Autografjägaren

20140121_151802_Android

För första gången har jag pengar kvar på kontot när lönen kommer. Fick utbetalning från två frilansjobb igår och hade redan kring 600 kr kvar.

Det går oväntat bra. Samtidigt känns det ingenting. Det kommer ta så lång tid att bli skuldfri. Att ha pengar kvar betyder bara att jag kan lägga dem på amortering istället för på ränta på ett nytt smslån som ska täcka upp för ett som förfaller. Jag upplever ingen skillnad i mitt liv förutom att det är sämre rent materiellt. Visst är det marginellt mindre stressande att behöva lägga upp saker jag håller kär på försäljningssajter än att behöva flytta runt lån för att täcka upp lån men jag hade hoppats det skulle vara roligare.

Lisa Förare Winbladh skriver i Expressen:

”Inga vill utsätta sig för den skitstorm av personliga påhopp som blåser upp runt dem som har modet att säga att de inte får ihop sin tillvaro ekonomiskt. Få fattiga törs blogga om sin vardag under eget namn.”

Jag gillade också hur hon skriver om alla grundförutsättningar som människor med pengar har.

Här är några saker jag lärt mig under perioder av fattigdom: kavla deg med gammal vinflaska, planka på bussar och spårvagn, skala morötter med osthyvel, smita in på företags seminarium och äta av buffén, ta socker-, salt- och pepparpåsar från snabbmatsrestauranger, mixa bönor med gaffel, begära anstånd på telefonräkning, att havregrynsgröt inte bara är frukost, att det trots bacillskräck går att bli sugen på mat folk lämnat kvar på uteservereringstallrikar, att Radison i Göteborg har gratistoaletter längst till vänster från ingången sett men att det kostar pengar på både biblioteket och centralen, att receptionspersonal ibland följer efter en ibland när en varit där och ropar efter en att dessa toaletter inte är offentliga, att serviceminded trevlighet går att sakna så mycket att en går och provar kläder och lägger undan plagg i butiker trots att en aldrig kommer ha råd att köpa dem, att vissa plagg går att tvätta i vanlig maskin trots att det står ”endast kemtvätt”, att det går att handvispa grädde men att det tar rätt lång tid innan något händer, att det oftast går snabbast att få smslån utbetalat till Handelsbanken än någon annan bank, att ingen någonsin erbjuder sig att hjälpa en ekonomiskt och att det är otroligt svårt att be om hjälp.

Ikväll ska jag gå på prisutdelningen av debutantpriset. Bokförsäljning+författare på plats är ett riskområde för mig. Jag måste alltid köpa böcker i såna lägen. Måste. Det är lite skämmigt att stå och känna sig som 11årig autografjägare men otroligt jobbigt att missa boksamlarchans.

Försökte sälja William Egglestones signerade ”Guide” men är inte förstaupplaga så antikvariatet tackade nej. Inte ens ett skambud. Jag stod först i den långa signeringskön. Undrar hur det kommer kännas att stå och titta på en så kö utifrån ikväll.

Comments

  1. Birgitta - 2016-02-25 @ 11:59

    Ouch! Jag blir så ledsen att du inte känner dig mer nöjd när du faktiskt är så duktig och har åstadkommit så mycket. Du ska i alla fall veta att det finns människor som följer din blogg och beundrar vad du gör, för vi vet att det inte är lätt! Och kanske, kanske kommer det så småningom en slags lugn och odramatisk tillfredsställelse smygande i alla fall? Som för en nykter alkoholist som inte längre får ruset, så att tillvaron känns ganska platt, men långt om länge börjar hen känna sig rätt så nöjd med att vakna utan att vara bakis, att ha bättre relationer till sina nära och att ha koll på sin tillvaro? Eller som en f.d. rökare som till en början saknar sina stunder med cigaretten sjukt mycket men efter ett tag inser att det är skönt att kunna gå i trappor utan att bli andfådd, att känna dofterna i skog och mark och känna smaken på maten? Jag tror att i alla avvänjningsprojekt så är det tre faser: Först är det jättesvårt men man bärs upp av sitt beslut och djäklar anamma. Sen kommer fas nummer två när det går lite lättare, man behöver inte ta i så mycket, det börjar bli del av ens vardag – men man har också tappat lite av sitt ursprungliga drivet, och man frågar sig, ”Var det här allt? Vad händer nu?” Och det är där många ger upp, tror jag, för det är inte dramatiskt svårt längre, bara trist. Men härdar man ut så kommer man så småningom förhoppningsvis in i den tredje fasen där det nästan inte är svårt alls längre, eftersom det nya livet har blivit en andra natur. Och det är då den där lugna, odramatiska tillfredsställelsen kommer.

    • marcus - 2016-02-27 @ 23:16

      Tack för peppen! Ja jag är också lite missnöjd med min egen reaktion på ”framgången”. Att jag fortfarande inte gett upp.

      Problemet är väl att min klassresa neråt är tydlig nu och att jag inser att det är här jag kommer behöva vara länge och förmodligen också här jag kommer behöva stanna. Kreditkort är ju lite av en teleportör som tillåtit mig att besöka en annan värld som jag inte borde haft tillgång till.

      Har du sett ”Owning Mahowny”? Slutscenen i den är väldigt stark trots att den är avskalad. Den handlar lite om att ställa om livet och acceptera. Jag är verkligen inte där men hoppas på att kunna se några av fördelarna snart. Visst, jag slipper en del oro men det är också ”bara” det. Jag får ingenting nytt, inte den där sköna känslan i att inte bli andfådd i en trapp. Inte som jag upplevt det ännu i alla fall. Men att skriva på bloggen har varit roligare än jag trodde och jag har blivit sugen på att ta upp mitt skrivande igen. Alltid nåt! Och så blir jag glad av engagerade kommentarer som din!

  2. Birgitta - 2016-02-29 @ 13:31

    Men du är nog bara i andra fasen (=den tristaste) än så länge. Jag tror så här (grundat delvis på egen erfarenhet av att lägga om beteenden långsiktigt, delvis på vänner som haft värre beroenden än mina): Första fasen (den dramatiska, adrenalinburna) varar ungefär en månad. Andra fasen (den tunga, sega, svåra): allt från ett par månader till ett år. Först därefter kommer den tredje fasen. Så om du började vid årsskiftet så kan du inte på något sätt vara längre än just i den andra fasen än så länge. Och den ÄR svårast och det ÄR då de flesta ger upp. Härda ut, det BLIR bättre, det är jag nästan säker på!

    Jag har inte sett ”Owning Mahowny” men ska kolla upp den.

    • marcus - 2016-03-04 @ 22:38

      Tack för pepp! Är trots allt extremt viktigt för mig har jag märkt att jag lägger ut små rapporter på bloggen för att jag ska orka hålla disciplinen uppe. Att veta att det finns de som läser och engagerar styrker liksom den funktionen. Hoppas du får tid till Owning Mahowny!

Kommentera

Your email address will not be published / Required fields are marked *