Något om värde

”I snart tre år har jag bott i staden efter Finistère, ett halvår har jag försökt sälja lägenheten. Att sälja en lägenhet, ett hus, en bil, en möbel, känns alltid likadant. Som om det är man själv och inte huset eller lägenheten, bilen eller möbeln som sätts ut till försäljning. Som vore det jag själv med nödtorftigt dolda brister som är till salu.”

– Ur ”Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag” av Bodil Malmsten

Så många timmar som går åt till att lägga upp bilder på böcker och fylla i alla olika fält på säljsajter. De svåraste sakerna att sälja är de som jag betalat mest för. Fick en fråga om en bok jag har ute på ebay. Skickar jag till Chile? Ja, gratis frakt dessutom, svarar jag inom 5 minuter. Ändå lägger hen inget bud. Det går dagar. Jag förstår inte vad det är för vits att fråga om ”gratis” inte är nog billigt.

Bukowskis market lyckas inte sälja något åt mig.

Sellpy har jag gått och väntat på en månad men de lägger aldrig upp grejerna jag skickade in.

I köpsälj-grupperna på facebook är det visserligen gratis att lägga upp saker men herregud vad folk är dåliga på läsförståelse. En annons börjar jag: ”250 kr för allt på bilden…”

Första kommentaren: ”Pris”

Bara så, pris. Inte ens ett frågetecken.

Mötte upp en person norr om Borås på en Netto-parkering. Vi hade bestämt 13. Hen bodde alldeles bredvid. Kom givetvis först 13:10 efter att jag påmint på facebook messenger. Jag blir tokig på sånt. Föreslå 13:10 då istället. Jag bor 5 mil bort men kommer tio minuter tidigt för att ha lite marginal. Men jag gick 300 kr plus. Åkte förbi Clas Ohlson och bytte in ett par hörlurar som jag hade garanti kvar på. Plus 199 kr. Hen bakom disken undrade om jag vill reklamera eller byta. Jag sa att jag ville reklamera och ha pengarna tillbaka.

”Du ska inte byta till ett par likadana då, ifall det bara är ett måndagsexemplar du fått?”

Mannen före hade klagat för att person bakom disken kryssat över något på kvittot. Skulle göra det svårt att bokföra. Skatteverket skulle nog inte godkänna. Han tyckte att bytet skulle kunnat gå fortare. Ja hen var rätt fumlig och det tog märkligt lång tid men ändå. Vem säger så? Att inte vilja vara en sån gubbjävel mot folk i servicebranschen är en stark drivkraft hos mig. Jag vill säga:

”Om jag velat byta hade jag väl för fan inte sagt att jag vill reklamera och ha pengarna tillbaka.”

eller

”Nä nu är det så att jag levt över mina tillgångar i flera år så jag måste tyvärr välja att äta framför att ha era jävla epiga hörlursjävlar från Urbanista.”

Men jag säger inte det såklart. För jag är ju inte sjuk i huvudet som mannen före mig.

Än.

Vad är det förresten för människor som är admins i facebookgrupperna där privatpersoner lägger upp sina mobilfotade felstavade ikeamöbler? Som går in och ”rensar” och spaltar upp regler och är noga med att reglerna efterföljs? Som klagar på de som fotar av sina förråd så suddigt att det inte går att se vad de säljer.

”Vi admins har nu diskuterat och vi tillåter INTE att man har budgivningar i flera olika grupper samtidigt. Gör man det åker man UT direkt.”

Där har vi ett möte för dig som tycker det är för kul på gårdsstädningen eller bostadsrättsföreningens möten. Känns som killband i gamla Metallica-tshirts som vill vara Metallica och repar i en abf-lokal typ ibland. Fast dessa ”admins” dröm är vaddå? Att jobba på blocket? Ja, jag är på dåligt humör idag.

Egentligen hade jag tänkt skriva något om värde idag. Såg på Plus där programledaren Mathias Andersson hade ett inslag om ”internetklockor”. Det var intressant att se hur han pratade om ”värde”. Som om det var något absolut och objektivt som det gick att ta reda på.

”Vi låter Mikael Wallhagen, urmakare och klockspecialist, bedöma klockans värde. Han beskriver den som en snygg accessoar snarare än ett kvalitetsur, och den är definitivt inte värd tio tusen.”

Finns en artikel i Svensk bokhandel som också pratar om värde på det här sättet. Den börjar:

”På mindre än ett år köpte en man i Bergslagen idrottsböcker för 55 000 kronor av en telefonförsäljare på Bok- och sportantikvariatet. Böckernas verkliga värde var högst en tiondel av priset.”

Det finns givetvis inget ”verkligt värde”. Det finns bara vad människor är beredda att betala vid ett specifikt tillfälle. Och det varierar, på tillfälle, på person. På wikipedia är de poetiska:

”Den subjektiva värdeteorin hävdar istället att varor och tjänster inte har något egenvärde; de får istället ett värde genom att individer åtrår dem. Eftersom individer har olika smak, existerar enligt denna uppfattning inget korrekt eller objektivt värde som kan härledas oberoende av individers värderingar.”

Det är roligt att Plus som är så rediga tillfrågar en person som mest säljer mekaniska ur. Mekaniska ur är nämligen ”sämre” klockor i bemärkelsen att de är känsligare. Hantverket bakom är givetvis väldigt imponerande men köper du en Breitling eller en Rolex för 50 000 kronor finns det en risk för att du rekommenderas att ta av dig klockan om du exempelvis vill spela golf eller tennis. En 299-kronorsklocka med så kallat Quartz-ur eller en ännu billigare digital klocka har inte alls samma känsliga delar i sig som de mekaniska uren i exklusiva klockor och är långt ifrån lika känsliga. Värdet här är alltså allt annat än praktiskt. Den dyraste klockan är den som går sönder lättare än den billiga.

Jag saknar Åsa Avdic i Plus. Hon borde vara med i alla program.

När jag mellanlandade i Milano en gång fanns det två typer av automater som jag aldrig sett förut: en automat som det gick att dra kreditkortet i och få en automatiskt utbakad och gräddad pizza i för 15 euro och en automat som det gick att köpa guldtackor i. Det kändes som något som kunnat vara med i en Sällskapsresanfilm.

I ekonomiska kristider går guld upp i pris. Guld är alltid guld. Men guld har inget vidare bruksvärde. Om den globala ekonomin kollapsat 2008 hade inte efterfrågan på guld ökat. När bolåneräntan stiger är det ingen som känner: ”Fan om man bara kunde få köpa lite guld.” Guld är bara värt något om någon vill köpa guld.

Jag gick runt och letade efter en flaska Limoncello under 20 euro men de hade så fruktansvärt fula flaskor att jag var tvungen att köpa en mycket dyrare i en av de mer exklusiva butikerna som knappt sålde alkohol ens. Den stod som prydnad bredvid biscottipåsar med kuperad terräng på etiketten. Egentligen hade jag velat testa den där pizzamaskinen men då hade jag inte haft någon souvenir med mig hem.

Givetvis känns det som att de böcker jag äger har ett stort ekonomiskt värde. Det har tagit åratal och åtskilliga tusenlappar att samla på mig dem. Men vill ingen köpa dem så har de enbart det värdet för mig. Det känns deppigt att slumpa bort det såklart men jag kommer nog närmre och närmre att göra just det.

Kommentera

Your email address will not be published / Required fields are marked *