Immaculate

 

Det sista jag gör den dagen är att handla på tradera för drygt 2000 kr. Jag lägger ifrån mig mobilen på hotellets nattygsbord. Mina föräldrar betalar rummet, resan dit, till och med lunchen på ett bättre sushiställe som jag njuter av att äta på. Jag har fått tillbaka pengar på skatten som jag hade tänkt använda till att gå till tandläkaren och till att betala av på skulder om det blev något över.

Min farmor känner inte igen mig. För hon känner inte igen någon. Hennes blick är någon annans blick. Hon har inte glimtar. Inte bra dagar och dåliga dagar. Men den beter sig oklanderligt, denna kropp som varit min farmors. Den har bordskick och elegans i ryggmärgen. Är med på alla skålar. Läppjar vin med perfekt tajming. Eller om det är alkoholfritt. Jag vet inte om de tillåter henne att dricka vin.

Jag för över pengar och tänker i samma stund att jag ska sälja allting så fort jag får det. Sälja det med vinst.

”Låter man smärtsignaleringen få fritt spelrum kan man åstadkomma det som kallas ‘smärtärr’ eller smärtminne – och det ökar risken för att det ska utvecklas till en långvarig smärta.”

Hon petar i maten, försöker få loss all den tejp hon ser på sina händer, river stilla men hårt med naglarna där det redan är sår. River försiktigt bort hud. I början av kvällen försökte hon säga något till mig. Jag rörde vid hennes arm, hennes hand, sa vem jag var, sa min pappas namn till henne, att jag var hans son. Inte för att försöka påminna utan bara för att jag inte visste hur jag skulle presentera mig. Jag frågade henne hur hon mådde. Hon försöker säga något, först låtsas jag som att jag hör. Sen ber jag henne säga om det igen men jag förstår inte. Sen sitter hon tyst resten av kvällen. Jag möter hennes blick fler gånger och jag tycker det är otäckt hur hon håller kvar den i min utan att jag känner igen henne det minsta. Jag upprepar det så många gånger i mitt huvud, hur kan det inte vara hon, och om det inte är hon – vem är det då?

Någon som går fram och tillbaka i en korridor på ett hem med hjälp av sköterskor. Jag hade velat hälsa på henne där.

”Smärta kan inte mätas”

Allting är så banalt. Skivor och böcker och tidningar på tradera, som om det skulle göra någon skillnad mer än några minuter. Knappt. Men jag köper ändå. Jag ska köra bil så jag kan inte ta lugnande men jag vill vara avdomnad och kan få en liknande känsla av vanliga värktabletter. Jag har trevligt under tiden som min farmor river bort osynlig tejp från sina händer. Jag undrar hon om är rädd. Uttråkad. Jag hämtar mer från buffén. Sist jag såg henne var hon bara lite virrig. Nu är hon borta.

Sist gav jag bort en klocka från Michael Kors. Nu har jag inte ens haft råd att vara med på en gemensam present.

Jag lägger min hand på hennes arm och säger att det var så roligt att se henne.

”Även efter lång tid brukar man kunna hitta sätt att lindra smärtan.”

När jag var liten bar jag hennes pärlhalsband. Älskade hennes smyckeskrin. Längtade alltid hem. Det kändes som att somrarna aldrig skulle ta slut. Vi åkte in till Sundsvall en gång varje sommar, de dagarna var jag inte nära att börja gråta hela tiden. Vi tittade på presenter till mina föräldrar. Jag köpte Madonnas ”The Immaculate collection” på cd till pappa. Var noga med att det skulle vara för mina pengar fastän jag alltid lyssnade på ”Oh father”.

Hon är elegant som hon var på 90-talet i tjänstebostaden som jag älskade. Jag tänker på hennes plommonträd. Att faxen gick igång när hon inte svarade hemma. Att jag tittade klart på ”Dick Tracy” i deras nya hus de flyttade till när de gick i pension. Fast jag tyckte den var jättedålig, plågade mig igenom den bara för att få se Madonna.

Ingen vet om hon mår bättre eller sämre av att träffa släkten. Farfar är smalare än heroin chic. Äter bara mikrad mat säger de. Han blir ledsen när farmor frågar om han ska med när det är dags att åka hem. Han säger att han ska stanna ett tag. Hon vet inte att vi inte bor ihop. Han säger den meningen flera gånger. Han tackar för boken jag skickat: ”Busskungen” av Kristin Lundell. Han har läst den i ett svep, han gör så när han hittar en bra bok. ”Man kan inte ge mig böcker förstår du.” Jag frågar om han någonsin åkte Greyhound under storhetstiden eller senare när glansen började falna. Han säger att det är farmor som gjort det, hon har åkt Greyhound många gånger. Jag försöker snabbt börja prata om något annat, att grundaren av Greyhound tydligen ska ha en staty som han själv rest över sig inte så långt från där vi sitter nu. Jag vet inte om jag faktiskt läst det i boken eller om jag hittar på det. Var det inte en staty han donerade till hembygden? Eller var det en kyrka? Både och? Han tycker det är en fantastisk bok.

”Smärtupplevelsen är nära kopplad till ångestcentra i hjärnan”

Jag vill hem och skriva till honom igen, skicka fler såna böcker. Det är för svårt att prata.

Jag har kvar min yrsel som bara uppstått för en vecka sen. Jag dricker inget. Googlar smärtstillande. Glömmer alltid bort vilka det är som jag inte får äta tillsammans med mina antidepp. Hamnar på Apotekets tidning. Nummer ett från 2005.

Ett mjukt typsnitt. Sans serif. Fakta om smärta och smärtlindring.

Jag orkar inte läsa skönlitteratur, bara saker på internet. Priserna på tradera. Poesin på apotekets hemsida.

”All smärta kan lindras”

 

Comments

  1. Jenny - 2017-02-16 @ 16:05

    De sista fyra meningarna i den här posten är det bästa jag läst på länge. Känner igen mig så mycket av att sitta och trygghetsknarka på apoteket/apotea och läsa om preparat som kan hjälpa en, som en snuttefilt.

    • marcus - 2017-02-20 @ 09:50

      Ja jag vet EXAKT vad du menar det. Det är på något sätt mer lindrande form av text än vad litteratur är, kanske just för att den både verkar så poetisk ibland men samtidigt har sån auktoritet. Vad läser du mest om för preparat?

      • Jenny - 2017-02-20 @ 16:11

        Ja precis, jag gillar t.ex. att läsa på 1177 om ”ont i magen”, ”urinvägsinfektion”, ”tandvärk” och liknande när jag har känningar av det, Så tröstande och precis som du säger, auktoritär, och därför känns det kanske lite som när en förälder förklarade för en när man var liten att ”det är ingen fara”, eller något sånt.

Kommentera

Your email address will not be published / Required fields are marked *