Horace Engdahl och Lyxfällan

J började skicka peppande mail till mig när jag startade bloggen. Jag vet inte varför, men det hjälper väldigt mycket att ha vänner som engagerar sig i mitt köpstopp. Det kan nog delvis vara att jag är bra på att prestera inför andra. Jag söker mig till situationer där jag kan prestera eftersom det är det enda sättet jag åtminstone kan närma mig känslan av att vara värd något. Så har det i alla fall varit väldigt mycket tidigare. Därför har det varit så lätt att köpa dyra presenter, en genväg till att känna att jag räcker till.

Hur som helst, att prestera: kan jag ”lura” mig själv att jag genomför köpstoppet för andra som följer bloggen, mailar mig, frågar hur det går, än bara för mig själv, så är det lättare.

J tipsar mig om intervjun i DN med Horace Engdahl. Han gillar tv-programmet Lyxfällan. Jag gillar tv-programmet Lyxfällan. Läser hela intervjun på mobilen i sängen. Dylan spinner på mitt bröst. Han har blivit så gosig sen vi flyttade ut hit till skogen och det är bara vi två och han får all uppmärksamhet.

Björn af Kleen får mer och mer utrymme i DN för sina långa texter om överklassen. Nu har han promenerat från Östermalm till Vasastan.

”Efter skilsmässan från Ebba Witt-Brattström har Horace Engdahl köpt en bostadsrätt på Rörstrandsgatan i Stockholm. Han tvingades låna pengar. Det sved.

– Första gången i livet. Jag känner mig rätt krossad av det.”

Jag gillar intervjun eftersom hans vardag är så långt ifrån de allra flesta människors men hans sätt att tänka så otroligt vanligt att förmodligen skulle skämmas. För visst inte finns det en naturlag som tvingar människor att bo i bostadsrätter i Stockholms innerstad där en kvadratmeter kostar över 100 000 kr?

Över hela Sverige finns det lediga hyresrätter som går att få med kort varsel. Jag har gått på alfakassa men ändå lyckats få såna hyresrätter. Haft taxerad inkomst på 70 000 kr/år och ändå fått såna hyresrätter. Glesbygden. Landsorten. Landet. Ett annat land där växelkursen gör ens pengar mer värda. En liten ort nära en annan där ett stort företag som tillverkat miniräknare haft sin produktion. Sen kom digital teknik och de gick sakta i konkurs. Hyreshus står tomma i vissa närliggande byar som inte klarade sig. Rekordet är förstahandskontrakt på en 2:a med balkong stor som en studentlägenhet några mil från den gamla miniräknarfabriken. Den fick jag samma dag jag ringde. Skrev på det slarvigt kopierade kontraktet på en parkeringsplats utanför Rusta någon vecka senare. Sånt där standardkontrakt som ingen längre har kvar originalet på. En kopia som är en kopia av en kopia. Som försvinner sakta men fortfarande går  att läsa med lite välvilja.

Att Björn af Kleen börjar texten med citatet ”Jag älskar verkligen ”Lyxfällan!” är pinsamt publikfriande. Ser framför mig skvallertidningarnas vinjett: ”Intellektuella – dom är som vi”. Röda bokstäver i versaler. ”DOM TITTAR PÅ LYXFÄLLAN”.

”Det är programmet om vår tid. Historien om moderniteten är egentligen historien om att leva över sina tillgångar.”

Men jag tycker det är en bra sammanfattning. Han har rätt i det att alla som har lån i bokstavlig bemärkelse lever över sina tillgångar. Även han själv vill ha något han egentligen inte borde ha tillgång till eftersom han inte har de tillgångar som krävs. Här är det svenska språket tydligt. Tillgångar ger tillgång. Bostadsrätt på Rörstrandsgatan. Plötsligt har han mer lån än så gott som alla deltagare i Lyxfällan. Men rika människor får bättre lånevillkor. Det är den enda skillnaden. Väl?

När jag gör frukost lyssnar jag på Sara Villius dokumentär i P1 om kyrkogårdsarbetare. Villius böcker är såna som alltid följt med när jag flyttat. De är bland de sista böckerna jag kommer sälja.

En inblick i försörjningsstödet hos en de som arbetar på kyrkogården. Den som behöver hjälp av socialen måste visa upp bankkonton från tre månader tillbaka. Kravet på att sakna inkomster är binärt, antingen har du eller så har du inte haft inkomster. Att vissa av raderna på kontoutdraget är lån från nära och kära för att betala hyran spelar ingen roll. Det måste gå tre månader även utan lån. Men de flesta är vräkta efter tre månader om inte hyran betalas in. Då upphör ju behovet av hjälp från soc. Väl? En av de intervjuade i dokumentären får rådet att gå till banken och betala in hyran kontant med lånen, då syns ingen inkomst på kontot och när tre månader har gått går det bra att få försörjningsstöd från soc. Som kommer användas till att sakta betala av de privata lånen eller kreditkorten.

När min förra partner behövde hjälp från soc var jag tvungen att följa med fastän vi inte var gifta och inte hade någon försörjningsplikt mot varandra. Jag studerade och kunde inte försörja två på det heller. Jag var också tvungen att söka för att hon skulle få. Skriva på papper. Sälja min bil som jag använde för att kunna frilansa. Tv:n hade kostat mer än bilen, men den syns inte i några register så den får ni ha kvar. Lägenheten däremot: den är för dyr. Men när vi delar upp kostnaden 50/50 är hennes del billigare än de flesta ettor. Ja men ni är ju båda sökande och då är den för dyr. Men jag vill ju inte söka soc, det är ju ni som sagt att jag måste, jag kan ju betala en större del än henne på min inkomst om det skulle vara så, men jag kan inte betala hela. Tyvärr är reglerna så. Men om hon flyttar till en etta får ni ju ge henne mer pengar än om vi stannar i den här. Tyvärr är reglerna så.

Vi pratade om att hon skulle ha en egen lägenhet. Men att flytta isär nu efter flera år som sambos. Så jag låtsassålde bilen till en släkting så den försvann från mitt personnummer. De pengar vi skulle ha fått för den drogs av på nästa månads utbetalning fastän det inte var en riktig inkomst. Summan var tvungen att se realistisk ut men samtidigt inte vara för hög då vi inte klarade en hur stor låtsasinkomst som helst. Är det bidragsfusk att stanna kvar i en lägenhet som blir billigare för soc?

Vi pratade om att säga att vi gjort slut. Att jag skulle stå på kontraktet och hyra ut ett rum till henne. Hur många gånger i månaden måste ett par ligga med varandra för att det ska räknas som ett förhållande? Att vara fattig påverkar lusten. Att gå på antidepressiva påverkar sexdriften.

Ur min bipacksedel:

Sertralin Bluefish Filmdragerad tablett 100 mg
(Vita, kapselformade, filmdragerade tabletter med ”A” präglat på ena sidan och ”82” på den andra sidan.)
Antidepressiva läkemedel, selektiva serotoninåterupptagshämmare

Aktiv substans: Sertralin
ATC-kod: N06AB06
Vanliga biverkningar (förekommer hos 1-10 patienter av 100):

• halsont, aptitlöshet, ökad aptit,

• depression, känna sig konstig, mardrömmar, ångest, upprördhet, oro, minskat sexuellt intresse, tandagnisslan,

• domningar och stickningar, skakningar, muskelsträckning, onormal smak, bristande uppmärksamhet,

• synstörningar, öronringningar,

• hjärtklappning, värmevallningar, gäspningar,

• magont, kräkningar, förstoppning, orolig mage, gaser,

• utslag, ökade svettningar, muskelvärk, sexuella störningar, potensproblem, smärta i bröstkorgen

Jag ville processa mot soc. Vägra skriva på papper. Ta med utdrag ur lagtexter om försörjningsstöd och försörjningsplikt. Ville inte behöva söka eftersom jag ju kunde försörja mig. Ville inte att hon skulle behöva be mig följa med. Ville inte vara man och att en kvinna skulle behöva be mig om pengar eller hjälp med att skaffa pengar för att hon skulle ha rätt till det stöd mina skattepengar gick till. Men hon förstod att det inte var någon idé. Dessutom hade vi inte råd att vänta månader på att överklaga.

Horace Engdahl igen, känner han aldrig ett ha-begär undrar Björn af Kleen.

”Man är ett fullständigt vedträ om man kan gå förbi skyltfönstret på en av våra bättre herrekiperingsaffärer utan att få en impuls av att vilja förbättra sin garderob! Men då brukar den andra tanken vara: nej, på dig skulle det ändå inte göra någon skillnad.”

För mig var det nog tvärtom, när jag mått som allra sämst och varit som fattigast har det gjort som allra störst skillnad att stå kvar lite för länge vid det där skyltfönstret. Gå in genom butiksdörren. Dra ett kreditkort. Göra lite skillnad i mitt liv. Om än bara för stunden.

Comments

  1. Byråkrat - 2016-03-30 @ 22:23

    Försörjningsstöd är knepigt på så många sätt. Jag jobbade några år i domstol och har väl hanterat ett antal hundra överklaganden. Tyvärr har personalen på soc ofta lite tveksam koll på ekonomiskt bistånd. På ett sätt är väl inte det så konstigt, jag föreställer mig att när man väljer att bli socialsekreterare så är det för att man vill hjälpa folk med tyngre sociala problem, missbruk, ensamstående med misshandlande/umgängeskrånglande partners etc etc.). Inte med att räkna pengar och säga nej till folk som inte har andra problem än låga inkomster.

    Vad gäller lån från vänner och bekanta låter det på din beskrivning som att de är väl fyrkantiga. Det finns ett rättsfall från 80-talet som konstaterar att man inte förlorar rätten till bistånd bara för att man tar ett akut lån. Jag har ändrat ett antal socbeslut på den grunden. Problemet med lån från familj (framför allt) och vänner är att gränsen mellan lån och gåva inte är helt knivskarp och får man gåvor så att man klarar sig så är det ju ens ”egna” pengar.

    När vi sen kommer till sambor så finns det ingen riktigt bra lösning. Sambor är visserligen inte skyldiga att försörja varandra vilket gör att det blir absurt att sambons ekonomi ska räknas in. Samtidigt, om sambons ekonomi inte räknades medan en makes räknades så skulle det innebära att staten sa: skilj dig så får du pengar. Vilket också blir absurt.

    Att du skulle vara med och betala med dina inkomster hade de full juridisk täckning för men jag blir lite tveksam till att du behövde anges som medsökande. Det borde ha räckt med att du redovisade din ekonomi och hur mycket du kunde bidra med.

    Nu hoppas jag verkligen att du slipper i fortsättningen, men säg till om du behöver råd, 05-09 satt jag mycket med det där och jag vet fortfarande var jag ska leta.

    • marcus - 2016-03-31 @ 06:00

      Vad spännande det är att få en inblick i den ”andra sidan”! Tack för att du kommenterar.

      Du har ju helt rätt i att det inte är konstigt att socialsekreterare och ekonomi blir en krock, det är kanske inte därför de sökt sig till yrket från början, men just därför så tycker jag också det borde ligga även i deras intresse att förklara varför de säger och gör vissa saker. Med så svåra arbetsuppgifter i övrigt borde det inte vara svårt att förklara varför vissa beslut tas i en relativt enkel och oinfekterad fråga som försörjningsstöd.

      Värt att nämna är att det inte handlar om en handläggare eller ett enda kontor detta utan flera handläggare i olika delar av Sverige med samma uppfattning.

      Ett konkret exempel där jag tyckte det var extremt fyrkantigt för mig som påtvingad medsökare: eftersom jag hade det dåligt ekonomiskt (men som sagt inte behövde stödet själv) fick jag någon gång per år, ofta vid jul, pengar till att köpa biljetter hem till Norrbotten från södra Sverige. Detta därför att det var väldigt opraktiskt att sitta och jämföra tågtider med lokaltrafik, byten som passade med mitt schema för frilansjobb och utbildning osv. via telefon så att min familj skulle kunna boka rätt tider. Det var mycket smidigare att jag gjorde detta som visste allt utantill, la ut vad det kostade vid tillfället och sen fick motsvarande summa när biljetten var bokad. Då kunde jag också jämföra priser och få det billigaste möjliga. Mitt konto hamnade då väldigt nära nollpunkten men eftersom jag visste att pengar skulle komma nästa dag så kunde jag ligga ute med pengarna. Ur det socialas perspektiv så ”fick” jag pengar och dessa skulle räknas av på försörjningsstödet. Att min familj vill träffa mig på en högtid tyckte inte jag var synonymt med att de lika gärna kunde ha köpt mat och betalat min hyra för de pengarna istället, men det tyckte soc. Enligt dem skulle jag inte träffa min familj utan använda de pengarna till levnadskostnader istället, trots att pengarna var en exakt summa på en biljett jag kunde visa upp.

      Men okej, regler är regler, jag kan förstå att det måste vara så fyrkantigt för att slippa tusen undantag och att det ska bli rättssäkert och rättvist. Det är irriterande och opraktiskt men inget att gå och vara på arg på. Men problemet är ju att när det kommer till försörjningsplikten så är regler INTE regler plötsligt. Och försörjningsplikten får vi väl ändå anse vara en rätt viktig regel. Din invändning med att det skulle bli absurt att skicka signalen om att folk i utsatt ekonomisk situation ska skilja sig kan jag hålla med om. Men i min värld så rör det inte mig som ogift över huvud taget. Det är väl snarare lagstiftarens problem. Om någon väljer att ingå en samlevnadsform där det finns juridiska skyldigheter mot varandra får de gärna göra det, men varför ska det begränsa mitt liv? Jag har ju valt att inte göra det kanske just för att jag tycker det är en form av samlevnad som har skyldigheter jag inte skriver under på och normer som jag tycker är otidsenliga för mitt sätt att vilja ordna mitt liv. För mig blir det lite som att en person med cykel måste betala fordonsskatt för bil för att det trots allt är en form av färdmedel med hjul och att det blir orättvist mot de med bil om vi med cyklar inte ska betala. Jag förstår problematiken men hur kan lösningen bli att vi som inte är gifta ska tvångsgiftas i praktiken? Där kunde man vara tydligare tänker jag. Hur resonerar du som juridisk kunnig kring att två liknande grupper har olika juridiska skyldigheter men att man gör likhetstecken mellan dem?

      Jag blir väldigt fascinerad av att det finns de människor som går vidare till dig i domstolen med sina ärenden. Hur kunde de göra det rent praktiskt? Blir de inte av med försörjningsstödet om de inte anpassar sig? Hur klarade de sig under tiden? Påverkades ditt sätt att se på dina pengar utifrån att du såg så många människor i ekonomisk knipa?

  2. Byråkrat - 2016-03-31 @ 23:46

    Hej

    För det första är det intressant det där med ”andra sidan”. Vi på domstolen (i vart fall de flesta av oss) såg oss som tredje sidan. Vårt jobb var, i vart fall till en del, att skydda medborgarna från inkompetens och illvilja på lägre nivå. Vi hade ju också fördelen att kunna lägga betydligt mer tid på varje ärende än vad socialsekreterare (och annan myndighetspersonal). Vilket gjorde att vi kunde gräva mer. Jag vet att ju fler ärenden man har att bolla samtidigt desto lättare blir det att förfalla till slentrian och bara göra som man alltid gjort innan. Det är för övrigt något som också kommer fram med dåligt motiverade beslut. Ju fler ärenden du har desto större är risken att du klipp-och-klistrar in en motivering från ett tidigare beslut och inte funderar på om det blir begripligt eller inte.

    Jag inser när jag skriver det här att det blir mycket skönmålning över det hela. Visst gjorde även vi på domstolen både misstag och fel (och vissa personer är jag mörkrädd över än idag hur de lyckades hamna i en position att bestämma över andras liv). Men, kalla mig naiv eller självgod, jag tycker fortfarande att vi oftast gjorde ett bra jobb (även om jag säkert skulle tvinga mitt yngre jag till massiva omskrivningar av motiveringarna om jag fick tag på hans domar nu).

    Vad gäller fyrkantighet så är inte reglerna så fyrkantiga som många socialsekreterare tror (eller hävdar för att de inte orkar/hinner/vill ta en diskussion). Att pengar på ens konto automatiskt skulle gå som inkomst stämmer inte, även om det så klart oftast är så. Återigen, tid att läsa på, mod/kaxighet att fatta beslut i det enskilda fallet.

    Samboskapsdiskussionen vet jag inte om det är så mycket en juridisk som filosofisk diskussion. Men någonstans ligger ju tanken att en sambo är någon som lika gärna kunde varit gift, d.v.s. man är kär i varandra. Och älskar man någon vill man såklart hjälpa den även om man inte kan tvingas till det. Om soc inte funnits, nog hade du hjälpt din sambo då? Även om grupperna formellt sett är olika så är de ju i de allra flesta fall i praktiken likvärdiga (om man bor ihop utan att ”nästan vara gifta” så är man definitionsmässigt inte sambo utan bara vänner). Läs gärna RÅ 1995 ref 48 (googla fram det är enkelt) speciellt vad Tottie skriver i slutet om problemen med att bedöma samboskap,

    Nu måste jag sova, men återkommer.

    • marcus - 2016-04-01 @ 08:21

      ”Samboendet bör dock ha bestått viss tid för att de samboende skall kunna jämställas med gifta.”

      Oj vad spännande! Jag lär mig väldigt mycket av dina kommentarer. Den här Tottie känner jag direkt för, det är såna där resonemang jag är intresserad av! Tack för tipset. Det var lite det jag försökte peka på i inlägget, hur svårt och integritetskränkande det kan vara/upplevas att få sitt liv bedömt på det här sättet som hen talar om där i slutet.

      Det som fascinerar mig är att det står såhär:

      ”Några bestämmelser motsvarande de nu nämnda i äktenskapsbalken finns inte beträffande dem som sammanbor utan att vara gifta. Enbart avsaknaden av legal underhållsskyldighet i ett sådant sammanboende bör emellertid inte medföra att den biståndssökandes behov skall bedömas med bortseende från den andres ekonomiska förhållanden.”

      En naiv person som mig som inte kan juridik alls har fått för mig att domstolar är intresserade av lagtexter och att försöka uttolka dem. Ovanstående stycke är ju något annat.

      Hur ska en person kunna förstå ett sånt stycke som sitter på soc och inte kan försörja sig? Enligt lag behöver man inte försörja varandra, men det måste de ändå enligt domstolen?

      Det finns ingen ”legal underhållsskyldighet” men å andra sidan refereras det till 6 § familjebidragsförordningen, i lagen (1993:737) där det står att sambo ska likställas med gifta.

      Om sambos likställs med gifta när det gäller bidrag, varför gäller inte det också i andra delar av samhället? Exempelvis vid bodelning.

      Det jag störde mig på då var att det uppenbarligen inte är jag som ser att det finns lite motstridighet i det här men att det finns 0 vilja att förklara något från soc sida. Jag tror tyvärr det är som du säger att det handlar om arbetsbörda, men jag tror också att det handlar om att man ser på de sökande som dummare. Men det är bara erfarenhetsbaserat från de 3 olika socialkontor jag varit på.

      MEN. Det som jag tycker är viktigast i allt detta är varför jag hade såna problem med att hamna som medsökande hos soc fast jag inte ville. Du skriver ”Samboskapsdiskussionen vet jag inte om det är så mycket en juridisk som filosofisk diskussion.” Det är ju exakt detta som Tottie skriver om: ”Tanken har varit att de som valt att leva samman på samma sätt som gifta inte skall vare sig tjäna eller förlora på att inte ingå äktenskap.”

      Man utgår ifrån en äktenskapsnorm fastän det inte är en domstols uppgift att tycka saker om det. Jag tycker inte det är rimligt att min förra sambo, en kvinna, ska behöva vara beroende av mig som man, hon ska ha rätt att försörja sig själv och vara bestämmande över sin ekonomi. Du skriver såhär: ”Om soc inte funnits, nog hade du hjälpt din sambo då?” vilket jag tycker är extremt provocerande. Svaret är nej. Självklart inte. För jag kunde inte. Jag hade inte råd att försörja två på studiemedel. Ja, jag betalade mer på mat och andra löpande utgifter än vad hon gjorde men att betala alla omkostnader för två personer, med csn-pengar, är omöjligt, åtminstone kunde inte jag det, det vet alla som haft studiemedel. Om man tittar på de normbelopp som soc har så ser man också att inte ens de lågt räknade summorna stämmer överens.

      Att det finns de som vill avtala bort ett självbestämmande kan man tycka vad man vill om, det är lagligt och får väl anses demokratiskt. Det är väl snarare en filosofisk diskussion. Som feminist tycker jag att det finns många fallgropar i det som jag vill undvika i mitt privata liv. Den ekonomiska fördelningen i äktenskap är sällan jämlikhet, det blir ofta så att mannen i heteroäktenskap har störst lön och att kvinnor tar ut deltid/vabbar mer pga det. De får lägre pension och om man sen skiljer sig så får kvinnan ingenting av framtida pensionsutbetalningar som mannen tjänat ihop under tiden hon vabbat. Jag är intresserad av att ha jämlika förhållanden, inte att den jag lever med ska behöva be mig om pengar.

      Jag tänker mer på din mening ”Om soc inte funnits, nog hade du hjälpt din sambo då?”. Ska då soc enligt den principen även kolla upp vad föräldrar tjänar? För föräldrar har ju en försörjningsplikt. Men bara till en viss ålder. Sen när den legala försörjningsplikten upphör så upphör den även i praktiken. Den är inte som det resoneras ovan kvar på något metafysiskt/ideologiskt plan bortom lagtexter. Bröder, systrar, eventuella nära vänner borde väl också vilja stötta. För om soc inte fanns, skulle inte ens egen syster hjälpa en då? Är det inte just därför vi har det allmänna, för att solidariteten inte ska vara blodsbestämd eller relativ mot ens bekantskapskrets? Skulle inte en partner som man inte bor ihop med hjälpa en? Självklart vill man hjälpa sina närstående. Om man kan.

      Förutom provokationen blir jag nyfiken på varför du skulle vilja gå tillbaka och ändra i motiveringarna? Rent språkligt? På vilket sätt? Var du alltför ”byråkratisk” eller var det något annat?

  3. Byråkrat - 2016-04-01 @ 20:44

    Hej igen. Ursäkta provokationen, jag var uppenbart inte tillräckligt tydlig. Vad jag menade var ”om soc inte funnits, OCH du hade haft pengar, nog hade du hjälpt din sambo då?”.
    Du har helt rätt i att det legala konceptet sambor följer äktenskapsnormen (på gott och ont och oavsett om man gillar konceptet eller inte). På 90-talet (som Totties rättsfall är ifrån) så var den lagliga definitionen på sambo ungefär ”en ogift man och en ogift kvinna som lever tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden” (och ja, fram till 2003 fanns en separat lag om homosexuella sambor). Sen dess har lagtexten ändrats till ”lever i ett parförhållande och har gemensamt hushåll”. Dvs redan i definitionen på ”sambo” ligger att man hjälps åt i vart fall till viss del.

    Du ställer en bra fråga om juridik och att tolka lagtext. Den lagtext som socialsekreterare tolkar är 4 kap 1 paragrafen socialtjänstlagen ”den som inte själv kan tillgodose sina behov eller få dem tillgodosedda på annat sätt”. Hur man ska tolka ”kan få dem tillgodosedda på annat sätt” är tolkningsfrågan som först socialstyrelsen på 80-talet med förtydliganden från Tottie och gänget besvarat. Och när de svarat så är det lika starkt som lagtext.

    En sista sak om sambo, jag är egentligen inte ute efter att övertyga dig men jag gillar att prata juridik, tänk dig följande situation.
    A och B är sambor sedan 15 år. De lever tillsammans i en 4miljonersvilla där B står som ägare eftersom A driver företag. A:s företag går i konkurs och hen blir arbetslös. B tjänar fortfarande 40 000 kr i månaden. B äger alla tillgångar. Är det rimligt att skattepengar går till att försörja A? Jag tycker faktiskt inte det, jag tycker det framstår som troligt att A kan få sina behov tillgodosedda på annat sätt. Oj, nu blev det lite försök att ”prove-my-point” ändå. Sorry!

    Om jag fick skriva om skulle jag vara mycket mindre byråkratisk och mycket mer pedagogisk och resonerande.

    Du frågade förut om hur folk vågade överklaga. I ”min” huvudkommun hade soc en blankett att överklaga på som de skickade med alla negativa beslut. Jag tror att det delvis var ett sätt att kunna skyffla missnöjda vidare istället för att ta diskussionen. Troligtvis p.g.a. blanketten hade vi ungefär 3 gånger så mycket socmål som motsvarande domstol i nästa län (utan att de märkbart skilde sig socioekonomiskt).
    De flesta som överklagade hade fått nej rakt av, så de hade väl inget att förlora tyckte de. Och de som fått delvis nej kämpade väl på så gott de kunde med de pengar de faktiskt fick.

    Du frågade också om min syn på pengar förändrades. Inte direkt. När jag var liten hade mina föräldrar inte massor med pengar. Vi var inte fattiga, det vore lögn att säga det, men det var tydligt att man inte kunde göra allt man ville utan att det fanns tydliga begränsningar. Jag hade också levt studentliv i fyra-fem år precis innan.
    Det som möjligen förändrades var insikten i hur priviligerad jag som etnisk svensk var på arbetsmarknaden. Jag hade ju som student alltid möjligheten att ta, visserligen dåligt betalda men ändå, extrajobb om jag verkligen ville köpa något. Att gå på soc eller akassa fanns inte i min värld för det. Fanns. Alltid. Jobb. Men så var (och är) det inte för alla.

    • marcus - 2016-04-07 @ 09:24

      Ja du. Den här meningen: ”om soc inte funnits, OCH du hade haft pengar, nog hade du hjälpt din sambo då?”.

      Det blir komiskt när någon som skriver under sina kommentarer med ”byråkrat” hittar på såna här hypotetiska situationer och sen kryddar upp med paragrafer längre ner. Gillar att du hittat till min blogg! Jag lär mig mycket. Och svaret är att i ditt hypotetiska scenario så skulle jag givetvis göra det. Men jag håller inte med dig om nästa exempel om A och B. Varför ska A plötsligt ha färre lagliga rättigheter än någon annan bara för att hen råkar ha blivit kär i någon som är rikare? För det är ju det du antyder.

      Personligen tror jag inte att det är ett bra sätt att bygga bra relationer på: att den ena ska tvingas av staten att gå med mössan i hand till sin partner och be om pengar. Eftersom män äger mer och tjänar mer fortfarande så kommer det i majoriteten av alla såna fall vara kvinnor som ska gå till manliga partners och be om pengar. Har inte de rätt till egen försörjning? Deras skattepengar har ju gått till statens kassa, varför har de inte rätt att få stöd ur den sen? För att deras partner har pengar på sitt konto?

      (utgår här ifrån män och kvinnor som lever tillsammans eftersom de är i majoritet och det är där den stora orättvisan i löneskillnader ligger)

      Det var ju lite så den här tråden börjad här på bloggen. I mitt personliga fall skulle vi ha vunnit ekonomiskt på att flytta isär. Vad vinner staten på det? De får betala mer pengar och får fler ensamhushåll.

      Men att lagstiftaren lagt till det där med ”tillgodosedda på andra sätt” är ju så luddigt att det går att tolka in väldigt mycket i det. Med ditt sätt att argumentera borde ju VERKLIGEN föräldrar och syskon räknas in i detta. Om ens föräldrar äger skog för några miljoner, ska inte de vara tvungna att avverka den som någon form av förskott på arv innan en har rätt att gå till soc?

      Vad är skillnaden mellan förälder och partner utifrån detta ”tillgodosedda på andra sätt” menar du? Föräldern har ju (mer eller mindre) valt att få barn. Borde inte det ansvaret gå djupare än en sambos ansvar? Det vore intressant om du försökte förklara varför inte det är självklart att de ska inkluderas i hur ens behov ska tillgodoses.

      I mitt sätt att se det är jag åtminstone konsekvent om än mindre kunnig. Jag tycker att alla som inte ingår andra avtal ska ansvara för sin egen ekonomi. Jag har heller inte sett någon lagtext som säger något annat. Det där med tillgodose på andra sätt har jag alltid trott syftar på att sälja tillgångar. Du kan inte äga en massa aktier och bilar och bostäder och fortfarande gå på soc.

      Varför tror du att du inte skrev mer pedagogiskt och resonerande i dina beslut då under den tiden du ser tillbaka på nu? Hade du ett ideal om att vara så saklig det bara gick eller var det något annat?

      Det var intressant att höra att det framför allt är synen på dig själv som arbetssökande som förändrats. Stärks lite i mitt hat mot cv-kulturen där en ska bifoga bild på sig själv när en söker jobb. Fy fan.

      Ps. Jag blir väldigt smickrad när du berömmer min läsning av lagtexter. Blev ingen djupare läsning nu tyvärr pga förkylning som gjort mig passiv några dagar.

  4. Byråkrat - 2016-04-01 @ 20:50

    Glömde en sak om föräldrar/syskon kontra sambor. Är barnen under 18 (eller under 21 och går på gymnasiet) så är föräldrarna skyldiga att försörja och då tas deras inkomster med i beräkningen såklart. Och visst är det så att föräldrar och syskon också vill hjälpa, kanske rentav oftare än sambor. Men. Du kan sluta vara sambo om du tröttnar på personen/inte vill betala för den, men du kan aldrig sluta vara förälder/syskon alltså blir det ännu mer tveksamt att räkna in deras inkomster och tillgångar.

  5. Byråkrat - 2016-04-26 @ 21:21

    Hej igen.

    Har inte varit inne på bloggen på ett tag, men såg att du svarat. Det här med hypotetiska situationer och sen lagtext, jag försöker vara två personer (minst) samtidigt. Dels den som beskriver vad som faktiskt gäller (just idag med just de regler vi har), då blir det paragrafer. Dels den som försöker beskriva varför reglerna ser ut som de gör, med en blandning av läsning av gamla propositioner, och egna gissningar kring hypotetiska situationer.
    Att jobba med juridiskt beslutsfattande är ungefär såhär
    1. Hitta rätt paragraf.
    2. Konstatera att den är luddig och behöver tolkas
    3. Kolla om någon proffsig domstol (Tottie och hans kollegor t.ex.) har bestämt hur den ska tolkas.
    4. Om de inte har tolkat den, kolla om det står något någon annanstans hur det ska tolkas.
    5. Om du inte får hjälp där heller, försök lista ut själv (har du tur har du bra kollegor eller till och med en rättsavdelning som hjälper dig/bestämmer åt dig)
    6. Besluta, ta skiten för att någon annan (i steg 1-5) eller du själv (i steg 6) har varit elak.

    Jag klagar inte, jag har ett stimulerande och (ofta) roligt jobb och jag förstår verkligen att folk ofta är missnöjda med hur systemet ser ut. Men ibland är det störigt att jag får ta skit för vad riksdagen i god demokratisk ordning har beslutat (eller vad Tottie och co har kommit på och riksdagen tyckt var ok).

    Apropå sambofrågan så får vi väl enas om att vara oeniga, det som är viktigt att komma ihåg är dock att när man (riksdagen på tidigt 80-tal) har tänkt på det här har man tänkt att sambor är sådana som redan innan de har ekonomiska svårigheter redan lever med en i stort sett gemensam ekonomi. D.v.s. den fattigare parten ber redan om pengar varje månad (mer eller mindre explicit). Sen kan det ju vara så att sambonormerna förändras över tid (eller att riksdagen på 80-talet inte hade koll på hur sambonormerna var då heller). Och slutligen tycker jag att det inte är bra om man genom att skilja sig eller gifta sig med sin sambo kan förändra rätten till ekonomiskt bistånd.

    Sen föräldrar, jag tycker inte att det är självklart att föräldrar inte ska tvingas betala vuxna barn. Men, problemet är ju att man inte kan sluta (juridiskt) att vara förälder, medan man kan välja att upplösa ett samboskap. Och, även den som inte vill ligga sin sambo till last kan upplösa samboskapet men inte avsäga sig sina föräldrar. Sen är ju avskaffandet av föräldraansvaret (i förlängningen släktansvaret) ett av Sveriges stora steg mot att låta individen vara just individ och inte del av en släkt. Sen skulle man ju kunna gå hela vägen och ta bort även kärlekspartnern ur detta, kanske skulle samhället vara bättre då, kanske inte. Jag tror dock att andra ändar än socialbidragsreglerna skulle vara mer produktiva att börja dra i.

    Apropå mitt skrivande av domar och beslut. Jag är bättre nu för att jag är mer erfaren och för att jag har lagt tio år på att både öva och faktiskt (i vart fall de sista fyra-fem åren) fundera mer aktivt på hur jag skriver. Plus att jag blivit bättre på själva beslutsfattandet. Är man säkrare på vad man håller på med vågar man avvika mer från mallen också.

    • marcus - 2016-05-01 @ 07:47

      Hej. Vad kul att du kom tillbaka. Jag har pratat med min omgivning om makt en del senaste tiden. Om att vara makthavare och maktutövare. Kan man utöva makt utan att ha makt?

      Jag förstår att det är jobbigt för människor i din yrkesgrupp att behöva ”ta” den frustration som kan finnas kring den maktutövning som du utför. Byråkrat är i mitt vokabulär något bra. Det är utgångspunkten eftersom jag personligen vill ha stark stat rent politiskt. I den bästa av världar är byråkraten den förutsättning som gör demokratin möjlig.

      Men så läser jag din punktlista och det är bara en punkt som är makthavaren. Som är makthavarens verk. Resten är maktutövarens. Lite som polisens våldsmonopol, demokratin behöver de som har våldsmonopolet och kräver det också av de yrkesutövande poliserna. Men det är upp till enskilda poliser att bedöma när och hur det ska utövas.

      Jag har upplevt att det stora problemet med människor i din yrkeskategori är oviljan att se sig som maktutövare. Det finns en tolkning av lagstiftning men man hävdar bara att ”det är som det är” och förklarar aldrig varför beslut fattas. Eftersom jag som enskild bara har en lagtext att gå till där det för en okunnig inte alls verkar tydligt vad som gäller är det lätt att bli frustrerad när ingen vill motivera (på begriplig svenska) varför ”det är som det är”.

      Det är intressant att höra om hur ditt skrivande förändras. Att motiveringar och ”enklare” språk kanske letat sig in mer. Jag tänker på hur det är i ”min” bransch. Litteratur, konst osv. Där börjar många med det till synes svåra (läs pretentiösa) men begriper efter år att det till synes enkla är det som är det verkligt är det svåra rent hantverksmässigt. Men konst är en sak. Kan du bli arg/frustrerad över att det underlag du jobbar med är texter som bara sakkunniga kan förstå? Medborgaren som kommer till dig ser dig ju både som uttolkare av rättigheter och den som står ivägen för dem. Det är jobbigt att vara utelämnad på det sättet. Men hur känns det för dig som är i deras tjänst och lever på deras skattepengar men samtidigt ses som makthavaren och ingen man behöver tacka?

      Jag fascineras också av ditt yrke eftersom du måste ta beslut du inte tror på/håller med om privat. Eller kan du se att din yrkesutövning gör dig mer förstående mot sittande maktutövare från olika politiska färger? Känns det inte konstigt att ibland göra sånt du inte tror på? Eller blir principen så stark att du inte behöver känna det där? Tänker du att det finns beslut du inte skulle fatta utan hellre sluta eller är demokratiska principen ett trumfkort mot allt?

      När jag rättshaveristiskt sökt i paragrafer kring mitt bilköp på kredit upptäckte jag nyttan i det omständiga i att processa. Att driva in den skuld jag bestred hade varit för kostsamt/energikrävande/kostsamt att jag kunde hålla ut och inte behövde vara säker på att ha rätt i sak. Om jag bara stod emot rädsla för inkasso/kronofogde/tingsrätt så kunde dessa instanser jobba för mig utan att behöva blandas in. Vilket också lönade sig. Nu är skulden struken efter ett drygt år. Och inget processande krävdes. Att jag lärde mig snirkliga regler i konsumenrätt gjorde att de gav upp eftersom det blev för omständligt för dem att göra detsamma. Men det fick mig också att tänka på hur många i offentlig regi säkert använder systemet på samma sätt: att de har kunskapsmonopolet i krånglig fråga och kan räkna med att de flesta inte tar något vidare. Att bara upprepa ”så är reglerna” tills folk ger upp och anpassar sig måste ju förekomma när tidsbristen dyker upp. Vad tänker du om det? Ser du att det tas felaktiga/tveksamma/gråzoniga beslut eftersom man vet att man i 99 fall av 100 så vinner man på att göra så?

      Detta är inte konspirationsteoretikern i mig utan mer en fråga om arbetsvillkor. Alla vill väl vara bra på jobbet, effektiva osv. Och om något ändå är oklart måste det ju vara lockande att välja den enklare vägen tänker jag.

      En sista grej bara om samboskapet. Jag håller med om att vi får enas om vår oeenighet i övrigt. Det jag är intresserad av är nog just hur vissa förhållanden anses vara grund för försörjning men andra inte. Partners (ej juridiska) skrivna på samma adress är försörjningsskyldiga i praktiken, partners som inte är skrivna på samma adress är det inte. Det jag ser som godtyckligt är hur det som inte går att ha koll på också undslipper kravet. På samma sätt som att en bil (som syns i register) måste säljas även om värdet är mindre än dyrare agaspis eller enorm tv. Jag har suttit och menat att bilen är ju bra som arbetssökande och att jag hellre säljer dyrare tvn. ”Nä den ser vi inte att du har så det går inte att göra så”.

      Jag förstår integritetsaspekten i detta såklart men det blir svårt att respektera systemet i stort när man ser att det i det lilla är mer mån om att det ska se bra ut i papper än verka bra praktiken. Jag förstår luckor i mitt resonemang men i en utsatt situation tänker nog många som jag att det väl är nyttan av systemet som är det viktiga och inte systemet. Om handläggare och byråkrater förklaradea att principerna är viktigare skulle det nog hjälpa en del rättshaverister som mig. Att det inte hycklades med att enskilda är mindre viktiga. Lite lex SJ: en blir mer arg på bristfällig information än på förseningen i sig.

      Kan du någon gång må dåligt över att dina gamla beslut (vars formuleringar) finns där ute i viktigapapperpärmar på det sätt jag kan må dåligt över mina gamla pretentiösa gymnasiedikter?

      Skulle du säga att din läsning av litteratur blir annorlunda ju längre du jobbar med ”din” typ av text. Vill du ha enklare och enklare stil eller mer och mer kontrast mot det språk du läser/skriver på jobbet?

  6. Byråkrat - 2016-05-01 @ 10:41

    Hej

    Du gör det lite lätt för dig när du säger att det bara är punkt 1 som är makthavaren. Ur den enskilde byråkratens synvinkel så är Tottie & co precis lika mycket makthavare som riksdagen. Jag får inte ändra vad de bestämt även om jag tycker att det är fel. De är alltså både maktutövare (i det enskilda fallet nör de kommer fram till något) men också makthavare i förhållande till oss underbyråkrater. Vilket man ju såklart kan ha synpunkter på eftersom de inte är demokratiskt valda. De är visserligen anställda av de demokratiskt valda, men inte för sina åsikter utan för sin skicklighet (och de kan inte ställas till ansvar för sina eventuella stollerier eftersom de har Sveriges bästa anställningsskydd).
    I punkten 5 är ju också en väsentlig del av tolkningsmaterialet sådant som de demokratiskt valda politikerna har skrivit (i propositionen som regeringen lämnat till riksdagen och som riksdagen sedan röstat igenom). Där är det verkligen inte ”mitt fel”.

    Jag tror att sanningen ligger någonstans mittemellan, vi byråkrater har mer personlig makt än vi låtsas om (eller vill låtsas om) men samtidigt ofta mindre makt än den medborgare vi möter tror att vi har. På ett sätt har vi naturligtvis stor makt. Vi kan bryta mot reglerna, risken är ju då såklart att någon kommer på oss och att vi får ett, mer eller mindre kännbart straff, men just i det akuta läget kan vi ofta ”trycka på knappen”. Men även inom ramen för reglerna finns det, i vart fall ibland, ett ganska stort utrymme för mig att utöva makt.

    Den viktigaste makten jag har är makten över bevistolkningen. Den är oerhört svår att styra genom lagstiftning/rättsfall/myndighetsstyrning utan hamnar alltsom oftast hos den enskilde byråkraten. Och kan förstås upplevas oerhört godtycklig för den som utsätts för den. Här tycker jag (och predikar ständigt för mina underhuggare) att det är viktigt att vi är tydliga med vad som är bevisning och vad som är ”så är reglerna”. Om medborgaren vet att problemet är hens trovärdighet/fakta på bordet så vet den vad den ska göra, ut och leta mer fakta.
    En annan sak som är oerhört viktig är att klargöra vem som ska bevisa olika saker (hint, oftast medborgaren). I sådana situationer drar sig många byråkrater för att säga sanningen rakt ut ”jag vet inte om du har rätt eller inte, därför förlorar du”. Men vi måste våga. Jag förstår din frustration över att byråkrater är otydliga och håller helt med dig. Och hoppas att jag själv lever som jag lär, även när tidspressen sätter in. (För du har helt rätt i att den enkla vägen lockar).

    Skriver mer senare, nu skiner solen.

  7. Byråkrat - 2016-05-01 @ 22:25

    Ok, fortsättning kommer.

    Apropå ”så är reglerna” så tror jag faktiskt inte på ”konspirationsteorin” om att man säger så för att man tror att man ”vinner” på det i längden. Alla byråkrater jag träffat vill att det ska ”bli rätt”. När vi säger ”så är reglerna” är det för att vi, A, tycker att situationen är jobbig och vill bli av med den och B, medvetet eller omedvetet redan har bestämt oss för att vi har rätt och att det inte finns något klienten/medborgaren/kunden kan ta fram som ändrar på det. Genom att säga nej tydligt och tidigt väcker vi inga falska förhoppningar och får slut på ärendet. Därmed såklart inte sagt att vi alltid har rätt i det läget. Oftast har vi nog det, men ofta tror jag att vi förlorar den tid vi tänkte vinna genom att vara kortfattade, just eftersom vi väcker rättshaveristen (som finns i oss alla i mer eller mindre hög grad).

    Apropå att jobba i medborgarnas tjänst samtidigt som man varje dag gör flera av dem illa (oftast då ekonomiskt)? Tja, jag är ju inte bara anställd av just den medborgare jag möter utan även alla de andra. Och all juridik bygger någonstans på en avvägning mellan intressen, t.ex. mellan den som (inte) får försörjningsstöd och skattebetalarkollektivet. Sen hoppas jag både att jag har en gräns (så att jag inte plötsligt är den där polisen i Danmark som skulle konfiskera asylsökandes smycken) och att jag aldrig kommer behöva komma till den gränsen (för då är landet på väg åt helvete). Och tror på och tror på. Det är frustrerande när politikerna schabblar så de misslyckas med att besluta det de ville (speciellt när det leder till att ”skurkar” kommer undan) och det är inte kul att besluta mot sin egen uppfattning (speciellt inte när en enskild blir ologiskt orättvist behandlad). Men, många regler blir begripliga först när man ser hela bilden. Reglerna ska ju helst skrivas så att de täpper till alla kryphål, för annars kommer proffsfuskarna öppna upp, och det (de hårda och oflexibla reglerna) leder till att vanligt folk kommer i kläm. Principer före individer. Tyvärr, men i en imperfekt värld så.

    Apropå samboskapet så håller jag helt med om att det är ett misch-masch mellan principer och vad soc kan kolla och att det inte är bra. Det är ju inte var man är skriven som ska spela roll utan om man lever i hushållsgemenskap. Ofta korrellerar det men inte alltid, och det kan bli fel åt båda håll. Soc får kolla bankkonton men inte kontanter i fickan, bilar men inte TV. Sen tror jag att grunden till att soc inte (ännu, moderaterna har ju gjort utspel nyligen) får kolla hemma bygger dels på ett integritetstänk och dels också på ett tänk från när socialtjänstlagen kom. Då, (tidigt 80-tal som jag ju tjatar om en del…) tror jag att man från soc sida knappast kunde förvänta sig att hitta något värdefullt där. Dels var socfallen i grund fattigare än idag (när risken för en medelinkomsttagare att trilla dit verkar högre i alla fall) och dels fanns inte alla dessa kreditmöjligheter. En fattig hade helt enkelt få möjligheter att ha några särskilt värdefulla tillgångar i hemmet. Jämför idag med platt-TV och Agaspis etc. Dessutom tror jag att andrahandsmarknaden är mycket mer aktiv och omsätter mer pengar idag. Blocket ger helt andra möjligheter än Gula sidorna och fast telefon att bli av med sina ”för dyra” tillgångar.

    Sen är det ju så att det juridiskt korrekta svaret när du berättar att du har en onödigt stor TV är inte det du fick utan ”jaha, då drar vi av ytterligare några tusen från månadens försörjningsstöd, bilen gäller fortfarande samma bedömning”. Men det vore taskigt så då duckar de med något ologiskt istället.

    Sist om läsning. Jag lackar mer och mer på omständligt skriven text. Jag läser högt för mina barn ur Harry Potter just nu, och får ständigt gå in och ändra, ta bort inskjutna bisatser. Mycket omständligt engelskt skriver hon JK Rowling, och det har jag svårare att tåla numera.

Kommentera

Your email address will not be published / Required fields are marked *