Boken ute nu!

Jag hade en deltidsanställning i en bokhandel och var i snabb takt på väg till Kronofogden eftersom jag inte kunde sluta leva över mina tillgångar.

Jag tänkte söka till Lyxfällan och bara ta ett sista sms-lån till kläder för att se bra ut i tv. Den tanken fick mig att inse att jag måste sluta shoppa, börja sälja av de saker jag köpt genom åren och försöka förstå att jag faktiskt inte har råd.

Jag började skriva dagbok om mitt köpfria år och det allra skämmigaste jag kunde tänka mig: min usla privatekonomi.

För att kunna sluta konsumera behövde jag förstå varför vi i den rikaste delen av världen tjänar mer och mer för varje år men samtidigt får större och större skulder. Och varför jag gillar att shoppa så mycket.

Goodreads | Boktipset | Bibliotek | Adlibris | Bokus

• • •

Bok

Köpstoppsbloggen ska bli bok. Jag har skrivit på ett kontrakt men det känns ändå inte som på riktigt. Tänker att någon kommer ångra sig, att något kommer hända. Men det är väl bara sån jag är. Till hösten är det tänkt att den ska ges ut. Arbetsnamn: ”Jag har inte råd”. En mening som jag aldrig sagt till någon förrän efter att jag började skriva här. Och kanske inte riktigt förstått heller. Vet faktiskt inte om jag förstått den än. I en värld av ändliga resurser och tillgångar verkar det finnas oändligt med sätt att skuldsätta sig på, oändligt med skuld. Brist på tillgångar är inte en brist på tillgång till saker, det fuckar upp hjärnan på vissa av oss.

Jag håller fortfarande på att betala av lån. 2016 blev året då jag tjänade mer än jag någonsin gjort, strax över genomsnittssvensken, men jag har flera år av skulder kvar. Nu är jag uppsagd, har bara kvar några få frilansgrejer.

På sidan av bloggen har jag skrivit dagbok för hand när jag inte orkat sitta vid datorn, de texterna håller jag nu på att renskriva. Jag gör utkast till omslaget, säljtext.

S frågade mig om jag kommer fortsätta med köpstoppet och bloggen efter att året är klart. Att det är lite synd att inte få veta vad som händer sen. Jag känner också så, det är en sak att leva med det och något annat att skriva om det. Det känns som att jag alltid kommer fortsätta med köpstoppet men vet inte om jag kommer skriva om det.

Allt känns dyrare nu efter det här året. Jag har köpt några begagnade böcker efter årsskiftet, second hand-jeans för nån hundralapp eftersom mina gått sönder. Jag går in oftare på nätbutiker efter årsskiftet men har hittills bara köpt en skiva av Säkert! Röd vinyl. Den kändes jättedyr men det var det värt. För 2 år sen hade jag köpt den i svart vinyl och genomskinlig vinyl och röd vinyl. Alla sorter, bara för att samla. Är så nära att bara börja igen med allt dåligt beteende men lyckas hålla mig ifrån att dra igång allt igen. J delade en länk om shoppingresornas negativa påverkan på klimatet, det känns så långt bort nu. Känner mig inte avgiftad på det sättet att suget, begäret, är borta. Eller snarare: det kommer hela tiden ett nytt. Och snarare är det väl så att jag vet att det inte är någon idé just därför. Men det låter flåshurtigt, jag är rädd för att boken blir tråkig, att jag inte hade större bakslag som gjort sig bra i text, att jag förut tjänat så lite att excesserna jag ägnat mig åt inte låter så extrema för den som har en normal inkomst. Varför skulle någon vilja köpa en bok om en relativt fattig kulturarbetare som hänger på tradera lite för mycket.

Min sista dag i bokhandeln har passerat. Jag var trött, flygplatsen var tom, det kändes inte speciellt mycket. Jag har bestämt mig för att flytta norrut, hem, i alla fall testa ett tag. Får låna ett hus av en nära vän, betala de löpande kostnaderna bara. Jag är oändligt tacksam för det. Tror inte jag vågat fråga om det inte varit för köpstoppsåret, att våga be om lite hjälp är det värsta som finns, men bra när jag väl vågat.

Först på prov i tre månader och sen ett år om jag vill det. Min farfar dog förra veckan. Jag tycker det är svårt att prata om det. Har inte ens sagt till alla än för jag vet inte vad jag ska säga. Det känns extra bra att flytta upp just därför, att vara nära den släkt som finns kvar, göra något konkret istället för prat. Varje dag tänder jag ljus hemma med tändstickor från hans gamla tändsticksasksamling som jag fick när jag var liten. Jag kommer kunna tända ljus varje dag i flera år med den samlingen.

Jag har lärt mig leva mycket billigare under året som gått. Det kommer jag vara tvungen att fortsätta göra om jag ska kunna bo i Norrbotten. Det blir ett inbyggt yttre krav på mig för att kunna leva som jag vill, lite som den här bloggen fungerat. Det har varit väldigt fint att få stöd av er som läst. Att ni både bidragit med hejarklack, uppmuntran och väldigt mycket kunskap om saker jag skrivit om. Vet inte om jag kommer skriva mer här, kanske att jag skriver lite om processen med boken men jag vet inte hur intressant det är att läsa om. Ni som är intresserade av den biten kan kolla in lite då och då så kanske jag lägger upp något framöver om jag får feeling. Om du som läser detta är intresserad av att få en påminnelse när boken finns utgiven i höst så kan du fylla i din mailadress här. Jag ska försöka göra något lite extra för er som följt bloggen. Kanske att jag gör printar på några av bilderna eller så. Men oavsett om vi hörs igen eller inte:

Tack!

• • •

Drömjobb

En kund hyssjar mig och J. Vi står vid reseguiderna och pratar. Vi är båda uppsagda, vad skulle hända om vi sa något elakt tillbaka. Hen kan inte koncentrera sig på vad böckerna handlar om när vi pratar. Kan vi gå därifrån eller vara tysta. Jag säger ja, blir tyst, himlar med ögonen åt J. För jag orkar inte. Jag blir inte ens arg längre och det förvånar mig lite. Så ofta som jag tänkt att jag vill säga något tillbaka till otrevliga kunder. Nu kan jag det. Jag kan inte bli mer än arbetslös. Jag fantiserar i några sekunder på om jag ska lägga ett för stort belopp på kortterminalen, några extra nollor. Men såna kunder tittar alltid på kvittot, letar alltid fel, säger alltid något om hur dumt det är med våra stämpelkort, med våra bokmärken, med att alla kortterminaler ser olika ut och hur dumt det är. Såna kunder drar alltid ett förvirrat manifest om att de vill spara miljön när de istället bara kunnat säga nej tack till påsen.

Det är inte jag som flyger inrikes.

Det är lika stor risk att få sura miner om jag inte erbjuder en plastpåse.

Det är inte jag som hittat på stämpelkorten.

Grabbgängen som står och hånar varandra vid pysselböckerna. Klisterboksboken ”Drömjobb” innehåller något typiskt kvinnoyrke som tydligen passar extra bra för någon i gänget. Top comedy följer, höga skratt. Författare som kommer in och frågar efter sin egen bok och utan att säga vem de är frågar vad jag tycker, tror, har hört. Kunden som frågade mig om EL James böcker var gay. De ständiga som sticker fram två spretiga fingrar och vill bända in dem mellan mina där jag håller växeln för att undvika till varje pris att de ska slippa röra vid kvittot som om den vore bestruken med arsenik. Kunder som inte tror mig när jag svarar på deras fråga om vilken bok som är vilken i ordningen. Kunder som blir arga på mig när jag säger att han som skrivit hundraåringen är någon annan än han som skrivit Ove. Resenärer som inte kan konstruera hela meningar, som plötsligt står vid kassan och stirrar:

”Frankfurt”

Det känns konstigt. Tre år. Det enda fasta jobb jag haft. Snart ska jag inte jobba i bokhandel mer.

• • •

Marketing automation

Bokar tågbiljetter till möte i Stockholm. MTR är billigast. Svårt att låta bli att inte köpa förstaklassbiljetter som tröst för att jag fick avslag för mitt bolånelöfte av både SBAB och ICA. Jag skulle ha sänkt mina månadsutgifter med nästan 3000 kr. Ändå anser deras kalkylverktyg på internet inte att jag skulle klara av det. Eftersom jag bor någonstans nu och klarar det bör jag logiskt sett klara av en sänkning av kostnaden kan jag som lekman tycka. Jag går runt och är arg. Tittar på ”mitt” hus på hemnet igen.

Jag ska försöka boka in ett gammaldags bankmöte. Om inte annat så för att ta reda på hur ett sånt avslag motiveras och ha något att skriva om här. Jag trodde jag hade den gyllene biljetten – en fast anställning. Eller som det rent tekniskt/hotfullt heter: tillsvidare.

Vill bara lägga mig ner och gråta, började nästan gråta på telefon med H idag. Jag är på halv dos på mina mediciner fortfarande men ska snart trappa ner ytterligare. Är det jag som kommer fram nu. Eller är det jag som försvinner bort och depressionen som tar över. Jag vet inte varför det är så viktigt att trappa ner egentligen. Ändå vill jag.

Grannarna ville att jag skulle stå på ett bredbandsabonnemang åt dem men nu vill de inte längre det så jag ska åka tillbaka med routern imorgon. Jag köpte några gamla nummer av magasinet Sex en svag kväll. Inga stora summor alls men varje litet bakslag får mig att må dåligt. Jag har inte köpt ett klädesplagg på elva månader. Alla mina favoritparfymer är slut så jag doftar inte som jag. Jag känner mig ful hela tiden. Jag orkar inte lägga upp saker på tradera.

Datorn på Larssons Livs i Sexdrega slogs ut av åskan så inga paket gick att skickas eller hämtas. Lyckades hålla mig från att köpa pizza fastän jag var jättehungrig. Höll mig från att köpa tidningar på pressbyrån i Borås. Från att köpa en ny mobil när jag var inne i Göteborg. Från att gå in och köpa kläder i någon butik. Orkade inte ens gå in på NK fastän jag vet att jag blir glad av det. Kom på när jag kommit hem att jag åtminstone borde gått in och hämtat en julkatalog. Jag fortsätter klicka mig vidare till kassan i nätbutiker men jag stänger ner flikarna innan jag fyllt i kortuppgifterna. Får mail efter några timmar. Det kallas marketing automation och är du inloggad på ett kundkonto eller nappat på ett nyhetsbrev och klickar dig runt är det rätt stor sannolikhet att du kommer få en rabattkod eller åtminstone en påminnelse inom en snar framtid ifall ett köp avbryts eller om du bara lämnar sidan utan att ha klickat ner något i varukorgen. Jag har läst in mig på olika verktyg för CRM – custom relations management – och marketing automation-tjänster som går att implementera i webbutiker eftersom jag eventuellt ska hjälpa frilanskund med detta.

Jag skriver implementera därför att alla som håller på med sånt här älskar att använda såna ord.

Förenklat så är alla som är inne i en butik en potentiell kund, dessa kallas leads. Målet är att ”konvertera” dessa, det vill säga att få dem att köpa. Att använda ord som tidigare varit förknippade med religion är för mycket Adbusters till och med för Adbusters. Det är en dålig satirteckning där kapitalisten är en gris i cylinderhatt och monokel.

Den prismedvetna shopparen kan lura ett system med en marketing automation-funktion inbyggd genom att lägga sina varor i kassan och sedan bara lämna sidan. Eller helt enkelt att återkomma väldigt ofta till den produkt du vill ha och sedan lämna sidan. Är det en stor webbutik så är chansen stor att det kommer dyka upp några procents rabatt inom kort i mailkorgen eller någon form av kombinationserbjudande.

Att veta hur något fungerar och ändå gå på det. Nästan som terapi, lära sig hur ens psyke fungerar och kanske till och med varför men sen ändå fortsätta med allt det dåliga.

Maria Crofts skriver idag i DN om hur CSN-lån påverkas av den låga räntan. Hon beskriver vikten av att betala av andra lån före eftersom det är så bra villkor hos CSN jämfört med andra. Och så skriver hon detta:

”Men tänk på att du först måste spara ihop en buffert för oförutsedda utgifter. Bor du i hyreslägenhet behöver du ha pengar på ett sparkonto så att du kan betala minst två månaders utgifter.”

Ingen förklaring, inga argument. Jag har aldrig haft en buffert i hela mitt liv.

 

 

• • •

Hjärtat är det bedrägligaste av allt

Jag överslagsräknar vad det kommer att ha kostat mig att ha ställt upp.

Jag har läst om vänner som tar ledigt, gör scheman för att ta hand om, som sluter upp, ställer upp, är att räkna med. Inget om någon som räknar ut vad de kommer förlora ekonomiskt på att ”vara där” för någon.

Bensin till Göteborg och tillbaka, två dagars ledigt från kvällspassen som har OB-tillägg, ett vanligt pass, avbokar en frilansgrej, den extra maten jag handlar.

Hade det varit en film hade jag tyckt det varit dålig gestaltning: hans vän klarar inte av att vara själv, gråter fram frågan på telefonen, självklart säger han men undrar varför jag, vad kan jag bidra med, hur ska jag kunna vara ett stöd, köper alla grejer som krävs för att göra egen sushi, risvinäger, torkade sjögräsblad, ekologisk ingefära, kompenserar upp den dåliga självkänslan. Livet är så långt ifrån show don’t tell. Jag har ingenting att säga. Försöker ändå:

Efter ett tag blir man avtrubbad, sen vet jag inte, man fortsätter väl typ.

Jag berättar om tillfällen av ångest jag själv varit med om. Att jag också kräkts av ångest. Frågar frågor bara för att det inte ska vara tyst. När hen undrar vad jag tänker på säger jag det: på något att säga.

Går runt på Citygross och letar efter en present att köpa. Vad köpa till den som mår så dåligt att den inte kan med att vara själv? Ett julpynt? En film? En DVD-box vi kan försvinna in i. Så slipper jag säga något. Mjukisdjur. Jag känner mig som Michael Jackson där jag går runt med solglasögon inomhus och tittar på mjukisdjur, tänker att jag ska köpa en sån där svinstor nöjesfältsgigantisk björn, på skämt. Så att det kan bli några lättsamma minuter, kanske en kvart. Vi lyssnar på P4 i bilen, hen säger att det är skönt att vara på väg fastän livet står still. Kundvagn och alldeles för hårda hjärtslag som når ända upp i halsen. Borde jag köpa bättre kuddar till gästsängen. Ska jag åka förbi Jysk.

Varför är det alltid min reflex i alla jobbiga situationer: att konsumera för att väga upp brister. För att det är enkelt. Ett ”funktionellt beteende” som min första terapeut sa. Det finns ingen egentligen anledning att välja bort sånt som är ångestdämpande på kort sikt.

En nyhet om att Kakan Hermansson anlitats av Audi läcker in i min bubbla av gråt och dålig sömn. Hon har anlitats och sedan fått sparken från Audi. Folk är arga fast av helt olika anledningar. Halvläser en text av någon från ”branschen” som kallar Kakan Hermansson för en ”influencer”. Jag lägger ett bud på ett handskrivet brev hon skrivit som PEN säljer för välgörenhet. Blir överbjuden och lägger ner. Vill ha den kicken av att vinna men försöker hålla mig ifrån tradera-appen.

På natten pratar min vän i sömnen, gråter. Jag stryker henne över håret med handen. Hon vaknar, tror att jag är den som lämnat i några korta sekunder, börjar gråta ännu mer. Jag tänker på alla frilansgrejer jag ska orka med nästa dag. På att det är ostädat och fult hemma hos mig, att jag borde ha tvättat dukarna och strukit dem, slipat soffbordet och oljat det. Teak med fula bleka ringar från 60-talet och framåt. Jag borde spackla, köpa gardiner, köpa färska blommor, köpa en bättre begagnad howardsoffa, säga nej när folk vill prata med mig eller umgås med mig. Jag skriver till H att jag är Tengil. Hon säger att jag inte är det. T skriver att jag borde tänka på mig själv mer.

Beställer nyutgåvan av ”The heart is decietful above all things” som ska innehålla mailen som Laura Albert skickade till regissören Jeff Feuerzeig. Jag ska prata med min stora tonårsidol. Jag vill spendera pengar på min nervositet, researcha mer och mer och se de fysiska högarna av allt jobb jag gjort. Har trappat ner medicinen till halv dos. Någon gråter på min soffa. Jag är ständigt i det som Linda kallade pubbeångest i en bok, eller om det var en krönika eller om det är både och. Allt blir rörigt i huvudet av medicinen. Jag hade så bra minne förut. Jag ställer upp för att jag vill vara en sån som ställer upp, inte för att jag är snäll eller en bra person.

Jag läser om Cherry Vanilla som räddas av sina vänner och sin gamla hallick. Cherry Vanilla vill ha lim, alkohol, droger, vad som helst, vill hellre vända om till det hemska där det finns droger än behöva ta den sköra friheten nykter. De har med sig te och kakor i lastbilen. Laura vill inte ha på videon på när vi skypar. Det är som i början av dokumentären som vi ska prata om. Hon söker upp sina idoler, pratar med dem, blir vän med dem. Jag vill prata om hennes böcker, hon vill prata om dem också men pratar om filmen, om alla som inte vill prata om böckerna. Jag vill att hon ska ringa mig fler gånger. Hon säger att hon ska göra det.

Jag hoppas att min väns telefon inte ska ringa och dra igång allt igen, hoppas när jag hör ett dovt vibrerande att det inte är han. Vill vara själv med Laura en stund till. Jag tänker på vad jag ska köpa och skicka till Laura. Någon av mina egna bilder som förstoring. En bild på läppstiftskyssarna på Oscar Wildes gravsten som folk klättrat över glasväggen för att kunna fästa mot den dyra marmorn, graniten eller vad det nu är för sten i den där märkliga graven. En del vill spärra in och döda och skada, en del klättrar i regn över glasväggar för att få kyssa densamma. Det är en fin bild om än lite melodramatisk. Jag undrar om Laura skulle gilla den. Hon gråter också. Själv kan jag inte gråta. Hon säger att hon vill höra mer om mig, kan vi höras igen på fredag, hela dagen är fullbokad så det finns ingen mer tid just nu. Jag går in på hennes hemsida. Funderar på att köpa ett smycke men vet inte om det är äkta ben från en tvättbjörn. Lyckas stå emot. Det kostar en dollar mer att få den signerad av henne. $15.95 istället för $14.95.

Jag börjar skriva intervjun i huvudet när jag tröstar, när jag inte längre orkar leta efter något att säga för att bryta tystnaden. Texten ska börja såhär:

Laura Albert gråter, men säger inte förlåt sådär som de gör på film eller som folk som sett folk säga förlåt på film gör.

• • •

Fyra sista

Jag kollar på hus eftersom jag är så fattig att jag inte har råd att bo kvar i hyresrätten i långa loppet. Delvis är det därför i alla fall. Skriver till E att jag romantiserat tiden vi bodde i hus på ett nästan sinnessjukt sätt. Det var bra dagar. Vara ute på tomten med Dylan, hugga ved, kasta vedträn som han jagade, tömma askan från spisen i bäcken, fladdermöss när det skymde, rådjur i gryningen, rävarna som skrek vissa nätter. Läsa Susan Sontags böcker om fotografi, Annie Leibovitz självbiografi ”På uppdrag”, Marie Lundquists ”Drömmen om verkligheten”, Patricia Bosworths bok om Diane Arbus. Jag söker efter titeln på den för den här texten, ser att det kommit en ny biografi i år. En text i The New Yorker skriver om hur Arbus mot slutet av sitt liv saknade självförtroende nog för att orka korsa gatan. Och detta:

Arbus was born into wealth, and you could, if inclined, construe the life that followed as one long struggle to get away from wealth—to crawl free of it, like someone seeking the exit from a treasure-stacked cave. “The outside world was so far from us,” Arbus said. She was a Russek, which to anyone who suddenly needed a mink stole, in the depths of the Great Depression, was a name to reach for.

Det vore billigare för mig att bo i någons gamla fritidshus och betala banken ränta och amortering istället för hyra till en hyresvärd. Hittar ett där alla möbler ingår. Läser om vad det innebär att binda ränta. Mäklaren svarar att den förra ägaren är framliden så hon kan inte kolla med honom ifall det är draget bredband dit. Jag behöver inte isolering i väggarna, närhet till butiker och framför allt inte grannar. Men jag behöver internet. Utan internet är jag ensam. Kan inte jobba.

All reklam om krediter och lån som jag får hem i brevlådan, på sms och via mailen handlar om att lösa andra krediter. Påhittade små copytexter om påhittade människor som varit överväldigade av skulder men fått hjälp av det ena eller det andra kreditföretaget. Ibland får jag även reklam om att ”uppfylla drömmar”. Någon sorts omvänd psykologi som uppmanar mig att inte låna till vad som helst utan enbart sånt som jag verkligen drömmer om. Men de är mer sällsynta.

En av mina grannar hjälper en av sina grannar som inte fått personnummer ännu. Lång historia kort: jag ska stå med mitt personnummer på ett bredbandsabonnemang åt en flyktingfamilj som väntar på uppehållstillstånd. Det är väl det minsta jag kan göra såklart. Fåfängan i mig undrar om de pratar om mig uppe på längan där alla flyktingar bor. Är jag personen som inte har några problem med att låna ut mitt personnummer. Är jag snäll, är jag den där kufen som är så omständig men som brukar hjälpa till åtminstone. Jag tar emot paket från tullen, skriver under blanketter som polisen behöver för att kunna meddela migrationsverket om försvunna ica-kort, ansöker om dagis. Jag har aldrig varit del av samhället så mycket som nu känns det som. Blankettsverige. Det som aldrig syns för den som har mobilt bank-id. Allting är krångligt, även för mig som kan det här språket, som är född här, som gått 5 år på högskola, som ägnar mitt liv åt att läsa, som har fått mina ”fyra sista” – som jag hör flera kalla det uppe på längan – redan vid födseln.

Jag börjar värdera min fyra sista mer när jag ser hur mycket de är värda. Samtidigt bryr jag mig mindre, jag lånar gärna ut dem till vem som helst bara jag får tacka nej till kaffet och middagarna jag blir erbjuden. Trots att jag skulle behöva spara in pengarna. Trots att det alltid är väldigt god vegetarisk mat i de kök som finns där uppe.

Hur förklarar jag för dem att jag är konstig, så konstig att jag hellre bor oisolerat ute i ingenstans än bland folk i nästaningenstanset vi bor i nu här i Hillared.

• • •

En egen väg

Jag förstör förmodligen S alla spotifyrekommendationer och hennes vänner som följer måste undra när plötsligt samma 00-talsdepp spelas om och om igen. Jag trodde inte jag skulle bli sån vars musiksmak stannade av totalt. Framför allt för att människor vars musiksmak stannade av verkade vara så muntra. De verkade alltid så glada över sina gamla musikaliska hjältar. Bruce Springsteen-människor som bara vill höra de rockiga livsbejakande låtarna. Aldrig de om mordfallen i inlandet. Eller de som handlar om skammen i att köpa begagnad bil och tvingas förnedra sig med prutförsök framför hela sin familj.

F har tittat på Svenska hjärtan nu, vi pratar om avocadogröna vitvaror. Det är så deppigt att det också blir komiskt, hur en människa kan svika alla sina ideal för prylar, pengar, värden som inte är ens egna. Låta ett förhållande gå omkull. Om jag kunde gråta skulle jag kolla och gråtskratta av igenkänning sådär desperat som The Jokers offer.

Jag följer insamlingen som författaren Sofia Rapp Johansson har för att betala de advokatkostnader hon tvingas betala efter att ha förlorat mot staten. Jag delar den på bokhoras facebook. Övergreppen hon varit med om ifrågasätts inte. Men de skedde för sent. Hade de skett tidigare hade staten ansett sig ha ett ansvar för de fosterhemsplaceringar som hon och hennes syster utsatts för. Det finns en märklig logik i att ha en lag som gäller retroaktivt men bara för en begränsad period. Skulle det vara svårare att ta reda på ifall fosterhem är lämpliga efter 1980? Folk skriver alla möjliga varianter på att de swishat/swichat/swischat/schwishat i kommentarsfälten på facebook. Jag vill att hon ska se att jag delat, före Expressen skriver om det. En early adopter av ångest och olycka och elände.

Det är klart att det är ett sinnessjukt system att det ska finnas en risk i att hävda en rättighet mot stat eller kommun. Om någon begår ett brott döms denna ofta till att betala dagsböter som är baserade på inkomst och inga advokatkostnader eller åklagarkostnader kommer som faktura. Om någon begår ett brott mot dig och du vill hävda din rätt i ett civilmål finns hela tiden risken att bli skyldig flera hundra tusen kronor som däremot inte är baserade på din inkomst. Vilka kommer då våga hävda den rätten?

Jag hörde någon återberätta en komikers ståupprutin om helvetet. Om djävulen står för allt det onda i världen, varför skulle han då straffa syndarna när de kommer till helvetet? Ibland tänker jag att det är det här som är helvetet och att vi går runt här och straffas. Men vad har vi gjort för att hamna här? Det är ett speciellt sorts straff att inte veta varför straffet utdelas.

Men jag räknar mina privilegier hela tiden såklart. Skärmen på min mobil sprack. Jag köper en exakt likadan modell i en ny facebookgrupp för 800 kr eftersom jag inte är beredd att leva utan mobiltelefon. Åker runt i min leasingbil i Borås med en halvt obrukbar gps och försöker hitta fram till hen som säljer mobilen. Jag får mess på mess på mess men ingenting på högra sidan av skärmen fungerar. Det kändes logiskt att jag lika gärna kunde gå upp någon tusenlapp och ta på avbetalning. Några tusenlapp. Det nyaste. Det som är bäst i testerna. Benchmarks. Diagram över prestanda. Men jag vet också att min magkänsla nästan aldrig är bäst i test när det gäller sånt här.

Jag får blommor av H. Levererade till dörren från Cramers. Lägenheten doftar dyra snittblommor varje morgon nu. Vasen jag nyss fick av min mormor från hennes vitrinskåp. Jag sparar omslagspappret med tryck som efterliknade gamla tidningar. Jag vill ha snittblommor och tända dyra doftljus varenda kväll resten av livet.

Dylan lägger sig på soffbordets duk nära blomvasen på kvällen. Somnar med tassen på en av fjärrkontrollerna så jag sitter kvar och tittar på frågeprogram och nyheter. Teven är brusigt kornig som en gammal tjocktv. Nyheter i brusiga färger känns som barndom i sommarstugor med utedass och kalla bad i havet. Idag är det vattenledningar och bastu med dusch i samma sommarstugor. Tv med bluray och satellitmottagning. Nyinsatta fönster från golv till tak. Ren snygg björkved i ett vedställ i svart järn från Cervera.

Jag tittar på hus på hemnet. Minns en programledare som skrev om sitt hemnetknarkande men jag minns inte vad han heter just nu. Han som jag ibland tror är han som ledde Sajber med Lena Stübner. Jag googlar och tappar intresset för fastighetsnarkomanen, hittar Lena Stübner på bilföretaget Škodas hemsida. Svartvita snygga surfbilder och livsstilsbilder på stranden. Jag känner igen henne, hon som jag tyckte var cirka coolast i världen. Dyr gråskala och subtil bildbearbetning.

”Allt fler drömmer om ett annat sätt att leva och arbeta.
Hela 20 % av svenska folket enligt en undersökning från Sifo.
Vi på ŠKODA tycker att fler borde göra verklighet av sina drömmar. Vi har alltid varit ett bilmärke för dem som mer värdesätter det viktiga i livet än prylar och ytlig status. Här kan du ta del av berättelserna om personer som vågat ta steget och göra verklighet av sina drömmar. Trevlig läsning och lyssning.

Möt människor som gått sin egen väg på enegenväg.se”

En kombination av avundsjuka och irritation. Jag vill veta hur jag ska sälja min misär, allt jag skäms för, all avundsjuka, allt jag har ångest för. Hur misslyckandet och motgångarna förvandlas till storytelling. Det som gör en produkt genuin. Fredrik Eklunds porrkarriär, Per Holknekts missbruk och hemlöshet.

Det där genuina filtret ska på.

I svenska Yle:

”Odd Mollys ena grundare, Per Holknekt, vill inte förknippas med Solsidans Odd Molly-fittor. Han tycker kläderna blivit allt för dyra och vill sänka priserna.”

”Klädföretaget Odd Molly omsätter i dag cirka 150 miljoner kronor. Något man kanske inte skulle ha trott om man sett Per för tolv år sedan. Då låg han alkoholiserad i rännstenen och bad folk om pengar. Han hade förlorat allt.”

En artikel på samma tema i Svd näringsliv från 2006, Stübners vän är med i den.

”Tjejerna flyttade åter hem till föräldrarna och tog tillfälliga jobb. Särskilt för Karin Henriksson var tiden som extrajobbare i en prylaffär i Malmö en jobbig tid.

– Jag var orolig för att förlora ansiktet. Jag gick från att jobba med spännande tv- och filmprojekt till att bli utskälld för att plastpåsen kostar en krona. Jobbet var ju inte direkt ett karriärsteg uppåt.”

Lena Stübner skrattar mest åt halv-året hemma i Sverige. Hon hade uppdrag för Packat & Klart men det var spridda dagar, resterande tid jobbade hon som servitris. Gäster som kände igen henne från tv utbrast ”Va, jobbar du här? Betalar SVT så dåligt att du måste jobba extra?”.

Texten avslutas med tre tips till andra som förverkliga sin dröm. Ingen av dem handlar om att se till att ha föräldrar med hus som det går att flytta hem hos.

”Var inte rädd för att misslyckas. Om du inte vågar kan du varken vinna eller förlora. Det går alltid att ta sig tillbaka.”

Och ja, jag vill ha en Škoda nu också såklart. Vara gråskalevacker på en kuststad i Frankrike. Jag tror aldrig jag är så tidstypiskt som när jag rantar på om reklamens förmåga att suga in allt den vill, som ett kosmiskt oändligt expanderande och svart hål, men samtidigt införliva den i mina egna drömmar. Jag vill också ha spons. Jag vill vara ansiktet utåt. En inspirerande berättelse, den som vände allt, gick sin egen väg.

Men jag är inte nog extrem åt något håll. Jag borde shoppat ännu mer extremt. Tagit ännu större lån. Gjort en bättre berättelse åt mitt framtida jag.

• • •

Livslön

Kan inte komma på ett mer deprimerande ord. Livslön.

Lista i Sydsvenskan på vilka akademiska utbildningar som går plus jämfört med de som enbart gått gymnasiet.

I toppen: läkare, jurister, ekonomer, civilingenjörer. Flera miljoner i extra livslön.

I botten av listan de som går back på sin utbildning. Visste inte ens att det var möjligt att förlora på att utbilda sig. Men jo. Dessa straffas ekonomiskt av sin utbildning:

Förskollärarutbildning, –1,8 miljoner kronor
Konstnärlig utbildning, –1,7
Biblioteksutbildning, –1,4
Grundskollärare, –1,1
Socialomsorgsutbildning, –0,8
Sjuksköterskeutbildning, –0,4
Socionomutbildning, –0,2
Går in på hemnet. De som tar hand om läkarnas, juristernas, ekonomernas, civilingenjörernas barn medan de arbetar förlorar en gård med 4,9 hektar mark i Rottneros, eller en strandtomt i Strömstad, en trea i Karlstad, en stor etta i Göteborg, en fyra i Järfälla, en trea i Malmö, en trea i Gävle, en hästgård i Hestra, en 6rumsvilla med tornrum i Kinna.
• • •

49%

Om lättnad är det närmsta lycka jag kommer så är jag sällan så lycklig som när något ställs in. När något avbokas. När jag avbokar något. När jag säger upp mig. Lämnar någon. Lägger på luren. Säger hejdå. Går hem för dagen.

Jag vill ingenting. Orkar ingenting. Säger till H att jag borde sluta jobba sluta ta frilansuppdrag. Gå på soc resten av livet. Försöka bli sjukpensionär. Måste bli skuldfri först bara så jag kan klara mig på det som folk kallar existensminimum men som inte är en formell term för något.

Jag pratar med N om min situation. Min hälsa. Mina arbetstider.

Jag har varit sjuk 6 gånger under den senaste 12-månadersperioden. Det finns någon regel så det måste tas upp. Jag måste erbjudas stöd, rehab, utredning etc. Jag är generad. Jag föreslår att jag ska gå ner i tid. Den minimala trygghet jag har försöker jag rasera så fort jag får chansen.

L och jag mailar. Hon skriver att hon bara skulle ligga under ett täcke om hon fick välja. Jag med.

Jag är rädd att jag inte ber om färre timmar av sunda skäl. Att det bara är för lättnaden att lämna. Hur lite kan jag jobba och ändå klara mig. Dit vill jag. Borde jag ta lån medan jag fortfarande har papper på att jag har en någorlunda vuxen anställning. Varje månad får jag reklam från kreditgivare som hittar mitt namn i register. Jag minns inte ens att jag varit kund hos alla. Kanske köper de adresser av varandra. Eller skickar ut kuvert baserat på inkomst. Om jag skulle låna 100 000 kr. Inte konsumera upp dem utan leva upp dem. Sakta och snålt. Inga fler frilansuppdrag. Ingen anställning. Skriva klart något för en gångs skull.

Inne på facebook i Hillaredsgruppen.

En bordercollie är lös vid Nylanders auktion.

Kor är lösa vid Nylanders auktion.

Klass 6 säljer kakor, knäckebröd samt godis för att få ihop pengar till sin klassresa. 50kr burken.

Fredsbaskrarna säljer salami, ost och choklad.

Självplockning av potatis för 5 kr / kg är inställd pga regn.

Jag lyssnar på alla Värvetintervjuer med folk från Norrbotten med omnejd. Hemnets alla omgjorda kyrkor, skolor, missionshus, norrbottensgårdar. En har en väggmålning med hästar.

Från och med idag jobbar jag 49%. 4 dagar i veckan och en fyradagarsledighet per månad.

Jag skriver. Tar på mig frilansuppdrag. Halva skärmen är gamla indieband som går i slowmotion i korridorer i musikvideos.

Snart är det helg. Folk slutar höra av sig. Det blir tystare. Lugnare.

• • •

Uppleva riktig körglädje

Jag betalade tillbaka för mycket på ett kreditkort och köpte några gamla nummer Darling på tradera. Jag köper dem för att sälja dyrare, vilket jag gjort tidigare, men ändå. Varför är jag ens inne på tradera och kollar. Jag har pengar men inte på kontot så nu drogs inte hyran i tid och jag måste föra över pengar från kreditkortet till kontot bla bla bla.

Hade inte ens 32 kr på lönekontot till en parkeringsavgiftsdragning från smspark-appen. Fick be H swisha.

Har haft 4 lediga dagar och ringt 3 jobbsamtal under de dagarna. Ett av uppdragen kan ge 20 000 kr före skatt över några månaders tid men jag övervägde att inte ringa det på grund av telefonskräck. Då menar jag verkligen övervägde. Jag sköt på det en hel dag och började formulera ett mail i huvudet, att jag inte borde sagt att jag var intresserad, att jag har ”lite mycket” just nu och så vidare och så vidare. Det kan inte vara normalt att tänka så. Jag ringde till slut. Vankade av och an i lägenheten så att jag blev yr och mådde illa.

Varje dag har jag ätit bakad potatis eftersom det var rea, eller vad det nu heter när det är mat, men också för att jag tyckte det var så lyxigt när jag var liten. Salt, smält smör, finhackad röd lök.

Pratar med H om att allt jag gör idag är försöka att leva ut drömmar jag haft när jag var yngre. Pratar med S om samma sak. Är det att vara sann mot sig själv eller att vara fångad.

De har fortfarande inte mailat angående stipendiet jag inte fick, fastän de skrev att de givetvis hör av sig. Jag har också mailat och frågat om de vill ha en extra bok ifall den andra går sönder under turnén. Inget svar. Det är inte en bok men jag kallar den bok för enkelhetens skull eftersom såklart ingen vet vad en dummy. Min bokdummy är i Danmark nu.

Estrellapåsen med nötter i butiken har en glasburk med nötter i på omslaget. Den är en sak men vill vara något annat. Det blir för övertydligt när jag skriver det men jag måste ändå.

Det finns olika berättelser om Ögoncacao och dess logotyp: stiliserade svarta ögon. En utgår ifrån skiftet mellan handel över disk – då kakao som mycket annat såldes på lösvikt – över till färdigförpackade varor och självbetjäning. Kakaon från Mazetti var kvalitet och det var viktigt att få kunden uppmärksam på att granska vilken av de nya påsar med kakao som faktiskt var den som de ville ha. Ögonen syftar på att kunden ska lära sig kontrollera, syna, varan de stoppar i sin korg.

Att behöva påpeka sin egen kvalitet.

Jag får grafiska manualer ibland när jag gör formgivningsjobb. Någon sorts rest från det jag kommer ifrån, norrbottniska manliga machoideal, tänker att det är så löjligt med alla värdeord och känslor som ska förmedlas. Men jag tycker på riktigt att det är kul att läsa om ett varumärkes identitet. Veta psykologin bakom.

Jag söker på något om McDonalds, eller om det är något om clowner, jag minns inte vilket, och det kommer upp bilder på glasfiberstatyn av Ronald McDonald där han sitter utanför sina restauranger. Kvinnor står på knä framför och böjer ansiktena mot clownskrevet. Jaha, är det här en grej nu, tänker jag ungefär som om jag vore 80. Jag tänker att när jag blir känd konstnär eller författare ska jag också ta en sån bild när jag intervjuas för någon tidning.

Ett solfönster på golvet är format som delstaten Nevada.

Jag var så såld på allt där leksaker ingick. Jag minns alla leksaker jag fått från McDonalds och hur jag brukade samla på dem. Clock hade bra leksaker.

Jag får ett reklamutskick från Ford. Om jag provkör en av deras bilar får jag ett presentkort på Coops nätbutik värde 500 kr.

Utan några andra förpliktelser än att du ger dig själv chansen att uppleva riktig körglädje.

Jag sätter inlagan till ”Taipei”. Den går snabbare än andra böcker även om korrvändan tar ovanligt lång tid pga all kommatering. Jag ser brottstycken här och där. Fastnar ibland i flera sidor fastän jag bara ska titta på avstavningar och mellanrum mellan ord.

Paul tänkte på alla jobb han haft, på biografer och bibliotek och krogar, där nästan alla anställda, särskilt han själv, på ett förutsägbart sätt blev vänligare och generösare ju kortare tid det var kvar till stängning.

• • •
1 2 3 9