Hemmahos

Jag bläddrar i Ebba Witt-Brattströms ”Århundradets kärlekskrig” efter jobbet. H landar snart. Skulle velat ge den men har inte råd. Lägger ut. Innan H köpte jag alltid presenter åt alla. Hon får inget av det. Ibland berättar jag om hur jag varit, vad jag köpt till andra. Vill kanske visa att jag är generös. ”Egentligen”. Att det bara är en budgetfråga. Just nu. Vet att hon inte vill ha saker. Ändå en känsla av att vilja betala bort känslan, av att jag inte har något att ge.

Tre gånger har jag varit på operan. Två av dessa har Witt-Brattström varit där.

”Därför behöver jag opera.
Verklighetens svek går inte att leva med.

Lasciatemi morire”

Jag minns ett hemmahos i deras lägenhet. Tror det var i DN. Han på bild, trär påse från NK över sopkorgen i köket under vasken.

Avundades bilden av paret som handlar så ofta på NK att deras kökslådor är fyllda av påsar därifrån. Att påsar från NK är vardag.

Den svarta uppskurna logotypen bildar ett mönster mot vit plast. Det är allt jag minns från det reportaget.

Samma mönster som det halvblanka pappret pryds av när presenter slås in i varuhuset.

Kommer hon skriva om paketinslagningen på NK? Som lyfter vad som helst. Som är definitionen av att räcka till. Åtminstone en stund. Ta jobb jag hatar för att kunna betala av presenter till någon jag älskar. Kommer jag vara klar med det när alla kvarvarande krediter är avbetalade?

”Han sa:
Ensamheten är
ett obeskrivligt tillstånd.
Förlusten av liv
blir tillgångar
kapital på banken.

Äran är en överföring.
Uppskattning genereras genom smitta.”

Kommentera

Your email address will not be published / Required fields are marked *