Home away from home

Jag och H kollar på Tv8. Söndagskänsla i Hillared fast det är måndag.

Lagom excentriska brittiska antikvitetsexperter prutar ner lagom exklusiva fynd på den engelska landsbygden. Skämtar snällt med antikhandlaren. Är egentligen inte ens skämt. Bara skratt. Trevligheter. Det är mysigt att kolla på. Engelska böljande landskap och små pittoreska byar. Tv8 är Playboy channel för mysanglofilen i mig som inte alls fanns förut men som sakta växer sen jag träffade H.

Nu kan jag låta Tv8:s englandreality stå på i timmar.

Pendlande londonpar som har svårt att komma överens om vilket hus på landet de ska köpa. Om de ska stanna kvar i England på somrarna eller om de ska skaffa ett sommarhus i exempelvis Portugal eller Italien. Som måste försäkra sig om att annexet är trevligt för gästerna de kommer ha där.

Det är trygg-tv. Även i de mest dramatiska partierna är det lågintensivt mysigt. Vi sitter under täcket och förfasas i stillhet över britternas kärlek till låga tak. Deras konstiga kakel i sina hobbithus. Deras omöjliga krav. De som säger att de inte har några krav alls mer än fyra väggar och tak är alltid de som har högst krav.

H spolar bort reklamen.

Jag går in på Castle Howards sida. Slottet i Brideshead Revisited och Barry Lyndon. Kollar om de har replikor av björnen Aloysius i museishopen. Det framgår inte. Jag vill åka dit med H. Dricka high tea och köpa en Aloysiusvän till min nalle från Bukowski som jag fått av min bror och som sitter i min bokhylla.

Drejande hemslöjdskonstnärer gifta med entreprenörer går på visningar. Beredda att betala hundratusentals pund kontant. Budgeten är inte skriven i sten. Det är den aldrig. Dyker rätt objekt upp kan de tänka sig att gå upp en del. En onödig kommentar eftersom programledaren i avsnitt efter avsnitt uteslutande visar objekt (alltså hus eller lägenheter) som ligger minst 10 000 pund över den satta budgeten. Ändå är aldrig någon aldrig helt nöjd. De pratar om att vissa hus måste renoveras. Alltså inte måste som i att taket håller på att rasa in utan måste som i att exempelvis köket inte är så fint.

När de gissar priset på det hus de nyss sett nämner de aldrig nollorna. 495 000 pund blir 495. Eller snarare, 4,95. Four ninety five. Jag vill också vara en sån som förkortar huspriser. Som vet att det är så man gör och hur man förkortar.

En kvinna börjar gråta i Florens eftersom att en lägenhet är så vacker. De ska bo där på somrarna är tanken. Home away från home. Domen på samma gata. Basilica di Santa Maria del Fiore. Il duomo. Hennes favorit bland Florens alla saluhallar runt hörnet dessutom.

Hennes man säger att han bara sett henne gråta en gång innan under tiden de varit gifta. De har pengarna på kontot men försöker ändå pruta ner. Någon annan budar över och det blir ingen mer budgivning. Säljaren accepterar direkt. Jag och H suckar och jag blir arg på riktigt över såna dumheter. Varför är det inte jag som har de där pengarna. Rika människor klarar inte av att hitta boende själv och när de får hjälp med det klarar de inte av att köpa det.

Människor som har råd att uppfylla sina drömmar men är för snåla. Jag som är tvärtom. Jag har köpt så många dyra saker jag bara lagt i en låda eller ställt in i en bokhylla. Öppna paketet, US mail service-vita eller DHL-gula, några sekunders lycka, ställa in i bokhyllan, sätta mig ner vid datorn och leta upp nästa. Ibland inte ens öppna. Bara ta in paketet från brevlådan. Låta det ligga oöppnat i köket eftersom jag ändå bara kommer ställa undan innehållet sen. Ändå klarar jag inte av att sälja av de bästa sakerna. Än.

Hemnet säljer annonser. Så många ”letar” hus som nöje att det går att sälja annonsutrymme som i en tidning. Svårt att se det absurda i det nu men om en jämför: vilken butik skulle ha reklamtavlor för andra produkter än sina egna i sitt skyltfönster?

En av skribenterna på Skönhetskabinettet säljer en otroligt vacker rokokomöbel jag vill ha. Ligger på hennes instagram. Jag har kreditutrymme på mitt MasterCard och jag tänker flera flera ggr på att göra ett undantag från köpstoppet. Motiverar det med att möbler faktiskt inte är en slösig utgift. Är hela tiden redo att bryta budgeten som de pendlande rika britter jag tycker är fåniga bortskämda. Min budget för rokokomöbler är noll. Men jag tänker att jag kan köpa den billigt i egenskap av bekantas bekant, ta bra fotografier av den, sälja den dyrare, bara för att ha fått ägt den ett tag.

Jag trappar upp min smak hela tiden. Jag följer skribenten på instagram sen länge. Hon har tapeten ”Arbutus” från William Morris. Det latinska vetenskapliga namnet för smultronträd.

Arter av smultronträd enligt ”Catalogue of Life”:

Arbutus andrachne
Arbutus andrachnoides
Arbutus androsterilis
Arbutus arizonica
Arbutus bicolor
Arbutus canariensis
Arbutus madrensis
Arbutus menziesii
Arbutus mollis
Arbutus pavarii
Arbutus tessellata
Arbutus unedo
Arbutus xalapensis

En på jobbet har fått lånelöfte på 1,5 miljoner. Jag är så besatt av pengar. Vill prata pengar med alla. Hur kunde hen få det lånet med en provanställning. 10 år yngre än mig, minst. Bor fortfarande hos sina föräldrar. Bättre bil än mig. Snart bostadsrätt. Pappa står på lånet.

Jag är skyldig mina föräldrar pengar. Min bror.

Jag köpte en mellanformatskamera för 22 000 kr som jag sålde med förlust för att täcka upp kreditkortsskulder. Det var alltid lätt att ta lån för att köpa kamera, film, fotopapper. Tänkte att det skulle betala sig senare. Att jag ”investerade i min framtid”. Varje utgift ett steg på vägen till det liv jag ville ha som fotograf. En kartong med fiberpapper för 1200 kr. Ilfords svarta kartonger hade en varmare ton än de vita kartongerna. Var ännu dyrare. Det är väl ungefär det jag minns. Köpte så mycket i fotobutiken på kungshöjd att de slutade ta betalt för att pressa de färdigframkallade bilderna åt mig efter ett tag. Beställde inget på internet. Allt i butiken på kungshöjd. Ville ha hela livsstilen. Lära känna de som ägde fotobutiken, bli igenkänd när jag kom in dit, få ett annat hej än de andra kunderna, en komplimang här och där för de kopior jag lämnade in på pressning. Att de som jobbade där skulle veta vilket sorts papper jag kopierade på och vilken film jag föredrog, få de andra kundernas blick när någon av dem som ägde butiken gick bak och rotade fram mitt märke som inte låg framme än. Utan att jag behövde be om det ens. Känna de andra kundernas blick i nacken och höra deras tjuvlyssnande när jag fick frågor som vittnade om min status som stammis: ”Det börjar vara dags för dig att fylla på med fix eller har du kvar fortfarande?” Det stämde oftast och även när det inte gjorde det köpte jag mer bara för att bilden skulle bli komplett. Ibland frågade jag den ena ägaren hur det var med den andra ägaren bara för att de andra i butiken skulle höra att jag visste vad de hette, att de visste vad jag hette.

Hatade det där mörkrummet i Mölndal, gubbarna som ändrade inställningarna på min maskin. Den konstigt torra känslan på händerna efter att ha slutat med de fumliga plasthandskarna och tängerna och sölat runt med fingrarna i de där baden. Men jag plågade mig med vätskorna och de röda lamporna. Lyssnade på allt som gick på P1 och ville åka hem hela tiden. Mörkrummet blev aldrig det där andra hemmet som fotografer alltid sa i intervjuer. Jag ville att fotografdrömmen skulle dra åt helvete. Ville köpa ett par jeans för pengarna istället. Åka på en resa. Gå till tandläkaren. Äta på Pasta etc. Sånt som normala människor gör istället för att lägga alla pengar på att köpa en dunk vätska med cancerogent innehåll. Det var lätt att låna pengar till de där dunkarna efter ett tag. Fotografera liljorna i fönstret på Pasta etc. och framkalla dem på ett varmtonigt papper.

Och när det väl blivit enkelt att låna till min framtid blev det lättare att låna till allt annat.

Comments

  1. Bokbabbel - 2016-05-04 @ 14:43

    Jag har kanske inte kommenterat här ännu va, men nu så! Tycker väldigt mycket om den här bloggen – eller alltså, det är synd att det finns ett ”behov” för den, men sättet du skriver på. Vilsamt trots mörkret. Hur konkretionen vindlar iväg till det personliga, anekdoter, minnen, tankar. Ser fram emot varje oläst inlägg!

    • marcus - 2016-05-15 @ 19:07

      Hej! Vad kul att du gillar och att det där vindlandet är vilsamt och inte bara rörigt. Jag har väldigt lite självförtroende när det gäller att skriva den här typen av texter så detta peppar mig. Märker att det är lättare för mig att vara sundare i mitt förhållande till pengar tack vare att jag skriver om det. Första gången jag har den känslan så kommer fortsätta åtminstone året ut. Tack för pepp!!

Kommentera

Your email address will not be published / Required fields are marked *