En egen väg

Jag förstör förmodligen S alla spotifyrekommendationer och hennes vänner som följer måste undra när plötsligt samma 00-talsdepp spelas om och om igen. Jag trodde inte jag skulle bli sån vars musiksmak stannade av totalt. Framför allt för att människor vars musiksmak stannade av verkade vara så muntra. De verkade alltid så glada över sina gamla musikaliska hjältar. Bruce Springsteen-människor som bara vill höra de rockiga livsbejakande låtarna. Aldrig de om mordfallen i inlandet. Eller de som handlar om skammen i att köpa begagnad bil och tvingas förnedra sig med prutförsök framför hela sin familj.

F har tittat på Svenska hjärtan nu, vi pratar om avocadogröna vitvaror. Det är så deppigt att det också blir komiskt, hur en människa kan svika alla sina ideal för prylar, pengar, värden som inte är ens egna. Låta ett förhållande gå omkull. Om jag kunde gråta skulle jag kolla och gråtskratta av igenkänning sådär desperat som The Jokers offer.

Jag följer insamlingen som författaren Sofia Rapp Johansson har för att betala de advokatkostnader hon tvingas betala efter att ha förlorat mot staten. Jag delar den på bokhoras facebook. Övergreppen hon varit med om ifrågasätts inte. Men de skedde för sent. Hade de skett tidigare hade staten ansett sig ha ett ansvar för de fosterhemsplaceringar som hon och hennes syster utsatts för. Det finns en märklig logik i att ha en lag som gäller retroaktivt men bara för en begränsad period. Skulle det vara svårare att ta reda på ifall fosterhem är lämpliga efter 1980? Folk skriver alla möjliga varianter på att de swishat/swichat/swischat/schwishat i kommentarsfälten på facebook. Jag vill att hon ska se att jag delat, före Expressen skriver om det. En early adopter av ångest och olycka och elände.

Det är klart att det är ett sinnessjukt system att det ska finnas en risk i att hävda en rättighet mot stat eller kommun. Om någon begår ett brott döms denna ofta till att betala dagsböter som är baserade på inkomst och inga advokatkostnader eller åklagarkostnader kommer som faktura. Om någon begår ett brott mot dig och du vill hävda din rätt i ett civilmål finns hela tiden risken att bli skyldig flera hundra tusen kronor som däremot inte är baserade på din inkomst. Vilka kommer då våga hävda den rätten?

Jag hörde någon återberätta en komikers ståupprutin om helvetet. Om djävulen står för allt det onda i världen, varför skulle han då straffa syndarna när de kommer till helvetet? Ibland tänker jag att det är det här som är helvetet och att vi går runt här och straffas. Men vad har vi gjort för att hamna här? Det är ett speciellt sorts straff att inte veta varför straffet utdelas.

Men jag räknar mina privilegier hela tiden såklart. Skärmen på min mobil sprack. Jag köper en exakt likadan modell i en ny facebookgrupp för 800 kr eftersom jag inte är beredd att leva utan mobiltelefon. Åker runt i min leasingbil i Borås med en halvt obrukbar gps och försöker hitta fram till hen som säljer mobilen. Jag får mess på mess på mess men ingenting på högra sidan av skärmen fungerar. Det kändes logiskt att jag lika gärna kunde gå upp någon tusenlapp och ta på avbetalning. Några tusenlapp. Det nyaste. Det som är bäst i testerna. Benchmarks. Diagram över prestanda. Men jag vet också att min magkänsla nästan aldrig är bäst i test när det gäller sånt här.

Jag får blommor av H. Levererade till dörren från Cramers. Lägenheten doftar dyra snittblommor varje morgon nu. Vasen jag nyss fick av min mormor från hennes vitrinskåp. Jag sparar omslagspappret med tryck som efterliknade gamla tidningar. Jag vill ha snittblommor och tända dyra doftljus varenda kväll resten av livet.

Dylan lägger sig på soffbordets duk nära blomvasen på kvällen. Somnar med tassen på en av fjärrkontrollerna så jag sitter kvar och tittar på frågeprogram och nyheter. Teven är brusigt kornig som en gammal tjocktv. Nyheter i brusiga färger känns som barndom i sommarstugor med utedass och kalla bad i havet. Idag är det vattenledningar och bastu med dusch i samma sommarstugor. Tv med bluray och satellitmottagning. Nyinsatta fönster från golv till tak. Ren snygg björkved i ett vedställ i svart järn från Cervera.

Jag tittar på hus på hemnet. Minns en programledare som skrev om sitt hemnetknarkande men jag minns inte vad han heter just nu. Han som jag ibland tror är han som ledde Sajber med Lena Stübner. Jag googlar och tappar intresset för fastighetsnarkomanen, hittar Lena Stübner på bilföretaget Škodas hemsida. Svartvita snygga surfbilder och livsstilsbilder på stranden. Jag känner igen henne, hon som jag tyckte var cirka coolast i världen. Dyr gråskala och subtil bildbearbetning.

”Allt fler drömmer om ett annat sätt att leva och arbeta.
Hela 20 % av svenska folket enligt en undersökning från Sifo.
Vi på ŠKODA tycker att fler borde göra verklighet av sina drömmar. Vi har alltid varit ett bilmärke för dem som mer värdesätter det viktiga i livet än prylar och ytlig status. Här kan du ta del av berättelserna om personer som vågat ta steget och göra verklighet av sina drömmar. Trevlig läsning och lyssning.

Möt människor som gått sin egen väg på enegenväg.se”

En kombination av avundsjuka och irritation. Jag vill veta hur jag ska sälja min misär, allt jag skäms för, all avundsjuka, allt jag har ångest för. Hur misslyckandet och motgångarna förvandlas till storytelling. Det som gör en produkt genuin. Fredrik Eklunds porrkarriär, Per Holknekts missbruk och hemlöshet.

Det där genuina filtret ska på.

I svenska Yle:

”Odd Mollys ena grundare, Per Holknekt, vill inte förknippas med Solsidans Odd Molly-fittor. Han tycker kläderna blivit allt för dyra och vill sänka priserna.”

”Klädföretaget Odd Molly omsätter i dag cirka 150 miljoner kronor. Något man kanske inte skulle ha trott om man sett Per för tolv år sedan. Då låg han alkoholiserad i rännstenen och bad folk om pengar. Han hade förlorat allt.”

En artikel på samma tema i Svd näringsliv från 2006, Stübners vän är med i den.

”Tjejerna flyttade åter hem till föräldrarna och tog tillfälliga jobb. Särskilt för Karin Henriksson var tiden som extrajobbare i en prylaffär i Malmö en jobbig tid.

– Jag var orolig för att förlora ansiktet. Jag gick från att jobba med spännande tv- och filmprojekt till att bli utskälld för att plastpåsen kostar en krona. Jobbet var ju inte direkt ett karriärsteg uppåt.”

Lena Stübner skrattar mest åt halv-året hemma i Sverige. Hon hade uppdrag för Packat & Klart men det var spridda dagar, resterande tid jobbade hon som servitris. Gäster som kände igen henne från tv utbrast ”Va, jobbar du här? Betalar SVT så dåligt att du måste jobba extra?”.

Texten avslutas med tre tips till andra som förverkliga sin dröm. Ingen av dem handlar om att se till att ha föräldrar med hus som det går att flytta hem hos.

”Var inte rädd för att misslyckas. Om du inte vågar kan du varken vinna eller förlora. Det går alltid att ta sig tillbaka.”

Och ja, jag vill ha en Škoda nu också såklart. Vara gråskalevacker på en kuststad i Frankrike. Jag tror aldrig jag är så tidstypiskt som när jag rantar på om reklamens förmåga att suga in allt den vill, som ett kosmiskt oändligt expanderande och svart hål, men samtidigt införliva den i mina egna drömmar. Jag vill också ha spons. Jag vill vara ansiktet utåt. En inspirerande berättelse, den som vände allt, gick sin egen väg.

Men jag är inte nog extrem åt något håll. Jag borde shoppat ännu mer extremt. Tagit ännu större lån. Gjort en bättre berättelse åt mitt framtida jag.

Kommentera

Your email address will not be published / Required fields are marked *