Hjärtat är det bedrägligaste av allt

Jag överslagsräknar vad det kommer att ha kostat mig att ha ställt upp.

Jag har läst om vänner som tar ledigt, gör scheman för att ta hand om, som sluter upp, ställer upp, är att räkna med. Inget om någon som räknar ut vad de kommer förlora ekonomiskt på att ”vara där” för någon.

Bensin till Göteborg och tillbaka, två dagars ledigt från kvällspassen som har OB-tillägg, ett vanligt pass, avbokar en frilansgrej, den extra maten jag handlar.

Hade det varit en film hade jag tyckt det varit dålig gestaltning: hans vän klarar inte av att vara själv, gråter fram frågan på telefonen, självklart säger han men undrar varför jag, vad kan jag bidra med, hur ska jag kunna vara ett stöd, köper alla grejer som krävs för att göra egen sushi, risvinäger, torkade sjögräsblad, ekologisk ingefära, kompenserar upp den dåliga självkänslan. Livet är så långt ifrån show don’t tell. Jag har ingenting att säga. Försöker ändå:

Efter ett tag blir man avtrubbad, sen vet jag inte, man fortsätter väl typ.

Jag berättar om tillfällen av ångest jag själv varit med om. Att jag också kräkts av ångest. Frågar frågor bara för att det inte ska vara tyst. När hen undrar vad jag tänker på säger jag det: på något att säga.

Går runt på Citygross och letar efter en present att köpa. Vad köpa till den som mår så dåligt att den inte kan med att vara själv? Ett julpynt? En film? En DVD-box vi kan försvinna in i. Så slipper jag säga något. Mjukisdjur. Jag känner mig som Michael Jackson där jag går runt med solglasögon inomhus och tittar på mjukisdjur, tänker att jag ska köpa en sån där svinstor nöjesfältsgigantisk björn, på skämt. Så att det kan bli några lättsamma minuter, kanske en kvart. Vi lyssnar på P4 i bilen, hen säger att det är skönt att vara på väg fastän livet står still. Kundvagn och alldeles för hårda hjärtslag som når ända upp i halsen. Borde jag köpa bättre kuddar till gästsängen. Ska jag åka förbi Jysk.

Varför är det alltid min reflex i alla jobbiga situationer: att konsumera för att väga upp brister. För att det är enkelt. Ett ”funktionellt beteende” som min första terapeut sa. Det finns ingen egentligen anledning att välja bort sånt som är ångestdämpande på kort sikt.

En nyhet om att Kakan Hermansson anlitats av Audi läcker in i min bubbla av gråt och dålig sömn. Hon har anlitats och sedan fått sparken från Audi. Folk är arga fast av helt olika anledningar. Halvläser en text av någon från ”branschen” som kallar Kakan Hermansson för en ”influencer”. Jag lägger ett bud på ett handskrivet brev hon skrivit som PEN säljer för välgörenhet. Blir överbjuden och lägger ner. Vill ha den kicken av att vinna men försöker hålla mig ifrån tradera-appen.

På natten pratar min vän i sömnen, gråter. Jag stryker henne över håret med handen. Hon vaknar, tror att jag är den som lämnat i några korta sekunder, börjar gråta ännu mer. Jag tänker på alla frilansgrejer jag ska orka med nästa dag. På att det är ostädat och fult hemma hos mig, att jag borde ha tvättat dukarna och strukit dem, slipat soffbordet och oljat det. Teak med fula bleka ringar från 60-talet och framåt. Jag borde spackla, köpa gardiner, köpa färska blommor, köpa en bättre begagnad howardsoffa, säga nej när folk vill prata med mig eller umgås med mig. Jag skriver till H att jag är Tengil. Hon säger att jag inte är det. T skriver att jag borde tänka på mig själv mer.

Beställer nyutgåvan av ”The heart is decietful above all things” som ska innehålla mailen som Laura Albert skickade till regissören Jeff Feuerzeig. Jag ska prata med min stora tonårsidol. Jag vill spendera pengar på min nervositet, researcha mer och mer och se de fysiska högarna av allt jobb jag gjort. Har trappat ner medicinen till halv dos. Någon gråter på min soffa. Jag är ständigt i det som Linda kallade pubbeångest i en bok, eller om det var en krönika eller om det är både och. Allt blir rörigt i huvudet av medicinen. Jag hade så bra minne förut. Jag ställer upp för att jag vill vara en sån som ställer upp, inte för att jag är snäll eller en bra person.

Jag läser om Cherry Vanilla som räddas av sina vänner och sin gamla hallick. Cherry Vanilla vill ha lim, alkohol, droger, vad som helst, vill hellre vända om till det hemska där det finns droger än behöva ta den sköra friheten nykter. De har med sig te och kakor i lastbilen. Laura vill inte ha på videon på när vi skypar. Det är som i början av dokumentären som vi ska prata om. Hon söker upp sina idoler, pratar med dem, blir vän med dem. Jag vill prata om hennes böcker, hon vill prata om dem också men pratar om filmen, om alla som inte vill prata om böckerna. Jag vill att hon ska ringa mig fler gånger. Hon säger att hon ska göra det.

Jag hoppas att min väns telefon inte ska ringa och dra igång allt igen, hoppas när jag hör ett dovt vibrerande att det inte är han. Vill vara själv med Laura en stund till. Jag tänker på vad jag ska köpa och skicka till Laura. Någon av mina egna bilder som förstoring. En bild på läppstiftskyssarna på Oscar Wildes gravsten som folk klättrat över glasväggen för att kunna fästa mot den dyra marmorn, graniten eller vad det nu är för sten i den där märkliga graven. En del vill spärra in och döda och skada, en del klättrar i regn över glasväggar för att få kyssa densamma. Det är en fin bild om än lite melodramatisk. Jag undrar om Laura skulle gilla den. Hon gråter också. Själv kan jag inte gråta. Hon säger att hon vill höra mer om mig, kan vi höras igen på fredag, hela dagen är fullbokad så det finns ingen mer tid just nu. Jag går in på hennes hemsida. Funderar på att köpa ett smycke men vet inte om det är äkta ben från en tvättbjörn. Lyckas stå emot. Det kostar en dollar mer att få den signerad av henne. $15.95 istället för $14.95.

Jag börjar skriva intervjun i huvudet när jag tröstar, när jag inte längre orkar leta efter något att säga för att bryta tystnaden. Texten ska börja såhär:

Laura Albert gråter, men säger inte förlåt sådär som de gör på film eller som folk som sett folk säga förlåt på film gör.

Kommentera

Your email address will not be published / Required fields are marked *