Dödsbo

Jag kommer hem från jobbet varje dag och sätter mig direkt vid datorn och jobbar. Planerar att köpa pizza på vägen hem för att slippa lägga tid i köket. Bestämmer mig för det. Men jag avstår. Planerar att köpa RedBull på 7-eleven men jag avstår. Jag är så trött på att inte ha råd med minsta lilla. Tycker jag är så jävla duktig som bara dricker vatten den dagen och sen ställer mig vid spisen och gör nån jävla kidneybönsbiff att jag tillåter mig att köpa tre böcker på Nylanders auktioner i Hillared. Jag är ömkligt svag.

Varannan vecka, jag glömmer alltid om det är udda eller jämn vecka, auktioneras dödsbon ut och tysta Hillared blir en mötesplats. Pensionärer parkerar i rondellen. Inplastade smörgåsar säljs över en kyldisk som påminner om Konsumbutiken i min barndom.

Allt lösöre får varsin siffra. Spekulanter går runt på visningen och vrider och vänder på det som nyss var ett hem. Vi är här för att någon har dött och döden i avlägsna byar som den här är lika med fyndpriser.

Jag har varit där flera gånger men aldrig tänkt på att skriva om platsen. Registrerar ett soffbord och det blanka mörka träet som har fingeravtryck på sig. Jag har på mig solglasögon för att jag inte vill att någon ska prata med mig. Jag börjar formulera någon sorts väggordspoetisk mening om att den avlidnas fingeravtryck fortfarande finns kvar där i träet men det är förmodligen inte sant. I det bakre utrymmet vid toaletterna och bokhyllorna står det för många rengöringsprodukter i plastflaskor för att det ska finnas kvar något fingeravtryck. Och det är inte alls en poetisk plats. Kaffedoften får mig att associera till skidstugor jag suttit och huttrat i med röda kinder under uppväxten. Fukt och kaffe. Sorlet. Alla andra verkar alltid ha något att säga.

Jag hittade Mats Strandbergs ”Halva liv” där en gång och köpte den bara för att jag blev glad att se honom i mitt lilla Hillared. Köpte Deborah Spungens ”Inte som andra döttrar” av samma anledning. Hittade en bok av Kjell Westö som var för billigt prissatt, jag kunde sälja den och köpa 30 andra böcker kommande onsdagar plus 2 krukor jag fortfarande tycker om. Två av de böcker jag köper nu tror jag att jag kommer kunna sälja med åtminstone lite förtjänst på lång sikt. Är det godkänd shopping om jag kan sälja dem och göra mig en vinst? Jag lägger ju inte ens ut alla böcker jag har nu. Den tredje är ”Månsång” av Karin Boye som jag ska skicka till S. Det är skönt att ha vänner som vet hur dåligt med pengar jag har. Men svårt att ge presenter eftersom jag alltid vill påpeka hur lite de kostat nu för tiden. 10 kr för Karin Boyes ungdomsdikter och akvareller för 10 kr måste vara tillåtet. Jag ser framför mig hur jag dör och alla mina böcker hamnar där. Vad folk kommer tänka om min boksamling.

Jag hyrde ett hus till mig och E när hon fyllde år och vi nyss träffats. Utomhuspool, hästkroppar som ångade i vinterkylan. Varenda svart björkgren var vit av frost. Jag blundade när min häst började galoppera och det var nära att jag inte hann öppna ögonen innan jag kom till stället där en gren stack ut över vägen. Huset hade ingen värme påslagen, vi eldade och satt i skinnsoffan framför brasan. Resten av huset var mörkt. Ett bärbart el-element stod på och surrade i sovrummet på andra våningen.

Eftersom jag inte hade med mig något att läsa så läste jag de magasin som fanns där. Travar med Connoisseur. Då krävdes det en miljon i taxerad inkomst för att få prenumerera på den har jag för mig. Idag är det en och halv. På hemsidan står det, under rubriken ”Fakta om Connoisseurs läsare”;

”Alla kan inte köpa vad som helst – Connoisseurs läsare kan.”

Det var en kort artikel om att samla böcker i ett av magasinen. Vi badade i den upplysta kvällspoolen. Jag tog med mig det numret hem som kompensation för att huset varit så kallt även om jag faktiskt tyckte det var mysigt. Läste det där om att samla böcker flera gånger.

Jag borde lägga ut minst en bok varje dag på tradera och bokbörsen. Jag ger mig själv såna löften. Som andra kanske avlägger löpträningslöften när våren kommer, gymkort vid nyår. Men det är svårt att spendera så mycket tid på säljsidorna. Senaste veckan har jag lagt flera bud på saker men ångrat mig direkt, sänkt maxbudet och snabbt blivit överbjuden tack och lov. Fem månader nu sen jag köpte något till mig själv som inte är ätbart.

Comments

  1. Birgitta - 2016-05-16 @ 10:30

    Hurra för dig som har hållit köpstoppet i fem månader, jättestarkt! Jag kör just nu med ett ministopp, en månad bara; jag vet att det är ömkligt att överhuvudtaget räkna det som ett köpstopp, men i alla fall: Det är intressant hur man måste börja överväga vad som verkligen är nödvändigt och vad som inte är det. Hudcrème till exempel. Jag har väldigt torr hy, så jag räknar det som nödvändigt, men hur mycket får den kosta innan det ska räknas som lyxkonsumtion? Och hur billig kan den vara och ändå fylla sin funktion? Att lämna in ett par skor på lagning, är det tillåtet under ett köpstopp? Kemtvätt?

    Det är också intressant att se hur konsumtion på något sätt är infogad som en aktivitet i våra liv. Eller i alla fall i mitt liv, men jag tror inte att jag är helt unik i detta. Jag brukar ta ”en sväng på stan” på lediga lördagar – vilket oftast innebär lite lätt shopping plus lunch eller fika på något trevligt ställe. Den vanan får nu bytas mot något annat. Gå till gymmet och köra ett träningspass till exempel. Städa lägenheten. Handla mat måste ju fortfarande göras, och plötsligt finns det faktiskt mer tid över för att laga maten. Jag läste Judith Levines bok ”I’m Not Buying It – My Year Without Shopping” för några år sen (jag har sett att du har den i din packe med köpstoppstema-böcker) och det som slog mig starkast när jag läste den var att hon och hennes man fick så mycket tid över när de slopade shopping. Och detta trots att de nu gjorde en massa saker själva som de inte tidigare hade gjort: bakade bröd och kakor, gjorde sitt eget vin, lagade en trasig kran (vilket dessutom innebar en bussresa till andra sidan stan för att köpa rätt reservdel) och så vidare. Och ändå blev det tid över. Mycket tankeväckande.

    Vad mig själv beträffar så finner jag att även om det inte är lika glammigt att använda lördagen till att träna och städa och laga mat – så är det faktiskt ganska tillfredsställande. Min förhoppning är att mitt lilla ministopp ska få mig att skaffa mig lite nya och bättre vanor som sen ska sitta i även när köpstoppet officiellt är över. Gunilla Brodrej skriver ju in sin bok (som jag lånade på bibblan och läste efter att du kommenterat den) att hon börjar se staden på ett annat sätt när den inte är en arena för shopping längre och att hon långt ifrån att vara frestad snarare känner ett motstånd vid tanken på att gå i affärer. Känner du något liknande, alltså att vissa behov faktiskt försvinner och att man hittar nya och bättre vanor?

  2. Ida - 2016-05-16 @ 19:44

    Hej, det är jag igen.

    Du som gillar att läsa, samt att köpa (eller handlar det om att äga?), jag har tänkt på dig och dina texter och ägande. När jag läste den här texten, det här blogginlägget, på bussen imorse, med den blå scarfen med gula blommor över näsan, så tänkte jag att du borde skriva en bok så att jag kan köpa den. Nästa tanke var förstås att – nä, det behövs inte, jag ju får läsa dig gratis på den här bloggen, och då slog det mig att jag tycker att jag äger en text mer eller mindre när jag har den i bokform (och äger boken). Jag tycker att jag äger en liten bit av författarens tankevärld. Att äga texten ändrar mig på något sätt, sätter mig i närmare relation till författaren. Jag BLIR till den där känslan i texten som jag tycker så mycket om, om jag äger texten (boken). Är jag galen? Förstår du mig?

    Om jag har missat att svara på något av dina svar på mina kommentarer så är det bara rent slarv.

    • marcus - 2016-05-22 @ 12:18

      Vad intressant att du också ser det som att du ”äger” texten på ett mer metafysiskt plan om du äger en bok med texterna. Jag håller nog med där även om jag haft bra läsupplevelser på läsplatta. Jag vill äga böcker men jag vet inte varför riktigt. Jag vill ju gärna ha signerade böcker för att det är en form av direktkontakt med författaren, jag vill liksom komma så nära texten att jag också har en fysisk del av författaren på något sätt. I semiotik kallas det ju för indexikalitet. Wikipedia definierar det:

      ”Indexikalitet är en term inom semiotik som används om tecken och symboler som har en nära relation till det de betecknar.”

      Exempelvis ett analogt fotografi är ju ett sånt tecken. Ljuset som träffar motivet lämnar ett fysiskt märke på negativet så rent konkret står vi ju och ser ett fysiskt ”spår”, som en grottmålning typ, när vi tittar på en sån bild.

      Jag gillar ju allt sånt, att gå runt i ett slott med hundraårig historia ger ju också den mer direkta kontakten med en annan tid, andra personer. Kanske upplever vi tryckt text på det här sättet också. Vi har en hel värld i fysisk form. Internet är ju mer som en tanke, den är där men den finns ingenstans förrän vi plockar fram den. Boken har ju något annat som du säger, en fysisk bit av den tankevärlden. Det är också fantastiskt att få fysiskt känna och uppleva att ha alla dessa tankevärldar i sitt hem omkring sig. Kanske blir vi mindre ensamma?

      Så ja vi är möjligen galna båda två. Vad skulle du vilja se i en bokform av bloggen förutom det som redan är här?

  3. Eva-L - 2016-05-18 @ 14:41

    De behöver inte prenumerera på Connoisseur, den skickas hem till dem ändå. Jag brukar inte läsa dem, däremot lyxreseannonstidningarna från Amex … Det är en helt annan värld.

    • marcus - 2016-05-22 @ 12:09

      Ja det är ju egentligen direktadresserad reklam men eftersom de som gör magasinet kallar sig ”redaktion” så är det väl ändå någon form av journalistik, därav ordvalet som ju tekniskt sätt är fel.

      De där Amex-tidningarna lät ju spännande! Vad händer i dem?

Kommentera

Your email address will not be published / Required fields are marked *