68983

Intervju med Johan Widerberg i Dagens industri:

”Skulle du vilja göra en Hollywoodfilm?
‘Det är ju därför jag får roller nu, alla andra är i Hollywood! Jo, det är klart jag skulle vilja göra det. Visa mig en skådespelare som säger att hon eller han inte vill till Hollywood och jag ska visa dig en lögnare. Jag är jätteavundsjuk på de svenskar som är framgångsrika där. Det borde ha varit jag.’

Vad är du avundsjuk på?
‘De roliga sammanhangen, rollerna, pengarna. Men lägger man avundsjukan åt sidan några sekunder så är det svindlande vilka framgångar Alicia Vikander har just nu. Jag vet inte om folk inser det? Samtidigt är jag larvigt nog mindre avundsjuk på henne. Men de där jäkla Skarsgårdarna…'”

Jag måste klippa mig. Eller ja, ”måste” är relativt såklart. När jag gick på gymnasiet klippte jag mig själv. Allt annat var kapitalism.

Men jag går inte på gymnasiet längre. Jag jobbar i butik. Jag gillar inte mig själv såhär ovårdad. Det har gått månader sen jag klippt mig. Vet att de kommer fråga hos frisören. Ett tecken på att det är dags att gå; jag vet inte vad jag ska svara på det, jag vet helt enkelt inte.

Jag lägger en hel del tid på att vara arg på Gunilla Brodrej. Gunilla Brodrej har i sin köpstoppsbok ”Shopstop” hårklippning under rubriken ”Tillåtet” på sidan 21 där alla reglerna är samlade. Jag är ofta arg på Gunilla Brodrej trots att det är hon som inspirerade mig att dra igång mitt eget köpstoppsår som hjälpt mig så mycket.

På första sidan ska hon julhandla. Presenter är tillåtna inköp i hennes regler. Jag tycker hon är sellout. Att det är ett livstilsprojekt hon håller på med. Som rika människor som har böcker om minimalism. Ett privilegierat projekt hon genomför, inte för att hon måste, utan som någon sorts utmaning. Ett maratonlopp eller en pilgrimsvandring.

”Bara tanken på en runda på Drottninggatan gör kroppen tung som bly. Jag har det inte i mig längre.” 

Men jag är också en av de privilegierade där jag sitter hemma och vänder på kronorna och jämför elabonnemang för att spara nåt öre per kilowatttimme hit eller dit och är noga med att släcka lamporna förr att spara nån krona i månaden. Jag räntar bort nästan 1000 kr per månad och det känns sinnessjukt att inte köpa champinjoner till pastan jag ska laga (eftersom de knappt innehåller nån energi alls och därför inte är kostnadseffektiva) när jag krypa till det så kallade korset. Jag skäms inför mina föräldrar men jag ber dem stå som medsökande på ett lån. Ett lån att samla alla andra lån i. Få ner räntan till en lägre nivå. Få ner månadsbeloppet jag amorterar. Få ner stressen. Jag pratar med min mamma i telefon. Hon sitter i bilen. Hon säger att hon gärna står som medsökande. Jag säger att jag skäms. Att det är pinsamt att vara 31 och inte kunna hantera sin ekonomi. Jag berättar inte riktigt hur illa det är och har varit. Men att plugga på konstskola och i perioder jobba som timvikarie några månader här och några månader där. Gå på alfakassa. Det är klart hon vet att jag inte har massor av pengar på banken. Vi lägger på. Hon ringer upp en halvtimme senare. Hon har pratat med min pappa. De vill låna ut pengarna till mig för att täcka de värsta krediterna. De säger att de har råd. 68 983 kr.

Vi gör upp en avbetalningsplan. Om fem år är jag skuldfri. Jag kommer behöva leva fattigt men istället för att betala 1000 kr i ränta per månad utöver allt annat lägger jag de pengarna på att betala av skulden. Jag försöker slippa undan den privilegierade personens skam över att vara privilegierad. Jag kommer inte att få en bättre ekonomi. Jag får inga pengar, det är ett lån. Köpstoppet är inte slut. Snarare är jag ännu mer benägen att betala av skulden så snabbt som möjligt. Vill inte vara i skuld till mina föräldrar en dag för länge. Så är jag inte uppfostrad.

Men det där som kallas skyddsnät. Jag har haft det hela tiden. Jag har inte nyttjat det förrän nu. Inte klarat av att be om hjälp. Klarar fortfarande inte riktigt av att jag har gjort det.

En fras jag haft som ett mantra jag tar fram att upprepa när jag blir bitter och avundsjuk:

”Stop counting other people’s money”

Jag har upprepat den så många gånger i mitt huvud att jag glömt varifrån den kommer.

Det känns inte som att jag håller på med ett livsstilsprojekt men någon som läser det här någon gång kommer tänka som jag gjort om Gunilla Brodrej. Han är inte fattig på riktigt.

Jag googlar. Det är Betty Draper som säger så till sin nya man. Mad Men säsong 2 episod 9.

Det finns inget bättre verk än Mad Men om en vill se hur begär och pengar är medskapare av våra liv. Kärnfamiljen, kärlek, de manliga egenskaperna, de kvinnliga egenskaperna, upplevelserna vi har på resor och på fester. Allt detta vet Don Draper att han varit med och skapat bilderna av. Med manipulation, med forskning, med undersökningar, med bilder, med sociala stigman och normbildning. Ändå kan han inte undgå att själv luras av dessa bilder. Som publiken på en teater som vet att de ser en föreställning men ändå gråter på slutet. Den som går oftare på teater gråter inte mindre för det åt ett sorgligt slut.

Min mamma säger: ”Vi vill hjälpa dig. Det är ju bara ett lån. Du hade ju kunnat knarka, ha kanyler instuckna i ögonen, vi hade ändå velat hjälpa dig.”

En del har hänt med hur man tar droger sen din tid mamma, försöker jag skämtsamt förklara. Hon skrattar åt sin egen bild av kanyler.

Det som gör Betty Draper så sympatisk i argumentationen med sin nya man är hennes borgerliga uppfostran, det är oartigt att prata om pengar och framför allt andras pengar. Det som förstör Betty Drapers liv är samtidigt hennes borgerliga uppfostran. Vad som är värt något i livet. Hennes lyckligaste tid i livet, som modell, är över. Hon ville något annat. Den där normen. Hon ville inte att någon ska räkna Don Drapers pengar nu eftersom hon inte vill att någon ska räkna hennes pengar, ingen ska kunna säga: ”Du som har allt, vad vet du om världen?”. För hon upplever inte att hon har allt.

Jag tar emot den hjälp jag får. Jag lovar att försöka räkna Gunilla Brodrejs pengar.

Comments

  1. Ida - 2016-04-02 @ 08:36

    Det är förlösande att läsa sånt här. Jag är inte fattig, långt ifrån, men jag lägger större delen av min lön på mitt boende och har sällan eller aldrig pengar över till krogen, middagar på stan, nya byxor på direkten när det gått hål i de gamla. Jag skäms inte för att säga ”jag kan inte följa med ut, jag har helt enkelt inte pengar till det” när kollegorna med fredagsförmiddagssolen i ögonen börjar prata om Trädgården. (Trädgård? Trädgårn? Jag har aldrig varit där.)

    Men när det krisar, typ som när diskmaskinen gick sönder och den här bortskämda, priviligierade, vita medelklasskvinnan stod inför att behöva, håll andan nu, DISKA FÖR HAND… Då erbjöd sig min far att köpa en ny diskmaskin. Jag och min sambo valde ut en som inte var den billigaste men inte heller i närheten av de dyraste, runt 8000 gick den på. Och vi tackade nej till min pappa, för vi fixade det ändå. Trots att vi just hade köpt en 55tums tv för tio papp och att hunden dragit på sig oväntade veterinärskostnader. Ibland har vi inte råd att köpa kaffe eller öl, jag sminkar mig med mascaror som sedan länge passerat bäst före datum och jag ser knappt någonting för att jag inte har råd med linser. Det är en underlig känsla. Jag har inte råd, min ekonomi känns undermålig. Men fan vad jag är rik, nästan snuskigt rik när jag jämför med alla som har det sämre. Ja, som du, kan jag tro, om jag får säga så även fast det låter så oförskämt (eftersom att det är oförskämt att prata om pengar över huvud taget och särskilt att mäta sig med varandra. Men då återgår jag till början av min kommentar: det är så förlösande att läsa sånt här.)

    • marcus - 2016-04-07 @ 09:02

      Vad skönt att det kan vara lite förlösande. Väldigt fin ord i sammanhanget. Tack.

      Hur kommer det sig att du inte skäms? Kan du ge några råd till en person som inte kommit så långt? Är du bara ”trygg i dig själv” eller nåt sånt?

      Det är så fascinerande att läsa hur andra ser på sin ekonomi. Jag har ju inte haft råd med något av det jag äger, ändå har jag köpt det. Du skriver att du inte har råd med linser men du har råd med diskmaskinen och tv:n. Det är ganska skönt även för mig att höra att andra har den här dubbla synen på ekonomi som jag har/har haft.

  2. Byråkrat - 2016-04-02 @ 22:47

    Starkt jobbat. Det är alltid modigt att visa svaghet, och extra modigt att göra det inför de som man har en så speciell relation till som sina föräldrar (inte för att jag vet någonting om dig och dina föräldrar, utan mer konceptet föräldrar).

    Förutom att jag är glad för din skull så är jag också glad att ett antal av de här skitlåneföretagen tappar intäkter. Jag är inte emot lån, det är i grunden ett vettigt sätt att omfördela inkomster mellan olika faser i livet (de flesta av oss blir trots allt rikare/mindre fattiga allteftersom åren går) men de nivåer på räntor, uppläggningsavgifter och påminnelseavgifter som de här företagen har gör att man betalar lånen många gånger om. Jag läste en artikel för några år sedan http://www.dn.se/ekonomi/finansbolag-guldgruva-for-siba-och-onoff/ om att huvuddelen av elektronikföretags vinster inte görs på de faktiska produkterna utan på kreditgivningen och de (ofta) onödiga försäkringar man säljer på konsumenten. Då är det något som är fel.

  3. Byråkrat - 2016-04-02 @ 23:10

    Ps: när jag skulle googla fram artikeln hamnade jag först här http://copyriot.se/2012/12/13/elektronik-pa-kredit-varuformens-avmaterialisering/

    Intressant blogg och en person bakom som faktiskt både verkar kunna något och ha en uppriktig nyfikenhet.

  4. Ida - 2016-04-03 @ 07:56

    Jag är emot smålån! Lån man får ta för att man är sugen på en ny tv eller barnvagn, lyxfällan-lånen. Jag har en kompis som hamnat hos kronofogden och snart kommer att få en ny hyresrätt samt ett arv efter en avliden förälder. Med arvet ska hon först betala av lån…. För att sen kunna ta nya lån och köpa nya möbler, trots att hon alltså redan har möbler. (Vi är inte nära vänner, det är helt okej att jag anonymt trash talkar henne på internet.)

    Jag är emot allt vad avbetalning och bundna abonnemang heter. Men jag kan ju säga så för att jag har råd med de initiala klumpsummorna som en obunden telefon och en helägd soffa innebär. Så egentligen är jag inte rätt person att ha åsikter om det här.

    • marcus - 2016-04-07 @ 08:55

      Hur menar du ”emot”? Emot rent ideologiskt? Eller vill du inte ta såna personligen av någon anledning? Ett problem med konsumtion när en är fattig är ju de där klumpsummorna som gör att en kan handla billigare. I kommentarsfältet här har ”Byråkrat” skrivit om att elektronikkedjorna tjänar sina pengar på avbetalningen och kanske inte främst på själva produkten. Men det går ju också att hävda att tv inte är något som en behöver. Men för många är det svårt att inte försöka leva efter normen. Det är väl nästan mer tragiskt än att vara fattig.

      • Ida - 2016-04-15 @ 16:57

        Jag är inte emot smålån ideologiskt, kanske inte av personliga skäl heller för jag har aldrig tagit ett. Men just för att det känns som en fälla för människor som inte har råd. Som sedan fastnar med höga avgifter de inte klarar (för det är ju så lätt att ta ett till lån, eller köpa en till grej på avbetalning).

        Varför jag inte skäms för min ekonomi är väl för att jag kan vara öppen med vad som drar pengar och vad jag prioriterar; bostaden, hunddagiset, veterinären. En aw bleknar i jämförelse med den lyx jag anser att jag redan lever i, även om jag äter nudlar framför tv:n vissa dagar för att ha råd med det.

        • marcus - 2016-05-01 @ 08:11

          Vad i intressant att läsa ditt andra stycke! Kanske är det därför många skäms för sin ekonomi: för att de skäms över begären de har. Att ta ett bostadslån är inte skämmigt eftersom fint boende är norm. Att smslåna till ett svindyrt doftljus är skämmigt för att det är ett fulare begär bakom. Även om det är mindre pengar bakom det köpet.

          Därför jag fascineras så av begreppen behov och begär. Vad som får räknas som behov är så subjektivt och normativt.

          Det var inte länge sen som vi var extremt trångbodda i Sverige. Vuxna och barn kunde sova i samma rum. Ändå kan man höra folk idag säga att barn ”behöver” varsitt rum. När saker flyttas från begär (lyx) till behov så kanske ekonomin blir mindre skamfylld?

          Typ väskdebatten. Vi vet vad människor ”högt upp” tjänar. Ändå ska de bara använda pengarna till nyttiga saker. Eller vad tänker du?

Kommentera

Your email address will not be published / Required fields are marked *