49%

Om lättnad är det närmsta lycka jag kommer så är jag sällan så lycklig som när något ställs in. När något avbokas. När jag avbokar något. När jag säger upp mig. Lämnar någon. Lägger på luren. Säger hejdå. Går hem för dagen.

Jag vill ingenting. Orkar ingenting. Säger till H att jag borde sluta jobba sluta ta frilansuppdrag. Gå på soc resten av livet. Försöka bli sjukpensionär. Måste bli skuldfri först bara så jag kan klara mig på det som folk kallar existensminimum men som inte är en formell term för något.

Jag pratar med N om min situation. Min hälsa. Mina arbetstider.

Jag har varit sjuk 6 gånger under den senaste 12-månadersperioden. Det finns någon regel så det måste tas upp. Jag måste erbjudas stöd, rehab, utredning etc. Jag är generad. Jag föreslår att jag ska gå ner i tid. Den minimala trygghet jag har försöker jag rasera så fort jag får chansen.

L och jag mailar. Hon skriver att hon bara skulle ligga under ett täcke om hon fick välja. Jag med.

Jag är rädd att jag inte ber om färre timmar av sunda skäl. Att det bara är för lättnaden att lämna. Hur lite kan jag jobba och ändå klara mig. Dit vill jag. Borde jag ta lån medan jag fortfarande har papper på att jag har en någorlunda vuxen anställning. Varje månad får jag reklam från kreditgivare som hittar mitt namn i register. Jag minns inte ens att jag varit kund hos alla. Kanske köper de adresser av varandra. Eller skickar ut kuvert baserat på inkomst. Om jag skulle låna 100 000 kr. Inte konsumera upp dem utan leva upp dem. Sakta och snålt. Inga fler frilansuppdrag. Ingen anställning. Skriva klart något för en gångs skull.

Inne på facebook i Hillaredsgruppen.

En bordercollie är lös vid Nylanders auktion.

Kor är lösa vid Nylanders auktion.

Klass 6 säljer kakor, knäckebröd samt godis för att få ihop pengar till sin klassresa. 50kr burken.

Fredsbaskrarna säljer salami, ost och choklad.

Självplockning av potatis för 5 kr / kg är inställd pga regn.

Jag lyssnar på alla Värvetintervjuer med folk från Norrbotten med omnejd. Hemnets alla omgjorda kyrkor, skolor, missionshus, norrbottensgårdar. En har en väggmålning med hästar.

Från och med idag jobbar jag 49%. 4 dagar i veckan och en fyradagarsledighet per månad.

Jag skriver. Tar på mig frilansuppdrag. Halva skärmen är gamla indieband som går i slowmotion i korridorer i musikvideos.

Snart är det helg. Folk slutar höra av sig. Det blir tystare. Lugnare.

Comments

  1. Ida - 2016-10-16 @ 08:57

    Det som du beskriver som lättnad är egentligen avsaknad av ångest, eller är det inte så? Jag känner igen mig så mycket. Jag hade grov ångest dygnet runt i drygt tre år, som till slut ledde mig till att högst medvetet vända på dygnet så att jag skulle slippa att stöta på mina föräldrar. Jag bodde alltså hos dem då. På natten gick jag upp och lagade köttbullar och makaroner. Spelade The Sims. Såg läskiga filmer (den där franska filmen som spelas upp baklänges och handlar om en man som letar efter den person som våldtar och mördar hans flickvän i början (dvs slutet) av filmen).
    Jag var nöjd. Nöjd med livet när jag lyckades undvika allt som kändes som friktion. Undvek mina föräldrar, telefonsamtal från min psykolog… Det är så lätt att fatta beslutet att inte svara i telefon, det gör jag fortfarande inte. Min telefon har varit på ljudlös utan vibration sen den tiden. Fastän jag mår bra nu.

    Den lättnaden är inte i närheten av lycka. Det i högsta möjliga mån friktionsfria livet.

    Jag fick ryck ibland, ungefär som när ett lik spritter till fast det onekligen är väldigt mycket dött. Rycken tänker jag var min överlevnadsinstinkt som försökte återuppväcka mig, trots att jag ju egentligen inte ville det. Rycken såg ut såhär: jag såg en film med lyckliga, piffade och ordningsamma tjejer och fick för mig att jag ville bli så. Jag gjorde upp planer för att gå till frisören där jag skulle klippa en ny frisyr och ordna med en ny hårfärg. Jag skulle söka in till några distanskurser och köpa en dator för pengar som jag långsamt skulle samla ihop genom att stjäla lite i taget från mina föräldrars plånböcker om nätterna (oroa dig inte för min själ – jag var övertygad om att de förtjänade att bli bestulna). Jag kanske till och med skulle skaffa ett nattjobb på en bensinmack. Sälja godis till lastbilschaufförer. Äta varmkorv då och då, tillsätta någon sorts spänning i makaroner och köttbullar-träsket.

    Efter några timmar, kanske en halv dag, så släppte rycket. Jag blev nöjd med det i högsta möjliga mån friktionsfria igen.

    En gång bokade jag till och med in en tid hos en frisör. Hjärtat bultade när de ringde mitt mobilnummer för att skälla på mig för att jag inte dök upp på den avsatta tiden, för att tvinga mig att berätta var jag bor så att de kunde skicka en faktura för uteblivet besök. Nej, jag svarade förstås inte, jag var för rädd för mina föreställningar om hur onda människor är. Det är inte lätt att fatta beslutet att inte svara på en del telefonsamtal. Numret som ringer lyser upp displayen och bränner sönder handen som håller i telefonen. Det är för uppenbart att klicka bort samtalet för tidigt. Alla vet hur många signaler som går fram innan man skickas till den automatiska telefonsvararen. (Visst vet alla det?) Att slänga in telefonen i nattduksbordslådan och stänga den tätt så att ljuset inte längre når ut, det hjälper inte. Ångesten skulle äta på mig i flera dagar efteråt. Jag väntade på den där fakturan som aldrig kom.

    Jag minns inte att rycken blev kraftigare eller höll i sig fler och fler timmar. Jag minns inte att jag sökte några komvux-kurser. Jag minns inte att jag chattade på Msn med en kompis kompis från många år tillbaka. En person jag inte ens kände, och därmed inte hade några förutfattade meningar om hur han skulle reagera om jag plötsligt en dag ignorerade honom, inte svarade på sms efter att jag gett honom mitt nummer. Jag minns inte att jag sminkade mig innan jag träffade honom för första gången.

    Jag minns att han i tre års tid tvingade mig att ha sex med honom. Jag minns att min ilska växte och växte, att den enorma tröttheten som tvingade mig att ligga i hans säng hela dagarna fick ge vika åt ilskan. Efter tre år var jag så arg att jag… återvände till mina föräldrars hem och skrev ett mail till honom. Ett argt mail. Nästan lika modigt som en arg lapp.

    Ilskan bar mig i månader. De där komvux-kurserna som jag hade hoppat av för att få mer tid till att sova, för att få ett så friktionsfritt liv som möjligt, för att jag var rädd för mina klasskamrater, de sökte jag till igen. Jag vågade gå på ett möte med en studievägledare där jag lovade henne och mig själv att det skulle bli annorlunda nu.

    Jag ska försöka skriva ner det en dag. En riktig berättelse om hur jag tog mig själv från total isolering till den här personen som jag sedan blev, som sitter rakryggad, ser sin chef i ögonen och argumenterar för högre lön. Det är sinnebilden av ångest för den smala makaroner och köttbullar på nätterna-gestalten. Att påpeka mitt värde för någon annan. Inte bara påpeka, att sitta och dividera fram och tillbaka om hur mycket det där värdet är värt för någon annan än mig själv. Att kräva att bli sedd och värre därtill: synad. Att stå pall för det.

    Men jag kommer nog aldrig sätta på ljudet på min telefon, eller svara för okända nummer utan att först googla dem och se vart de leder.

    • marcus - 2016-10-19 @ 08:24

      Ja verkligen, du har rätt. Det är ju egentligen avsaknad av ångest jag är ute efter.

      Är det inte intressant att en spelar sims just, av alla spel, där en simulerar ett ”vanligt liv” i spelet.

      Jag känner också igen mig i det du skriver om ”rycken”. Nu har jag börjat lära mig att när jag tar beslut i tanken om att ”förändra mitt liv” så är det lika bra att tänka om. Det går ju tyvärr inte bara att bestämma sig.

      Jag tycker nog ändå att du var modig som skrev mailet till honom. Det är ju sjukt svårt att ta sig för saker när en har kraftig ångest, och dessutom när du blev utsatt för övergrepp, det gör det ju inte enklare att orka något.

      Det låter utopiskt att du lyckades ta dig ur det och dessutom höra att du är sån som löneförhandlar. Hur tänker du kring att telefonskräcken är kvar trots andra större framsteg?

Kommentera

Your email address will not be published / Required fields are marked *