Holding

Det pratades om att Moderaterna hade hyrt utställningslokalen dagen innan för någon tillställning, då hade de tagit ner de fotografier där någon var helt eller delvis naken, ställt undan dem någonstans. Stora kvadratiska inramade fotografier. Jag vet inte om det var sant. Jag har kvar vernissagekortet i boken, jag minns inte att jag lagt dit det. Jag har alltid undrat vad det är för människor som klipper ut artiklar och lägger in dem i den bok de handlar om. Såna jag hittat på antikvariat, auktioner. Men tydligen är jag en av dem utan att veta om det ens. En sån som har perkulator och lyssnar på sjörapporten har jag alltid sett framför mig när jag tagit ur de där gulnade urklippta tidningssidorna.

Ett tag tänkte jag att jag skulle starta en bokklubb, ingen skulle få veta vilka böcker det skulle vara på förhand, det skulle bara vara antikvariska böcker, de skulle dyka upp oanmält x antal gånger per år men ingen skulle få samtidigt. Det skulle alltid vara en överraskning. All vinst till något katthem. Snyggt inslaget, maskinskrivna brev om varje bok. Dyrt skulle det vara att vara medlem i Dödsbo bokklubb. Exklusivt. Kvalitet. Mörker.

Jag vet inte hur många liv jag levt i fantasin eller hur många sysselsättningar jag haft på låtsas.

Vernissagekortet är vikt på mitten. Anna Clarén på höger sida. Jag tror en av mina tidigare fotolärare sitter på den vänstra men jag är inte säker på att det är hon. Jag hjälpte henne att flytta, hon som lärde en färgblind att färgkopiera. Hon bjöd mig på indisk mat, jag har aldrig ätit det varken före eller senare. W var med, han hade nyss läst Catcher in the rye, var förvånad över att jag också läst, över att jag inte ätit indiskt innan. Det enda jag minns av Salinger är ett sjavigt hotellrum han beskrev som liknade ett sjavigt hotellrum jag checkat in i när jag var i San Francisco. Jag gav 20 dollar i dricks till en man som kallade mig darling och vaktade min bil fastän jag inte hade något av värde i den.

Vill du stötta de aidssjuka?

Han sträckte fram handen. Jag minns inte om jag ville det eller om jag bara var rädd för att han skulle råna mig. Kanske båda. Han var snäll och jag tänkte att det inte spelade någon roll att han var snäll för att få pengar. Jag slog vad för mig själv att om han rånar mig är det säkert med kniv och inte med pistol, en liten klyschig stilett såg jag framför mig. Om jag skulle bli rånmördad skulle det åtminstone vara lite komiskt om jag vann ett vad samtidigt. Jag såg framför mig att vi gick till en diner ihop, att jag åt frukost fastän det var mitt i natten, bjöd honom på riktig mat fastän jag redan hade gjort av med för mycket pengar på en alldeles för stor hyrbil. Inget av det hände, han bara tackade och gick.

De kände båda Anna Clarén, jag stod och höll min bok i en ful ica-kasse och det var väldigt varmt där inne men jag var också nervös och mina händer klibbade mot påsen. Jag var rädd för att ta i bokens klotband eftersom jag inte ville att den skulle bli minsta smutsig. Jag var nervös hela vernissagen för att jag inte visste hur jag skulle ta kontakt med henne och få boken signerad. Jag är glad att jag har kvar den och kommer inte sälja den. Jag hittade den efter att ha börjat med Christer Strömholms böcker, sen vidare till hans lärjungar, sen över till Clarén. Jag har sålt lärjungarnas böcker. Idag fick jag mail från tradera som har 50% rabatt på säljprovisionen så jag la upp mitt signerade ex. av Picture Show No. 1 där några av Strömholms bilder på Vännerna från Place Blanche finns med. Jag mailade också Bukowskis och Stockholms fotoantikvariat och la upp en annons på fotosidan. Utrop på tradera: 3500 kr. Om 10 år kommer den säkert vara fem gånger så mycket men jag behöver börja gallra. Vännerna från Place Blanche kostar säkert över 15 000 kr signerad redan nu. Kvinnorna som inte fick finnas annat än på natten och därför var tvungna att prostituera sig för att överleva. Nu är de odödlig konst. Svartvita korniga sparandet till operationerna. Det var olagligt att vara som dem.

”Detta är bilder av kvinnor – födda som män – som vi kallar transsexuella. Jag själv vill kalla dom mina vänner vid Place Blanche.”

Det jobbiga med att ha ett så kallat rikt inre liv är att få saker i verkligheten är lika bra. Vad tjänar det till att gå runt en hel vernissage med en bok jag knappt törs ta i, bara vara nervös och sen ångra allt jag stammar fram till den person jag idoliserat, sedan ställa den högst upp i bokhyllan och inte låta någon röra vid den förutom jag och knappt det. Vad är det jag tror att jag ska få ut av en sån situation, på vilket sätt kommer mitt liv bli bättre när jag klarat av det.

På amerikanska antikvariat säljs boken Holding för över 500 dollar, osignerad. Det är den värd men som alltid med dyra böcker tar det tid att få dem sålda. Jag tänker ganska mycket på värde när jag lägger upp saker till försäljning. I min hemförsäkrings villkor står det på ett ställe:

Värdering sker
utan hänsyn
till affektionsvärde,
det vill säga
utan hänsyn
till dina
personliga känslor
för föremålet.

Det ironiska i att det bara går att försäkra något som är värt något för andra, inte det som är värt något för mig.

Det går såklart inte att jämföra mina problem med konsumtionssamhället med de problem som uppstår när ett land lagstiftar mot någons sexualitet eller kön. Men Strömholms vänner tvingades spara ihop till sina operationer, deras riktiga jag blev en vara som de inte hade råd med.

Merriam-Websters engelska ordbok:

commodify to treat (something that cannot be owned or that everyone has a right to) like a product that can be bought and sold

Wikipedia:

reifikation (från tyskans Verdinglichung, bokstavligen ”förtingligande”) är betraktandet av människor som om de vore ting, och betraktandet av sociala relationer som relationer mellan ting

Eftersom de var förbjudna att ta vanliga arbeten fick de förtingliga sig själva, göra sig till varor, sälja sig själva. Och drömma om när de till slut skulle kunna köpa den bild de bar av sig själva.

I en liten skala borde alla kunna känna igen sig i den här extremt marginaliserade gruppen. Alla som någon gång gått och trånat efter ett klädesplagg, en gymmad kropp, en mindre mage, större läppar osv. osv. vet att jaget inte är något fast och oformbart.

”Men huvudorsaken var att han blev på dåligt humör av hela ämnet. Jaha, man blir inte lyckligare av att äta mer glass, dricka mer rödvin, eller bo i större hus med fler gästtoaletter – vad blir man då lycklig av?

Själv vill han ju bara ha lite ny stil till hösten. Få vara en ny människa en smula.”

Fredrik Lindström skriver mycket om sånt. Om att transformeras, eller snarare drömmen om förvandlingen som ska ske. När det riktiga livet börjar.

Det är lite läskigt att tänka vad som blir kvar när/om jag får sålt mina dyra böcker, om jag lyckas sluta konsumera så känslomässigt som jag hållit på med tidigare borde alla de där ”personliga känslorna” vara tvungen att hamna någon annan stans. Eller hur funkar det? Hur känns det att inte vilja ha något?

Comments

  1. Therése - 2016-07-16 @ 18:40

    Jag hade ett köpstopp för några år sedan, 2009 eller 2010, jag minns inte. Jag hade inga stora skulder men det som satte igång det var en räkning från CSN. Jag hade inte alls räknat med den och blev så himla arg på mig själv för att jag inte hade någon buffert för oförutsedda utgifter. Hur kunde jag vara 38 och inte ha en buffert? Så jag gav mig själv ett köpstopp på det jag tyckte jag kunde avvara: Cd-skivor, dvd-filmer, böcker, tidningar, prylar i största allmänhet, kläder, smink, skor, accessoarer. Jag körde i ett år. Under samma år började jag sälja saker. Sedan rensade jag ut mer och mer, stod på loppisar och det jag inte blev av med skänkte jag till Erikshjälpen. Numera läser jag rätt mycket om minimalism. Jag skulle inte kalla mig för minimalist, kanske ”nästan-minimalist” :-) , men jag gillar konceptet. Jag känner en lättnad när jag gör mig av med saker nuförtiden.

    Och mitt köpbeteende har förändrats i grunden. Jag vill fortfarande ha saker och jag vill fortfarande shoppa då och då, men jag gör inga impulsköp längre. Alla inköp planeras. Jag går inte på stan bara för att kolla i affärer. Jag kör gamla hederliga ”en in, en ut”, det funkar för mig. Och jag kan se på vackra saker i butiker ungefär på samma sätt som jag ser på vackra saker i museer: jag ser att de är vackra men jag behöver inte äga dem. Det är stort. Du frågar hur det känns att (nästan) inte vilja ha något. Det är bara skönt.

    Jag hejar på dig! Du kommer att klara det här. Och du kommer att komma ut på andra sidan lättare och starkare. Kram!
    /Therése

    • marcus - 2016-07-26 @ 10:46

      Trots att jag har skulder fortfarande så har jag nu faktiskt en liten buffert också. Det är väldigt skönt, en lättnad. Jag tänker på människor som inte bara har sig själv att försörja, vilken kopiös stress det måste vara för dem med tanke på att jag knappt fattar hur jag orkat så länge.

      Hur resonerar du kring Pinterest? Jag tycker ju du är superbra på det forumet och jag kan scrolla igenom dina boards både som jag tittar på konst på ett museum men också som jag gör i skyltfönster och butiker. Tycker du det är lättare eller svårare att hålla köpbegäret i schack med Pinterest? Jag funderade ett tag på att försöka göra min mastersuppsats om hur bilder kan stilla begär. Alltså på samma sätt som en bild kan väcka känslor kan bilder byta ut ”verkliga” företeelser. Min handledare tyckte det var lite för omfattande men jag tänker att det finns ett gamification-tänkande i alla fall för mig där. Jag kan ”äga” bilden av saken och då behöver jag inte saken i sig lika mycket. Jag kan genom att pinna den ”konsumera” den och göra den till min. Vad tror du om det? Utan att bli alltför biologistisk så kanske det finns i oss människor att samla saker och att det går att byta ut konsumtionen. Det är i alla fall mitt hopp haha. Säg gärna emot om detta låter flum. Jag är ju rätt så noobig på Pinterest men visst händer det något i en när man sitter och fyndar saker till sina boards?

      Funderar på att läsa Stuffocation snart btw och blev mer inspirerad nu av din kommentar!

Kommentera

Your email address will not be published / Required fields are marked *