Eternal sunshine of the spotless mind

Fick fem datum till under vintern/våren som jag ska medverka i P4. Att de flyttat tiden till eftermiddagen betyder att jag kan åka direkt från jobbet vissa dagar. Kommer vara mer trött och därför lite mer oskärpt än när jag som tidigare medverkat på mina i övrigt lediga dagar, men det betyder också att jag sparar in bensinkostnaden eftersom radiostudion ligger på väg hem. Varje liten sån besparing skänker mig några sekunder glädje men inte mer än så.

Nu har jag börjat uppleva att allt känns dyrt. Det gjorde det inte innan. Stora delar av min omgivning släcks ner sådär som i ”Eternal sunshine of the spotless mind”. Jag åt lunch på Max, pommes frites och sallad och vatten. Hade inte orkat göra matlåda. Egentligen borde alla snabbmatsställen och restauranger vara nedsläckta för mig men jag går fortfarande runt med ficklampa där ibland.

En passagerare jag hade igår när jag körde Uber sprang upp i sin bostadsrätt på väg till en kickoff. Bytte om. Lät det ticka på medan vi fortfarande var i det s.k. Surge-området (platser på Ubers karta där det är bättre betalt).

Den klassiska downstairs/upstairs-skildringen fascinerar mig oerhört. Människor vars arbetsplatser de aldrig skulle ha tillgång till om de inte jobbar där. Hotell är såna platser idag. Taxibilar. Restauranger. Människor som säljer produkter de själva aldrig skulle ha råd med eller kommer att få råd med.

En gång köpte jag en Snickers på en Pressbyrå nära Sergels torg och gick upp till Sergel Plazas entré och valde ut den snyggaste taxibilen, en Chrysler 300, och satte mig bakom chauffören och åt min Snickers på väg ut till Millesgården. Jag gillade idén: sitta i en luxuös taxi och äta en chokladbar. Det kändes Andy Warholskt på något sätt.

Jag tyckte vinterträdgården var vacker utanför Millesgården. Esko Männikkös utställning not so much. Jag hade inte råd att åka taxi hem, på den här tiden hade jag inget kreditkort. Jag åkte buss tillbaka till stan. Jag blev lite åksjuk. Jag tänkte att det var rätt åt mig. Jag minns ingenting annat från den gången jag var på Besök i Stockholm.

”What’s great about this country is that America started the tradition where the richest consumers buy essentially the same things as the poorest. You can be watching TV and see Coca-Cola, and you know that the President drinks Coke, Liz Taylor drinks Coke, and just think, you can drink Coke, too. A Coke is a Coke and no amount of money can get you a better Coke than the one the bum on the corner is drinking. All the Cokes are the same and all the Cokes are good. Liz Taylor knows it, the President knows it, the bum knows it, and you know it”

– Andy Warhol

 

Kommentera

Your email address will not be published / Required fields are marked *