var det en kyrka? Både och? Han tycker det är en fantastisk bok.

”Smärtupplevelsen är nära kopplad till ångestcentra i hjärnan”

Jag vill hem och skriva till honom igen, skicka fler såna böcker. Det är för svårt att prata.

Jag har kvar min yrsel som bara uppstått för en vecka sen. Jag dricker inget. Googlar smärtstillande. Glömmer alltid bort vilka det är som jag inte får äta tillsammans med mina antidepp. Hamnar på Apotekets tidning. Nummer ett från 2005.

Ett mjukt typsnitt. Sans serif. Fakta om smärta och smärtlindring.

Jag orkar inte läsa skönlitteratur, bara saker på internet. Priserna på tradera. Poesin på apotekets hemsida.

”All smärta kan lindras”

 

• • •

Ted Bunny

Jag är stressad, rastlös och trött på samma gång. Så mycket jag vill hinna få gjort när jag är ledig. Fick en konstig yrsel för två kvällar sen som inte försvunnit. Jag får aldrig yrsel.

Jag gick till en tebod för att matbutiker vägrar sälja vitt te av någon anledning. Ville ha 3 hg. Jag köper allt i storpack nu för tiden och bunkrar för att slippa vara bland butiker. Storhandlade när jag fick löning och har inte behövt handla mer än ett paket juice sen dess. Försöker att bunkra så mycket jag kan när jag får mina 10%-checkar på Citygross. Handlade för drygt 1600:- sist. Hoppas klara mig på det resten av månaden. 160 kr i rabatt, tänker att jag ska köpa te för det. Jag blir avrådd eftersom vitt te är så skrymmande och inte ryms i en vanlig 3 hg-påse. Jag nöjer mig med 2.

Var inloggad på Unibet imorse. Länge sen jag var inne på spelsajter. Stod om Hillary Clinton i flera tidningar om hur hon så gott som vunnit primärvalen. Oddsen på att hon blir demokraternas presidentkandidat var nere på 1,05. Om jag satsade 10 000 kr på henne skulle jag alltså få 500 kr när hon vinner. På att göra ingenting. På att ha läst en tidningsartikel och lagt ihop ett och ett. Är det lätta pengar eller känslan att vara smart som lockar så mycket. Oddsen på att hon vinner presidentvalet till hösten är 1,44 när jag äter frukost. 1,42 nu. Är det känslan av att ha så mycket på spel. Är det bara att nå en så stark känsla vad den är.

Jag minns inte om jag tagit en huvudvärkstablett idag. Ett paraply blåser runt innanför skyddsnätet runt grannarnas studsmatta. Jag var ute och gick med Dylan på tomten och han jagade pinnar som jag kastade, jag kände mig glad några minuter. När jag kom in fick jag ont i huvudet. Lyssnar på amerikanska intervjuer med författar som skrivit om kända seriemördare. Jag diskar, sätter ihop ett fult bord i furu som jag fick i Hillareds facebookgrupp, jag funderar på om jag ska måla det direkt eller vänta tills jag orkar leta igenom mitt förråd efter sandpapper, det låter som att han som intervjuas säger ”Ted Bunny”, Ted Bunny kände sig trygg i akademiska miljöer, Ted Bunny var en person som aldrig skulle sluta, Ted Bunny stack ut för mycket när han på en skidort gick runt i bara vanliga byxor och tröja och inga skidkläder, Ted Bunny var republikan.

Jag lyssnar om dokumentären i Sveriges Radio-appen. VIP-spelare blir uppringda av en speciell avdelning, de är bara några få procent av totala antalet spelare men står för större del av spelandet räknat i pengar. Det är viktigt att de känner sig sedda. De bjuds på resor. De småpratar med kvinnor på VIP-avdelningen när de blir uppringda. Ibland får de till och med pengar. Jag blir avundsjuk för att jag aldrig blivit uppringd. Kanske är det därför jag håller mig från att betta på Clinton. Men också för att jag inte vill behöva skriva om det i bloggen, att jag slösat bort pengar jag inte har. Skulle skämmas inför de jag känner som jag vet läser.

Logiken förut har varit såhär när det varit svårt att stå emot: om jag nu ändå inte kan hålla mig från att spela kan jag lika gärna satsa stort så det är någon vits med att brista i disciplinen. Det är idiotiskt. Det borde inte gå att göra saker som en vet är idiotiska. Men det går alldeles utmärkt. Såg ett program på tv om hur amerikanska supermarkets fungerar, de vanliga klyschorna med nybakt bröd i början och större kundvagnar och bla bla bla men något jag inte hört innan är hur undersökningar visar att det bara är några få varor som vi har en tydlig prisbild av, mataffärer väljer därför att lägga sig väldigt lågt på just dessa få varor eftersom vi då upplever att det är en billig butik. Mjölk och ägg var de varor som togs upp i programmet. Dessa varor kallas för ”loss leaders”. De placeras längst in i butikerna så att kunden måste passera andra varor med bättre marginal. Mjölk är den ultimata loss leadern eftersom den används dagligen av så många, alla har en tydlig bild av vad den ska kosta, samtidigt är den en färskvara så det är omöjligt för kunde att bunkra upp på varan och undvika att bli lockad till andra köp genom att inte behöva gå till affären.

Tidigare i år fick Akademibokhandeln kritik för att använt Jojo Moyes ”Arvet efter dig” som en loss leader, eller lockvara som det kan kallas på svenska. Den kostade 49 kr inbunden. Smart val att välja en bästäljande författare som många känner igen, alla vet att den kostar långt mycket mer och sannolikheten för att det är just Akademibokhandelns bokrea som kommer att besökas för Moyes-fans ökar.

Jag lägger mig på sängen bland allt katthår. Lyssnar klart på casinodokun. En av kvinnorna som jobbar på VIP-avdelningen börjar gråta. Hon tycker det är så sorgligt ibland när hon ringer vissa kunder. De låter så ensamma. Sitter där i mörka rum framför datorn. Ingen vet hur mycket de spelar bort. Att de sitter och ser hur frukter eller piratskepp eller klassiska körsbär rulla fram framför dem. Hon sitter på Malta och gråter över alla ensamma män framför sina datorer.

 

• • •

Riskprognos

Gick upp till Cramers blommor bara för att ha någonstans att gå. Jag gillar att gå omkring där i växthusen. Det är vackert där. Jag fotade H där en gång i ett växthus fullt med röda blommor.

Orkade inte ta turen genom skogen. Ska försöka promenera varje dag även om det bara är till brevlådan för att posta något jag sålt på tradera. Köpte två Orangina, 40 kr totalt, för jag är så trött på vatten, men också för att ha något att göra på något sätt. Det är en sysselsättning att handla saker. Kyrkor är stängda om det inte är något schemalagt, butiker och varuhus är öppna. Det är en kliché att galleriorna är våra nya kyrkor men kanske om kyrkan varit öppen att jag gått dit och tänt ett ljus jag lagt en femma för i något gammalt järnskrin.

Jag svarar på ett mail från S, läser igenom det igen för att påminna mig. Vi borde verkligen gå till Mall of Scandinavia på studiebesök någon gång. Palats är alltid mäktiga i de känslor de framkallar oavsett om det är kyrkor eller gallerior.

S skriver: ”Marmor och glas, blankt mot blankt.”

Det låter sublimt.

Jag bortförklarar hobbyköpet av läsk med att det är fruktansvärt varmt nu, vilket det är, men att köpa blommor för 40 kr hade jag sett som ett bakslag, dryck är semitillåtet. Det var svårt att hålla sig ifrån att köpa orkidéerna som var nedsatta med 50%. Jag skulle vilja fylla lägenheten med snittblommor och orkidéer.

Jag beställde ett kreditkort efter att ha spenderat timmar på olika forum. Förmodligen dumt men re:memer more kostar ingenting första året och ger 1% i bonus, den bästa bonusen jag kunde hitta när det gäller kort som betalar ut kontant. Det var strid i visa trådar jag hittade, Preems eller Coops kreditkort är minst lika bra fast ännu bättre enligt självsäkra källor.

Eftersom jag aldrig använder mitt vanliga betalkort förutom till bensin och mat så kan jag lika gärna få den procenten tänkte jag genom att betala i efterhand. Vi får se om jag kan hantera det.

Intressant att se min UC i och med beställningen:

KREDITOMDÖME
Riskprognos: 2,0 % (0% anger lägsta och 100% högsta risk)
UC Riskprognos indikerar på sannolikheten att en person kommer att få
betalningsproblem inom de närmaste 12 månaderna.

Den 9/12 alltså en knapp månad innan jag började köpstoppet var min riskprognos 10,4 %.

Något jag undrar är över hur de räknar gamla beviljade men nu outnyttjade krediter. Är de en belastning eller en tillgång. Det skulle kunna vara både och just därför vill jag verkligen veta.

 

• • •

The education of Dee Dee Ricks

Jag har semester. Det är för varmt för att skriva egentligen. Jag gillar inte sommaren. Möjligtvis kvällarna när dagen svalnar och tystnar. Jag låtsas att jag är en författare i södern cirka 1940-1960. Jag hänger på Carson McCullers veranda. Jag skriver på skrivmaskin.

”The winters were changeable, but the summers always were burning hot. The town was a fairly large one. On the main street there were several blocks of two and three-storey shops and business offices. But the largest buildings in the town were the factories, which employed a large percentage of the population. These cotton mills were big and flourishing and most of the workers in the town were very poor. Often in the faces along the streets there was the desperate look of hunger and of loneliness.”

I själva verket ligger jag i soffan och kollar dokumentären ”The education of Dee Dee Ricks” som får bröstcancer. Under den så kallade resan förstår hon hur ytligt hon sett på livet. Bestämmer sig för att börja samla in pengar till organisationer som hjälper oförsäkrade och/eller fattiga kvinnor att få behandling. Hon väljer en perukmakare som har rykte om sig att vara galen. De försöker lösa problemet med att hon vill kunna dejta och sova över hos män utan att behöva ta av sig peruken. Hon visar brösten framför kameran innan hon opererar bort dem, säger att hon brukade hata dem. Hon säger att det är omöjligt att veta vad försäkringen kommer täcka och inte. Hon lägger ut pengar och hoppas få tillbaka en del av allt. Är nära att gå i personlig konkurs, plötsligt har hon pengar igen. En av de hon träffar har svårt att ha råd med tabletterna hon behöver som kostar över 100 dollar styck. Dee Dee bekostar hennes behandling. Rakar inte av håret när hon börjar tappa det, låter frisyren falla sönder, har Louis Vuitton-sjalar på sin peruk.

Jag tycker hon är underbar i sina sjalar. Om jag hade pengar nanana skulle jag donera dem till hennes foundation.

”SHE never even had a nickel to herself any more. They were that poor. Money was the main thing. All the time it was money, money, money”

Fattigdom är som het luft, när en är omgiven av den så går det inte att tänka på något annat. Vad jag än läser om McCullers så står det om hennes poor health. Hon skriver om Karl Marx. Hon träffar Marilyn Monroe och Karen Blixen.

Sålde en diktsamling av Inger Edelfeldt på twitter. Jag fick sålt min signerade Nick Cave-affisch. Jag hittade i bärsele från Babybjörn på en gågata som jag tog hem och la upp till försäljning på facebook men ingen har köpt än på flera dagar. Ska kanske försöka byta den mot något kanske, ramar eller blommor kanske. Hörde en kvinna i radioprogrammet Plånboken prata om hur hon under ett år försöker att inte köpa något utan bara ägna sig åt bytesekonomi, nu var hon halvvägs. Jag blev avundsjuk för att hon fick vara med och inte jag, som också är halvvägs. Men jag har ändå inget att säga. Eller jo: vad röstar Dee Dee Ricks på? Vad tycker hon om det samhälle som de hon tjänat alla sina pengar på röstat fram? Som kanske hon själv röstat fram till och med? Varför blir det så ensamt och dyrt när någon blir sjuk? Varför måste kvinnor med bröstcancer vädja till Ralph Laurens eget cancercenter när de inte har råd med cellgift? Det låter väldigt rått men det är ju trots allt för att de flesta vill ha det så, för att de flesta ännu inte blivit sjuka, fattiga, ensamma.

• • •

Alice B

Artisten Alice B intervjuas i GP och berättar om hur hon inte fick en krona betalt för att vara förband till Håkan Hellströms spelning på Ullevi.

Snabb googling, senaste årsrapporten från bolagen visar att Live Nation hade 230 miljoner kr i tillgångar, Hellströms bolag 46,2 miljoner kr i tillgångar.

Intervjun i GP:

Vadå, fick du inget betalt?
– Nej, inte ett öre. Verkligen ingenting. Jag, Freddie och trollkarlen (Wadling och Carl-Einar Häckner) fick dela på en back öl. That’s it. 

Hon hade inte råd att köpa fotoboken om spelningen som hon var med i. Fick den inte skickad till sig heller.

För flera år sen jobbade jag som frilans United Stage som också är ett bokningsbolag, om än mindre än Live Nation. Jag gjorde PR-arbete för en turné åt dem. Jag ville verkligen visa mig duktig, var tillgänglig hela tiden. Bokade in, bokade om, tiggde taxi från radiokanaler åt artisterna, skrev upp folk på listor trots att de var ute i sista minuten. Fixade. Donade. Kvällar och helger och allt sånt.

De var väldigt nöjda med mig. Erbjöd mig mer jobb. Fem mindre turnéer till. Edda Magnason och Icona Pop bland annat. Jag föreslog 2500 kr per turné. Ungefär 2 veckors heltid räknade jag med. Räknar en med åttatimmarsdagar skulle jag få ut kring 30 kr per timme och då tillkommer sociala avgifter och mina kostnader som ska dras bort från det. Jag var glad för att få chansen, tacksam, ”få in en fot”, allt sånt där. Så jag la mig lågt för att att kunna få chansen att göra fler, bättre betalda, jobb senare. Har fortfarande kvar svarsmailet:

Så här, 2500 låter rimligt för den mängden jobb som en hel turné innebär. 

Dock är det jag har ute i vår mindre akter som kanske kommer göra 3-5 spelningar var. Alltså ungefär en hel turné tillsammans. Så då får vi justera priset efter det, blir inte så mkt slantar över när man gör så få gig.

Men vi kan nog komma överens så att alla blir nöjda.

Efter lite mailande om akterna och jobbet skrev jag ett svarsmail:

Det låter jätteroligt men jag måste tyvärr tacka nej till den här vändan med spelningar. Har varit tvungen att ta ett extrajobb på posten och har helt enkelt inte tiden just nu.

Jag vill inte göra ett halvhjärtat arbete med de här turnéerna så då känns det ärligare att stå över.

Skulle hemskt gärna jobba med dig i framtiden så jag hoppas att jag inte bränner alla broar nu och kanske kan bli tillfrågad i framtiden

Vad jag menade var att jag inte hade råd. Jag cyklade runt i Lerum för Bring Citymail under några vintermånader. Det var svårt att dela ut post när det blev mörkt. Distrikten var stora och ojämna, svetten från uppförsbackarna kylde ner mig i villaområdena då jag inte lämnade cykeln. Jag var alltid sist in på sorteringen efter rundan. Jag körde omkull flera gånger i början när jag fick ha vespa eftersom den inte hade vinterdäck. Hundratals räkningar och reklamblad som spred ut sig i grusig snö. De tunga svarta lådorna som jag sprättade bort buntbanden från där de stod i någon driva och väntade på mig längs rundan. Inga bilar som stannade fast de såg att jag körde omkull.

Jag hade inte gps på mobilen och det kändes som oändlig tid att hitta tillbaka till rundan när jag cyklade fel.

Sa upp mig på sms efter ett tag. Skrev att jag inte klarade av det. Ångrade att jag tackat nej till United Stage men klarade inte av stressen i att jobba för någon som inte ens kan ge ett klart besked om vad jag kommer få för lön.

Några år senare fick Icona Pop en hit med ”I love it”. Några år senare fick Edda Magnason rollen som Monica Zetterlund.

Jag fick aldrig något svar på mitt mail. De som inte ställer upp för liten eller ingen betalning kommer inte vidare. De får cykla runt i Lerum på kvällarna och kallsvettas istället för att maila Edda Magnason om vilka intervjuer som är inbokade och när hennes taxi kommer.

• • •

Sunrise, sunset

Läser DN till frukost, det finns sätt att läsa även de artiklar som är bakom betalväggen men intervjun med en polis som skrivit en bok är gratis.

”Och det är allt oftare fattigdom, och inte till exempel ett drogberoende, som driver kvinnor till prostitution.”

En fult handskriven prislista som tagits i beslag.

Det känns som att jag gjort pengar, och bristen på, till ett intresse. Allt om pengar är intressant. Allt jag läser om ekonomi i romaner skriver jag upp på olika lappar, skrivblock, anteckningsboken på mobilen.

Merethe Lindström har inte råd att gå till tandläkaren.

Elena Ferrantes Elena och Lila pluggar latin för att bli rika och slippa det våld som är och omgärdar deras fattiga kvarter. När Elena gör något grammatiskt fel slår Lila henne på armen.

Det är bara människor utan pengar som tänker så mycket på pengar som jag. Eller de som är rädda för att bli av med de pengar de har.

Fick ut 1421 kr från Bukowskis. Flera dagar för sent. Inte fått något svar på varför de inte följer sina egna villkor. Bara ett felstavat mail som verkar vara svar på en helt annan fråga. Jag hade hoppats det skulle vara glammigare att ha att göra med dem. Som i den realityserien om auktionshuset på tv8 eller sjuan eller vart det nu var.

Folk på bokbörsen är sämre köpare än på tradera. En vill betala i efterskott fastän det står i köpvillkoren att jag bara accepterar förskottsbetalning. Orkar inte med att käfta så skickar den mot betalning i efterskott. Jag är mindre konfliktbenägen när jag har ångest. Alltid nåt.

Ångest är som solnedgångar. Går inte att skildra dem hur starka känslor de än väcker. Och det kommer alltid fler. Mer.

En vecka nu av nästan outhärdlig ångest. Länge sen det var såhär dåligt. Har sovit nästan all tid jag inte jobbat. Legat i sängen med neddragna persienner som en karikatyr i en dålig film.

En av ångestnätterna vaknade jag med en groda på halsen som säkert tagit sig in på dagen utan att jag sett den. Min första tanke var ”är det såhär en psykos är, är det dags nu”. Men går det att tänka så under en psykos?

Dagen efter blev jag biten av en katt när jag försökte avstyra ett bråk. Började blöda ordentligt. Blodet såg ut som karamellfärgat vatten, inte trögflytande alls. Kändes inte på riktigt eftersom blodet inte såg ut som på film. Blödde ner tre handdukar och klickgolvet var prickigt. Blodfläckar stora som femkronor på väg till badrummet.

Dagen efter tog jag en lugnande för första gången på ett drygt år. Tackade ja till extrapass på radion. Läste på om de ämnen jag skulle prata om.

Häglaredsmasten som saboterats. Sov. Kollade på eurovisionfinalen. Sov. Spolade tillbaka och försökte hålla mig vaken. Sov. Duschade och ville gråta men kunde inte.

Jag brukar tänka på Jan Stenmarks bästa ruta:

”Men dom fick aldrig se mig gråta. Det passade jag på att göra när dom höll mig nertryckt under vattnet.”

Passa på. Så brukar jag säga till kunder i bokhandeln som inte kan bestämma sig för om de vill ha en plastpåse till sina böcker eller inte.

”Passa på.”

”Unna dig. ”

Eller favoriten: ”Man lever ju bara en gång.”

Gick okej på radion. Jag har varit bättre och jag har varit sämre. H lyssnade och sa att det inte märktes att jag mådde dåligt.

Jag tackar ja för de 300 kr jag får. För att jag vill vara lätt att ha att göra med. Så att jag ska få fler extrainhopp. Flera schemalagda. Mer pengar. Jobb som leder till jobb.

Får fler och fler extrajobb jag tycker är roliga att göra. Jag vet inte hur mycket extra det blir per månad, allt går direkt in i skulder. Jag jobbar extra hela tiden men märker inte av några pengar. Därför extra viktigt att det är roligt. Åtminstone ibland, det är radion fortfarande och jag vill inte sabba nåt där genom att ställa in för något så banalt som ångest. Som ju inte är mer än ännu en solnedgång.

• • •