Ett eget finrum

Jag trodde det skulle bli jobbigt att ägna så mycket tid på tradera, ebay, blocket, köp-/säljgrupper på facebook. En alkoholist som avgiftar sig på systembolaget typ. Men att vara inne och lägga upp annonser dagligen och se alla fula mobilkamerabilder av billigt massproducerat i stökiga lägenheter är avskräckande.

Jag blir inte alls sugen på att köpa något, bara less.

Händer dock ibland att jag går in och söker på något jag gillar, sorterar sökresultatet efter dyrast först, scrollar sakta neråt. Då är suget tillbaka. Men jag måste verkligen söka upp det på ett annat sätt än tidigare. Det sker inte naturligt som en hobby medan jag tittar på en film eller äter lunch.

Verklighetens Don Draper – David Ogilvy – skrev i sin självbiografi att alla varor vinner på att framställas som lyxvaror. Han var miljonär. Ägde flera slott. Han beskrev sitt liv som han beskrev de varor som gjorde honom rik. Hans bok är bra. Han hade nog avrått från Facebooks säljgrupper idag.

Är så otroligt tråkigt att sälja saker. Fotografera, snabb bildbehandling, packa, väga, räkna ut frakt, skriva annonsen, maila.

Och sen möjligtvis gå 35 kr plus på en tredjedel av allt jag lägger upp.

Tradera är den plats som jag säljer mest på. Bokbörsen säljer jag nästan inget på. Med tanke på att nästan allt jag säljer är böcker trodde jag det skulle vara tvärt om.

Facebookgrupperna säljer jag nästan ingenting i. Är det någon som någonsin fått någonting sålt där?

Nästan alla i mina sociala medier är bokkonsumenter. Funderar på att lägga upp mer till försäljning där men vill inte att någon vän som eventuellt läst bloggen ska sympatiköpa.

Måste börja lägga upp fler dyra böcker. De jag vill spara, sånt som gör ont att bli av med. De signerade. De som knappt går att få tag på längre. De som var ett steg mot en komplett samling.

Jag fotade några såna igår. La upp en av dem på ebay igår: en signerad numrerad utgåva av Nick Caves ”The death of Bunny Munro”. Vill inte slumpa bort den när jag vet att den kan vara värd tusentals kronor bara jag hittar rätt köpare.

Är jag bara en snobbigare variant av de som lägger upp en ett år gammal ikeamöbel och skriver ”Nypris 5000kr, mitt pris 4700 kr prutat och klart”? En av de jag fnyser föraktfullt åt? Som tycker att det som gör ont att bli av med måste ha ett ekonomiskt värde i paritet med smärtan det ger upphov till när en skiljs från det?

Jag gjorde någon form av trycksak av min fotografier för några år sen. Blandade med texter jag samlat på mig. Citerade ur min hemförsäkring.

Tänker på medelklassens ”finrum” och ”finkläder” och ”finporslin” som aldrig används. Och om de väl gör det någon högtid är alla så obekväma att de längtar bort från det. Hem och knyta upp slipsen, knäppa upp översta knappen i skjortan redan på vägen.

Min lillebror hoppade upp på min rygg och skulle brotta ner mig på skoj. Pappa blev irriterad eftersom jag bar vit skjorta och cardigan från Filippa K och dessa kunde gå sönder. Tyckte att man inte kunde lämna mat man betalt för på restaurang, skulle alltid vara arg på sånt. Jobba övertid alltid för att kunna åka på dyra semestrar. Att knäböja så inför någots ekonomiska värde. Inte våga bära sina kläder, inte sitta i sina egna möbler.

Och hur jag ärvt exakt allt det där osympatiska. Jag blir arg när det visar sig att någon tappat bort en present jag gett dem för år sen. Jag blir arg när någon lånar saker av mig och inte lämnar tillbaka dem i samma millimeterperfekta skick. Jag blir arg när någon spiller ner en linneduk jag köpt på Gunnebo slott med mönster inspirerat av statyer i trädgården.

Hur många frågor får Magdalena Ribbing per vecka om hur en artigast ber folk ta av sig skorna på finare bjudningar i hemmet?

Rädslan för att repa det vackra golvet.

För att smutsa ner den tjusiga mattan som är lagd där för att skydda golvet.

För att någon oönskad ska flytta in i området och dra ner värdet på fastighetens lägenheter.

För att någon oönskad ska flytta in i landet och ta några av de övertidstimmar som vi behöver för att kunna betala någon som ROT-lägger det vackra golvet så jämt det bara går. Så jämt att vattenpass skäms lika mycket som söner som blivit sina fäder. Typ så.

Kommentera

Your email address will not be published / Required fields are marked *