Ending machine

Jag hade fått någon form av kapitalförsäkring av mina farmor och farfar. På banken behandlade de mig som om någon dött, de snubblade på orden, ville inte säga ordet arv men hittade inget annat nog snabbt. Det kostade 2% att ta ut den ett år i förtid. Hade jag haft kvar pengarna idag hade jag levt upp dem, som det brukar heta, så jag antar att det var lika bra.

Jag var jetlaggad när jag landade i San Francisco. Flygplatsen var öde, jag minns det som att det var heltäckningsmattor överallt men det kan det knappast ha varit. Personen bakom Avis hyrbilsdisk satt och läste. Verkade tycka synd om mig som hyrt sån liten bil för att åka tvärs genom USA. Jag fick en Ford Explorer istället för samma pris. Från den minsta bilen jag suttit i till den största. På Burger King var alla i personalen svarta och smala, nästan alla kunder vita med åtminstone 30% kroppsmassa.

En fult inramad bild utskriven på bläckstråleskrivare hängde på väggen ovanför platsen där kunder kan ta servetter, ketchup, salt, peppar, bestick, sugrör individuellt förpackade i tunt strävt papper. Employee of the month. Jag tänkte att jag borde ta ett kort men visste att folk skulle titta på mig. Mitt i natten. Jag tog med allt i en påse ut till bilen. Det gula varma ljuset på parkeringsplatsen var vackert men bilderna blev inte bra. Jag ångrade att jag inte tog fotografiet även om det hade varit alldeles för stereotypt, med en hundrakiloskund i bakgrunden.

Heter det kund på en snabbmatskedja? Eller gäst? Vissa restaurangers besökare skulle det vara omöjligt att kalla för kund.

You can be watching TV and see Coca Cola, and you know that the President drinks Coca Cola, Liz Taylor drinks Coca Cola, and just think, you can drink Coca Cola, too. A coke is a coke and no amount of money can get you a better coke than the one the bum on the corner is drinking.

Det låter så fint Andy, men Coca Cola smakar annorlunda beroende på var du köper den, om den är i en glasflaska från fabriken eller om den blandas på plats med klorrenat vatten i en automat på Burger King.

I Las Vegas blir jag påkörd i en korsning. Bilen snurrar nästan ett varv. Det kostar några hundra dollar att bli körd till akuten, när jag ringer hyrbilsfirman säger de att det inte kostar något för mig att bara hämta ut en ny likadan bil, min försäkring är den bästa möjliga, men de kan tyvärr inte garantera att den finns i samma färg.

På akuten tänker jag på alla de tidstypiska farorna från min uppväxts 90-tal. Kvarglömda stearinljus, mannen utanför vår skola som försökte locka barn med Elloskatalogens underklädesmodeller, knark i form av små lappar med smileyansikten, rakblad fastsatta i vattenrutschbanornas skarvar, en liga som borrade supersmå hål i botten av läskburkar så att trycket gjorde att inget läckte ut men att det gick att injicera gift med en kanyl. Alla faror verkade vara förknippade med konsumtionsprodukter på ett eller annat sätt. Farorna fanns inte på en sten i en bäck i en skog.

Men så fanns också förlamningen. Midjan och neråt. Thomas Fogdö. Tjejer i kvällstidningar som dykt från bryggor utomlands där djupet var felaktigt utmärkt. Halsen och neråt.

Det var ett tag sen jag tänkte på amerika. Sanden som brandmännen la ut på bensinen och oljan som läckt. Desert Springs Hospital. Paret som jag satt och pratade med i väntrummet.

Såg den pinsamt dåliga filmen ”Eye in the sky”. En ung drönarpilot får frågan varför han gått med i armén.

I’d racked up a lot of college debt. Air Force was a guaranteed four years of work.

Bara en parentes i filmen. Men ändå. Exakt så var det han berättade det på Desert Springs Hospital. Det fanns ingen ideologi bakom. Varje år blev de bjudna på en otroligt påkostad bal. All expenses paid. Flygresa dit i näst bästa klass, hotellrum för militär plus partner, bästa tänkbara buffén. Varje år julklapp. Möjlighet att få studera på distans utan extra kostnad. Billigare huslån. Sjukförsäkringar. Och så vidare.

De hade också varit med om en bilolycka. Hon var skärrad, han verkade inte ha fått småprata på länge, det hade varit allvar i flera timmar, de skulle båda röntgas, han i ryggen som jag, hon i huvudet. Nästa år skulle de bli bjudna på skidsemester.

Jag gick på toaletten, ville inte gå tillbaka till väntrummet förrän paret gått iväg. Rummet mellan herrarnas och damernas var fyllt av godisautomater, drickaautomater, chipsautomater. Kallt ljus inuti glas, färgglada förpackningar. Till höger en skylt utanför rummet, samma borstade aluminium som alla rum på sjukhuset. Någon hade skrapat bort V:et med en nyckel eller något så att det stod ”ending machine”. Jag gick in med en femdollarssedel i handen, maskinerna surrade, jag köpte en Coca Cola på burk fastän jag inte var sugen.

Kommentera

Your email address will not be published / Required fields are marked *