Fyra sista

Jag kollar på hus eftersom jag är så fattig att jag inte har råd att bo kvar i hyresrätten i långa loppet. Delvis är det därför i alla fall. Skriver till E att jag romantiserat tiden vi bodde i hus på ett nästan sinnessjukt sätt. Det var bra dagar. Vara ute på tomten med Dylan, hugga ved, kasta vedträn som han jagade, tömma askan från spisen i bäcken, fladdermöss när det skymde, rådjur i gryningen, rävarna som skrek vissa nätter. Läsa Susan Sontags böcker om fotografi, Annie Leibovitz självbiografi ”På uppdrag”, Marie Lundquists ”Drömmen om verkligheten”, Patricia Bosworths bok om Diane Arbus. Jag söker efter titeln på den för den här texten, ser att det kommit en ny biografi i år. En text i The New Yorker skriver om hur Arbus mot slutet av sitt liv saknade självförtroende nog för att orka korsa gatan. Och detta:

Arbus was born into wealth, and you could, if inclined, construe the life that followed as one long struggle to get away from wealth—to crawl free of it, like someone seeking the exit from a treasure-stacked cave. “The outside world was so far from us,” Arbus said. She was a Russek, which to anyone who suddenly needed a mink stole, in the depths of the Great Depression, was a name to reach for.

Det vore billigare för mig att bo i någons gamla fritidshus och betala banken ränta och amortering istället för hyra till en hyresvärd. Hittar ett där alla möbler ingår. Läser om vad det innebär att binda ränta. Mäklaren svarar att den förra ägaren är framliden så hon kan inte kolla med honom ifall det är draget bredband dit. Jag behöver inte isolering i väggarna, närhet till butiker och framför allt inte grannar. Men jag behöver internet. Utan internet är jag ensam. Kan inte jobba.

All reklam om krediter och lån som jag får hem i brevlådan, på sms och via mailen handlar om att lösa andra krediter. Påhittade små copytexter om påhittade människor som varit överväldigade av skulder men fått hjälp av det ena eller det andra kreditföretaget. Ibland får jag även reklam om att ”uppfylla drömmar”. Någon sorts omvänd psykologi som uppmanar mig att inte låna till vad som helst utan enbart sånt som jag verkligen drömmer om. Men de är mer sällsynta.

En av mina grannar hjälper en av sina grannar som inte fått personnummer ännu. Lång historia kort: jag ska stå med mitt personnummer på ett bredbandsabonnemang åt en flyktingfamilj som väntar på uppehållstillstånd. Det är väl det minsta jag kan göra såklart. Fåfängan i mig undrar om de pratar om mig uppe på längan där alla flyktingar bor. Är jag personen som inte har några problem med att låna ut mitt personnummer. Är jag snäll, är jag den där kufen som är så omständig men som brukar hjälpa till åtminstone. Jag tar emot paket från tullen, skriver under blanketter som polisen behöver för att kunna meddela migrationsverket om försvunna ica-kort, ansöker om dagis. Jag har aldrig varit del av samhället så mycket som nu känns det som. Blankettsverige. Det som aldrig syns för den som har mobilt bank-id. Allting är krångligt, även för mig som kan det här språket, som är född här, som gått 5 år på högskola, som ägnar mitt liv åt att läsa, som har fått mina ”fyra sista” – som jag hör flera kalla det uppe på längan – redan vid födseln.

Jag börjar värdera min fyra sista mer när jag ser hur mycket de är värda. Samtidigt bryr jag mig mindre, jag lånar gärna ut dem till vem som helst bara jag får tacka nej till kaffet och middagarna jag blir erbjuden. Trots att jag skulle behöva spara in pengarna. Trots att det alltid är väldigt god vegetarisk mat i de kök som finns där uppe.

Hur förklarar jag för dem att jag är konstig, så konstig att jag hellre bor oisolerat ute i ingenstans än bland folk i nästaningenstanset vi bor i nu här i Hillared.

Kommentera

Your email address will not be published / Required fields are marked *