Barskrapad

 

Nya arbetsuppgifter dyker upp, som att fösa ihop vagnarna som kunderna har lämnat efter sig och ungefär en gång i halvtimmen köra tillbaka dem till deras plats utanför varuhuset. Nu plockar jag inte bara upp tappade plagg utan även alla de udda prylar som kunderna har tagit med sig från främmande avdelningar och beslutat lämna kvar hos oss på damkonfektion – kuddar, tapetserarnålar, Pokémonkort, örhängen, solglasögon, mysdjur, till och med en påse kanelbullar. Och ständigt dessa returer, förutom den enorma mängd plagg som har slängts på golvet eller obekymrat burits iväg till otillbörliga platser. Ibland lyckas jag åstadkomma en jämn balans mellan de båda huvudsysslorna, hänga tillbaka returer och plocka upp plagg som ligger slängda över klädställningarna och golvet. Om jag plockar upp felplacerade plagg lika snabbt som jag hänger tillbaka returer blir vagnen aldrig tom och översvämning hotar i provrummet och Rhoda eller hennes kvällsersättare väser: ”Du har tre vagnar som väntar, Barb. Vad är det med dig?”

ur ”Barskrapad” av Barbara Ehrenreich

Jag gillar att handla mat på kvällarna efter att jag jobbat stängningspass. Stormarknaden är tyst och tom och jag kan gå runt med hörlurar. Väga mina grönsaker och min frukt ifred. Jag har självskanningskort på alla matkedjor, jag hatar att stå i kö. Det förtar allt som är roligt med att handla.

Jag har börjat ha med mig egna påsar. De svarta tygpåsarna som jag fick när jag handlade hos Natur & Kultur på bokmässan passar bra till mat.

I fredags gick jag dock in på eftermiddagen i min vanliga matbutik. Fredagar i matbutiker är det värsta. Men det var frukt- och gröntauktion och jag ropade hem en papperspåse frukt till ett värde av 145 kr för bara 50 kr. ”Såld till mannen i solglasögon”. Det snöade ute men jag vill inte ha ögonkontakt med någon. Inser när jag skriver det att det låter konstigt.

Jag tackade för min kasse. Att köpa mat är ingen kick som det är att köpa saker eller kläder. Och alla människor förtog den lilla trevlighet som det trots allt kan vara att gå runt och plocka på sig mat inför en ledig helg i vanliga fall.

Överallt små stationer med provsmakning och kampanjer. Stressade par med kantig ton i sättet de pratar med varandra. Det låter som klassförakt men jag blir deprimerad när jag ser människor som lagar provsmakningsmat inne i matbutiker och serverar upp den i små koppar eller på pyttetallrikar. Jag tänker att det är där jag kommer sluta, inte för att det är något fel med att laga mat i butik på fredagar, men jag har redan haft nog många såna otrygga jobb jag inte klarar av men ändå blivit matchad mot i platsbanken.

Jag tänker på Barbara Ehrenreichs fantastiska bok ”Barskrapad”. Någon har hängt ett barnplagg bland all mjukost. Ångrat sig eller glömt. Barbara Ehreinreich går runt och plockar upp saker folk bara lämnat i fel avdelning eller slängt på golvet. Jag klarade inte av att läsa den boken förrän jag börjat studera och kommit bort från alla såna jobb. Varje dag jag jobbar ser jag borden som tillhör caféet bredvid mitt jobb. De allra flesta lämnar kvar sina pappmuggar och smulor på borden, lämpar över det jobbet på någon annan. Sen jag själv jobbade med sånt så klarar jag inte av göra så. Som om min egen arbetsbörda i framtiden på en liknande arbetsplats skulle bli mindre av den anledningen.

Kommentera

Your email address will not be published / Required fields are marked *