Guldkant

 

Sitter på parkeringen och skriver det här på mobilen. Landvetter flygplats är bombhotat. Kan inte kolla några tidningar eftersom jag använt upp de inkluderade gigabyten i mitt abonnemang. Kan smsa till 4466 för 69 kr och få 1 gigabyte till. Hållit ut 7 dagar nu.

Dricker RedBull. La 490 kr på en klippning så jag tänkte fuck it och unnade mig 2 för 40 kr på Pressbyrån. Den logiken är märklig.

Känner mig aldrig så mycket Lyxfällan som när jag lägger energidryck.

Som folk som säger ”unna sig” oironiskt.

Läste en intervju med Johan af Donner som förskingrade flera miljoner från Röda Korset. Skådespelaren Stina Oscarson intervjuade i DN:

”‘Och för mig personligen var det förödande att befinna mig i kretsar där man alltid åkte till Alperna på sportlovet. Att umgås med så mycket fåfänga. Jag började tumma på moralen för att få vara en del av en gemenskap. Jag ville att min familj också skulle ha guldkant på tillvaron och därför stoppade jag fingrarna i syltburken.’

‘Guldkant på tillvaron säger du. Men kunde du njuta av den? Kan man vara lycklig när man lever i en lögn?’ undrar jag.

‘Ja faktiskt’, säger han.”

En skådespelare som jobbat ett helt yrkesliv med påhittade världar frågar en reklamare om det går att vara lycklig i en lögn. Är det det som kallas postmodernism?

Funderar på att läsa boken om af Donner. Den heter ”Guldsot”.

Har små hårstrån i munnen jag varken kan spotta ut eller svälja med energidryck. 490 kr för en klippning. Det är det dyraste jag köpt sen 2015 blev 2016. Förutom en utelunch, och en krukväxt för 15 kr, som jag oavsiktligen råkade pruta ner till det priset på Cramers blommor i Hillared (som förmodligen har den trevligaste personalen i Sverige som det går att köpa orkidéer av) har jag inte konsumerat något annat än nödtorft. Billig mat på stormarknader och mediciner och bensin för att ta mig till jobbet. Och så en jävla klippningsjävel. Blir arg på min egen fåfänga. Fick dessutom mindre lön den här månaden än vanligt. Jag hanterar det genom att slösa.

Salongen har en bild på Kirsten Dunst som Marie-Antoinette i Sofia Coppolas film. Drottningen som felaktigt citeras än idag. ”Qu’ils mangent de la brioche”. Ungefär: ”Låt dem äta tårta.” Eller brioche/bakelser beroende på hur en översätter.

I filmen säger Marie-Antoinette:

”That’s such nonsense. I would never say that.”

Rosseau är källan till citatet. Ändå lever det vidare. För de slösade på hovet. Och även om citatet är fel kanske det lever vidare eftersom det sammanfattar de känslor som fanns hos folket.

När jag besökte Versailles kände jag mig hemma. Jag älskade filmen.

Var jag en av Marie-Antoinettes hangarounds i ett tidigare liv? Hjälpte jag henne att välja skor i någon gräddig salong? Vad kostar det att gå till någon som kollar ens tidigare liv?

Jag speglade mig i backspegeln på väg till jobbet. En påkörd grävling låg bortvänd. Jag försökte att inte titta fast jag vet att jag alltid tittar ändå. Plågar mig. Jag tror det ska vara lättare att se eftersom den ligger bortvänd men kroppen ser nästan mer sorgsen ut. Det blåser i grävlingens päls. Den ser så mjuk ut.

Kommentera

Your email address will not be published / Required fields are marked *