Inkassogram

Två män i pikétröjor nedstoppade i jeansen står och delar ut reklamblad på flygplatsen. De ber mig förvara deras reklam i butiken över natten. Jag säger nej, han försöker lirka, då säger jag verkligen nej. Eftersom jag är på jobbet är jag inte otrevlig men jag hämtar styrka i att de inte har något förhandlingsläge what so ever.

”Vi på Inkassogram brinner för att förenkla inkassobranschen. På under två minuter skickar du påminnelse, inkassokrav eller final notice-brev till en eller flera mottagare.”

Han lommar tillbaka till sin mobila vepa i rosa avväpnande färger. Som om lite rosa skulle vara plåster på såren för de 180 kr de tar ut i påminnelseavgift för en faktura. Jag tittar in i kameran à la actionfilm 1996: ”That’s YOUR final notice man”.

• • •

Trilobiter och affirmationer

Mässgolvet ser ut som på min gamla högstadieskola som hade stengolv med trilobiter i sig. Hundratals miljoner år gamla fossil i sten. De kommer från perm ser jag på wikipedia sen.

”Slutet av perm kännetecknas av en av de största massutdöendena i jordens historia, när 90 % av allt liv dör ut.”

Alla denna död vi går omkring på. Men det är bara repor i golvet och inget av det som som dog. Jag köper två seriefanzine och inget mer. 50 kr totalt. Jag tror aldrig jag köpt böcker för mindre än 1500 kr på bokmässan tidigare, oavsett vad jag tjänat. Jag har presspass, får en bok i en av montrarna när de ser att jag bloggar på bokhora. Får böcker på Kulturkollos mingel. Många tidskrifter är gratis. Jag fyller upp min tygkasse som F på cr gett mig.

Jag går runt och ältar Patti Smith-boxen dock. 600 kr. Signerad, numrerad. Just Kids och den slutsålda Oskuldens tecken. Boxen är signerad med en silverpenna. Hennes namn på ryggen i seriftypsnittet som är på hennes bokomslag. Handgjord för att passa böckerna exakt. Vad är det som är så viktigt med att ha den. Jag har redan Just Kids, i två versioner dessutom, varav den ena, den i pocket, är signerad. Räcker inte det. Och om ingenting räcker, är det inte bra argument för att sluta samla på saker.

Någon säger att de inte har det behovet alls, av att stå och köa till signeringar, men de önskar de hade det.

Jag fotograferar mycket istället under hela mässan. Hundratals bilder. När jag drev runt på stan som arbetslös för vad som känns som en evighet sen kostade varje ruta film pengar. Gud vad jag hatade att stå i mörkrummet och slabba sönder pengar i det där röda ljuset som alla romantiserar så fruktansvärt. Nu kan jag fota hur mycket jag vill. Gummigreppen på min EOS550 är nästan helt trasiga. Jag minns att jag tänkte att det var bra att köpa en digitalkamera eftersom de sjunker så mycket i värde att jag aldrig skulle kunna panta den.

Jag har sålt flera av mina stativ, köpt nya, sålt dem när jag varit tvungen. Sålt en mörkrumsapparat med leicaoptik. Sålt en mellanformatskamera. Sålt en polaroidkamera. Det finns något fint i att äga sånt som inte är värt så mycket för andra. Om jag hade inbrott skulle förmodligen ingen veta vad som är värt något i min bokhylla. Jag sover med öppen dörr till uteplatsen på nätterna. Det blåser löv nere på parkeringsplatsen.

Det är att samla och att få ha kvar något att ta bilder. Nuet är så himla kort, varför ägnas det så mycket tid åt att romantisera det när det går att fota det och sen vara nostalgisk över det i åratal. Folket som lever i nuet verkar tråkiga. Lyckliga människor som aldrig dagdrömmer. Gå och dö borde de göra. Nä skoja bara, jag är bara avundsjuk, de kan väl få leva.

Jag och H ligger och kollar på husprogram på TV8. Jag mår bra då. Vi går runt och tittar på böcker. Hon undrar om det inte är jobbigt. Vardagen är jobbigare. Så länge jag får gå runt och fotografera och bläddra är det bra.

Jag får en lön på nästan 19 000 kr totalt. Allt ska till räkningar och skulder. Jag skriver det ofta här eftersom jag säger det till mig ofta. Jag får inte börja tänka att jag kan unna mig saker. Jag lägger bud på tradera på en signerad bok av Tove Jansson men blir överbjuden och då pustar jag ut. Jag lägger bud på en bunt Darlingtidningar men blir överbjuden och jag pustar ut. Det är gratis mackor och fika i en lounge som egentligen bara är till för de som har seminarieprogram men jag får gå med som +1. Jag kan slå ut restaurangbesökets kostnad på två måltider nu eftersom lunchen är gratis och då känns inte det som så farligt avstamp. Det är ett ständigt misslyckande och ständigt triumferande detta köpstopp.

Jag pratar men en vän som går i terapi där jag också gått i terapi förut. Jag säger att jag ofta hamnade i ett läge där jag satt och skröt om alla känslomässiga framgångar jag faktiskt haft, att jag vågat ta en konflikt, vågat ta en paus när det var stressigt, vågat säga att jag inte mådde bra. Jag hamnar i det här hela tiden. Jag måste ha något utanför mig själv som är ett bevis på att allt inte är ett enda stort misslyckande och nu har jag inte råd med terapi så då får det bli bloggen. Jag måste få säga något bra någon gång.

 

• • •

Shortlist

Jag får ett mail om att jag gått vidare i en fotobokstävling. Jag är på shortlisten med tio andra. Jag har, som vanligt i såna här sammanhang, fått betala för att vara med. En av mina gamla fotoidoler har suttit i juryn. Hållit i min fotoboksdummy. Bläddrat i den och gillat. Eller åtminstone gått med på att den är på listan.

Vi har dessverre ikke anledning til å betale opphold eller reise så om du kommer langveisfra vil det være på egen regning. Om du ikke befinner deg i Oslo vil vi selvsagt kontakte alle uavhengig av hvor de befinner seg så snart juryen har annonsert hvem vinneren er.

Översätter mailet i google translate.

Har vi tyvärr ingen möjlighet att betala bo eller resa så om du kommer från långt borta, kommer det att vara på egen bekostnad. Om du inte befinner dig i Oslo, kommer vi naturligtvis kontakt alla oavsett var de befinner sig så snart som juryn meddelade vinnaren.

Jag skriver att jag inte har råd att ta ledigt och åka dit. Det är som ett tics att säga det till alla. Det är absurt att människor ska stå och dricka vin och bläddra i min handbundna bok vars linnetråd jag tagit lån för att ha råd att göra. Medan jag sitter hemma. För ett år sen hade jag åkt dit. Tagit ledigt, åkt dit på kredit, sovit över på smslån. Tröstshoppat något dagen efter när jag fått veta att jag inte vunnit. Priset är ett bokkontrakt med ett norskt fotoboksförlag. Jag vill ha det så mycket. Jag tycker att min idé är bra. P hör av sig från Norge, han som tyckte jag skulle göra en bok av mina bilder när vi gick i samma klass, han tycker också den är bra. Jag hade tänkt hänga upp alla bilder på rad med svarta spikar som en fjärilssamling. Men du älskar ju böcker, varför gör du inte en bok. Han säger att han hoppas att vi kan ses snart. Jag skriver att jag inte har råd att åka men att jag gärna träffats. Jag gillar P, jag skäms för att jag aldrig umgicks med någon på skolan, undrar vad de säger om mig på bokutställningen om de över huvud taget säger något. Det är bara ett nytt skydd att säga att jag inte har råd, så tänker jag ofta. I själva verket hade jag väl gått därifrån direkt oavsett om jag vunnit eller inte.

Jag har på pushnotiser på galleriets instagram, ändå uppdaterar jag det hela tiden. Går in på andra konton för att se så att min uppkoppling fungerar. Det skulle annonserats ut 20:00. 21:40 en bild på vinnaren med blommor och cellofan i famnen. Jag kanaliserar in all besvikelse i en ilska över att det givetvis alltid är såna som vinner som har råd att åka på sånt där. Som har råd med fina kläder. Jag hade känt mig så ful om jag varit där. Mina skor har börjat gå sönder och de andra skor jag har känner jag mig inte bekväm i. Ett par lackskor jag känner mig utklädd i. Jag köpte dem efter att jag läst Deborah Davis ”Party of the century”, boken om Truman Capotes svartvita bal. Men jag har inte längre någon kostym som är fin nog. Den ena har hål i armbågarna, den andra har trasig midja.

Men vad vet jag, kanske bor hen i Oslo, kanske har hen tagit smslån. Kanske är hen inte en själlös entreprenörstyp som älskar att mingla och nätverka. Förmodligen inte.

Jag blir så jävla besviken. Och besviken på att jag blir besviken, att det betyder så mycket för mig.

Jag får inget mail heller. Det är som det är. Efter ett tag vänjer en sig vid att förlora. Alla som spelat bort pengar vet detta. Det finns en viss stolthet i att kunna stå kvar, inte röra en min, skratta åt att ens markers bokstavligen dras bort. Fortsätta förlora. Det är ungefär så det är med alla stipendier och grupputställningar jag slösat pengar på.

Men. Folk jag känner i andra städer kanske kan gå och titta på boken. Det är ändå lite kul. Anmälningsavgiften svider inte så mycket som det hade svidit att förlora några tusen på att åka till Oslo och förlora.  Försöker jag intala mig. Jag tänker att jag ska beställa några recensionsexemplar från förlag bara för att muntra upp mig. Men jag orkar inte läsa så mycket. Snart kommer de sluta skicka gratisböcker. Jag vill ha Sandra Beijers nya. Få den signerad på bokmässan nästa vecka. Vill få M Train signerad. Köpa nya jeans, helt otvättade mörkt blå. En ljust grå kostym som sitter tight men har breda slag, som jag såg en kvinna ha på Gotland. Out of print har 25% rabatt på allt hela helgen för gamla kunder. Rabattkod i inboxen. En stor soffa i en facebookgrupp som skänks bort mot avhämtning i Göteborg. Jag måste hyra en bil med dragkrok och släpvagn men jag skulle kunna ha den inne under vintern framför bokhyllan, sen ute på uteplatsen nästa sommar. Jag skulle kunna ligga där och läsa och ha tända ljus på kvällen. Somna med Dylan uppkrupen mot mig. Jag vill ha stora tunga böljande gardiner. Det ser för kalt ut hemma. Jag googlar skillnaden på sammet och krossad sammet.

Men jag köper inget.

• • •

Porslinsänglar

Jag tror att det var redan vid det andra tillfället när jag gick i KBT som jag fick skriva en lång lista på allt som gav mig ångest. 10 minuters promenad hemifrån. På den tiden efter skandalerna men före namnbytet från Carema till Vardaga. Det var en lång lista. 25 punkter tror jag. Jag trodde nog att vi skulle gå igenom dem, prata om den, få mig att gå från 25 och uppåt mot det allra värsta. Jag minns faktiskt inte vad jag hade överst. Det var sociala situationer för det mesta. Att någon ringer, att någon kommer på besök, att träffa någon jag känner, att besöka någon, att resa tillsammans med någon, att träffa någon jag känner på pendeltåget, att någon bara ringer på hemma, att resa i grupp, att fika i grupp, att någon i klassen föreslår att vi ska hitta på något efter skolan. Såna saker. Vi gick direkt på förstaplatsen. Till slut hade jag gjort nästan allt på listan. Legat på golvet utan skor på en yogamatta hos min terapeut och gjort mindfulnessövningar, lärt mig andas, gjort kroppsskanningar i hemläxa, laddat hem en betalapp hon rekommenderade som skulle hjälpa mig att slappna av, läst självhjälpsböcker hen rekommenderat.

Jag shoppade mindre när jag gick i terapi.

Jag är en sån som ”svarar” bra på terapi.

Det gjorde mig stolt då men nu tänker jag att det jag är bra på är att underkasta mig. Det kan vara reklam i ett glossy magasin, det kan vara en terapeut. Kvalitén på mitt liv vid ett givet tillfället är egentligen bara en fråga om vad jag underkastar mig just då.

Jag mailade med S, fick ett sorts aha-moment som låter banalt när jag skriver ner det men som kändes: jag måste alltid vara till lags. Prestera inför någon annan. Jag försöker hitta ett bättre sätt att förklara det på, letar efter ord. Underkastelse är det enda som låter någorlunda rätt när jag tänker på det, försöker känna efter. Lukasevangeliet 14:27 kommer upp på google:

”Den som icke bär sitt kors och efterföljer mig, han kan icke vara min lärjunge.”

Artiklar om religion där grundbetydelsen av ordet islam förklaras vara just underkastelse och lydnad.

Artiklar om BDSM på wikipedia, ordet undergiven där det står att den undergivnes roll:

är att formellt sett lyda och tjäna den dominante som har makten i situationen.

Paradoxalt nog ligger den egentliga makten alltid hos den undergivne och tar sig uttryck i att den dominante aktivt tar ansvar för den undergivnes passiva välmående.

Att lämna över sig till någon eller något med makt som tar ”aktivt ansvar”. En nästan övertydlig för vad reklam lovar, underkasta dig våra värden så ska vi ge dig detta passiva välmående.

På luncherna när jag pluggade på fotohögskolan brukade jag ibland gå bort till Katolska kyrkan. En pietà-skulptur i ett av de små rummen, tända ljus, orkidéer.

Katolska kyrkan har en gift shop bredvid: Lilla Thérèse. Jag gick alltid in dit när det var öppet. Gotta love gift shops.

Underkasta sig, ge gåvor, få någon som tar ansvar för ens välmående, eller kanske till och med kärlek, i gengäld. Är det så enkelt, mitt problem?

Jag gav hela första säsongen av Arkiv X till en vän på VHS men det blev bara konstig stämning. Det var en alldeles för dyr present för den relation vi hade förstod jag i samma stund jag gav den. Det ansiktsuttrycket. Det obekväma nedpackandet i väskan.

Jag sålde nästan hela min skivsamling för att ha råd med en bra födelsedagspresent. Det räckte inte till något med en diamant i så jag köpte ett halsband med en syntetisk diamant. Snyggt inslagen. NK:s svartvita omslagspapper. Jag tror inte att hen bar det någon gång.

Jag gick runt i Stockholm en hel dag medan mina klasskompisar ägnade skolresan åt Gröna Lund och att bli fulla. Jag hade hört någonstans att Christina Schollin hade en hel butik full av änglar. Jag läste franska med en kristen som jag fått för mig skulle bli kär i mig om jag gav henne ett stor porslinsängel. Vår lärare satte bakplåtspapper på tv:ns undertexter. Jag försöker minnas om de hölls på plats av statisk elektricitet eller om pappren tejpades fast. Vi satt och såg ”De 400 slagen”, ”Jules et Jim” i ett nedsläckt klassrum. Någon gång tror jag hon sa något om änglar. Flera antikhandlare hade hört något om butiken men visste inte vart den låg. Jag satte mig i en park och skrev ett långt brev till M om hur olycklig jag var men jag rev ut det och slängde det för det var så dåligt skrivet. På vägen hem frågade några ungdomar om jag ville köpa ut åt dem. Jag blev så smickrad att jag övervägde att göra det. Jag övervägde att erbjuda mig att köpa cigaretter åt dem istället. Men jag sa bara nej. När jag passerade dem tänkte jag att det vore ironiskt att bli knivhuggen i ryggen i tunnelbanan för att inte ha köpt något till någon. Nästan vackert. Men de bara ropade något åt mig och jag gick vidare efter att ha ägnat dagen åt ingenting.

• • •

Ending machine

Jag hade fått någon form av kapitalförsäkring av mina farmor och farfar. På banken behandlade de mig som om någon dött, de snubblade på orden, ville inte säga ordet arv men hittade inget annat nog snabbt. Det kostade 2% att ta ut den ett år i förtid. Hade jag haft kvar pengarna idag hade jag levt upp dem, som det brukar heta, så jag antar att det var lika bra.

Jag var jetlaggad när jag landade i San Francisco. Flygplatsen var öde, jag minns det som att det var heltäckningsmattor överallt men det kan det knappast ha varit. Personen bakom Avis hyrbilsdisk satt och läste. Verkade tycka synd om mig som hyrt sån liten bil för att åka tvärs genom USA. Jag fick en Ford Explorer istället för samma pris. Från den minsta bilen jag suttit i till den största. På Burger King var alla i personalen svarta och smala, nästan alla kunder vita med åtminstone 30% kroppsmassa.

En fult inramad bild utskriven på bläckstråleskrivare hängde på väggen ovanför platsen där kunder kan ta servetter, ketchup, salt, peppar, bestick, sugrör individuellt förpackade i tunt strävt papper. Employee of the month. Jag tänkte att jag borde ta ett kort men visste att folk skulle titta på mig. Mitt i natten. Jag tog med allt i en påse ut till bilen. Det gula varma ljuset på parkeringsplatsen var vackert men bilderna blev inte bra. Jag ångrade att jag inte tog fotografiet även om det hade varit alldeles för stereotypt, med en hundrakiloskund i bakgrunden.

Heter det kund på en snabbmatskedja? Eller gäst? Vissa restaurangers besökare skulle det vara omöjligt att kalla för kund.

You can be watching TV and see Coca Cola, and you know that the President drinks Coca Cola, Liz Taylor drinks Coca Cola, and just think, you can drink Coca Cola, too. A coke is a coke and no amount of money can get you a better coke than the one the bum on the corner is drinking.

Det låter så fint Andy, men Coca Cola smakar annorlunda beroende på var du köper den, om den är i en glasflaska från fabriken eller om den blandas på plats med klorrenat vatten i en automat på Burger King.

I Las Vegas blir jag påkörd i en korsning. Bilen snurrar nästan ett varv. Det kostar några hundra dollar att bli körd till akuten, när jag ringer hyrbilsfirman säger de att det inte kostar något för mig att bara hämta ut en ny likadan bil, min försäkring är den bästa möjliga, men de kan tyvärr inte garantera att den finns i samma färg.

På akuten tänker jag på alla de tidstypiska farorna från min uppväxts 90-tal. Kvarglömda stearinljus, mannen utanför vår skola som försökte locka barn med Elloskatalogens underklädesmodeller, knark i form av små lappar med smileyansikten, rakblad fastsatta i vattenrutschbanornas skarvar, en liga som borrade supersmå hål i botten av läskburkar så att trycket gjorde att inget läckte ut men att det gick att injicera gift med en kanyl. Alla faror verkade vara förknippade med konsumtionsprodukter på ett eller annat sätt. Farorna fanns inte på en sten i en bäck i en skog.

Men så fanns också förlamningen. Midjan och neråt. Thomas Fogdö. Tjejer i kvällstidningar som dykt från bryggor utomlands där djupet var felaktigt utmärkt. Halsen och neråt.

Det var ett tag sen jag tänkte på amerika. Sanden som brandmännen la ut på bensinen och oljan som läckt. Desert Springs Hospital. Paret som jag satt och pratade med i väntrummet.

Såg den pinsamt dåliga filmen ”Eye in the sky”. En ung drönarpilot får frågan varför han gått med i armén.

I’d racked up a lot of college debt. Air Force was a guaranteed four years of work.

Bara en parentes i filmen. Men ändå. Exakt så var det han berättade det på Desert Springs Hospital. Det fanns ingen ideologi bakom. Varje år blev de bjudna på en otroligt påkostad bal. All expenses paid. Flygresa dit i näst bästa klass, hotellrum för militär plus partner, bästa tänkbara buffén. Varje år julklapp. Möjlighet att få studera på distans utan extra kostnad. Billigare huslån. Sjukförsäkringar. Och så vidare.

De hade också varit med om en bilolycka. Hon var skärrad, han verkade inte ha fått småprata på länge, det hade varit allvar i flera timmar, de skulle båda röntgas, han i ryggen som jag, hon i huvudet. Nästa år skulle de bli bjudna på skidsemester.

Jag gick på toaletten, ville inte gå tillbaka till väntrummet förrän paret gått iväg. Rummet mellan herrarnas och damernas var fyllt av godisautomater, drickaautomater, chipsautomater. Kallt ljus inuti glas, färgglada förpackningar. Till höger en skylt utanför rummet, samma borstade aluminium som alla rum på sjukhuset. Någon hade skrapat bort V:et med en nyckel eller något så att det stod ”ending machine”. Jag gick in med en femdollarssedel i handen, maskinerna surrade, jag köpte en Coca Cola på burk fastän jag inte var sugen.

• • •

Värderingen

Hej Marcus

Tack för din fråga.

Värdet på din bok ligger kring 4-600.- , tyvärr för lite för en auktion. Prova en tusenlapp på ex ebay.

Med vänliga hälsningar

Värderingen

• • •

Money affirmations

Kollar bokomslag på pinterest. Kulturkändisar och deras katter. Hamnar på visdomsord om pengar. ”Money affirmations”. Amerikanskt formgivna meningar på solnedgångar. Skärmdumpar ur en The Secret-almanacka med dagliga affirmationer.

”Make it your intention to look at everything you like and say to yourself, ‘I can afford that. I can buy that.’ You will shift your thinking and begin to feel better about money.”

”To attract money, focus on wealth. It is impossible to bring more money into your life when you focus on the lack of it.”

”Money is pouring into my life from all directions.”

”Unexpected money simply falls into my lap.”

”It’s safe for me to be a rich powerful woman.”

 

 

 

• • •

Zoning

 

img_20160217_180113_24794715560_o

 

”I fragmentariska glimtar under dagen framkommer det att vårt arbete går ut på att se till att damkläderna är ‘köpvänliga’.”

Något av det bästa jag läst någonsin är Barbara Ehrenreichs ”Barskrapad”. Jag fick den i pocket av min mamma i present när jag fortfarande gick på gymnasiet. Jag tyckte omslaget var tråkigt och det tog lång tid innan jag läste den. Jag fick jobb på café, på 7-eleven, på en biltvätt, sen gillade jag plötsligt omslaget och läste den två varv.

”På damkonfektion är den viktigaste uppgiften, som inte har någon riktig motsvarighet på till exempel husgeråds- eller trädgårdsavdelningen, att hänga undan plagg som har provats och ratats eller, mera sällan, inköpts och sedan återlämnats. Och så är det alla de varor som har strötts omkring av kunderna, tappats på golvet, dragits ner från galgarna och slängts över klädställningarna eller smusslats undan på någon plats långt borta från sin naturliga hemvist. Var och en av dessa varor måste dessutom återbördas till exakt rätt plats med avseende på färg, mönster, pris och storlek. Alla lediga stunder ska ägnas åt zoning. När jag berättar det här för Caroline i telefon säger hon ett medlidsamt:’Usch, ett idiotjobb!'”

Jag går fram till min bokhylla, jag gillar att ”gå och slå”, tänka på det som ett referensbibliotek och inte bara biprodukten av en galen samlares slösaktiga beteende eller en installation över en självhatares sätt att muntra upp sig lite. Ehrenreichs jobb på Wal-Mart går ut på så kallad zoning, ta kläder som kunder av någon anledning flyttat till fel zon och lägga tillbaka dem. Det är ett heltidsjobb och inte vad hon trodde att hon skulle göra på klädavdelningen. Någon tar en klänning, provar den i provrummet, och istället för att gå tillbaka och hänga upp den, om hen inte vill ha den, så låter hen den hänga i provhytten. Det har fått Wal-Mart att ställa kundvagnar utanför provhytterna så att folk bara kan lägga dem där i en stor hög som Ehrenreich och hennes kollegor ska föra tillbaka sen, samtidigt som de kontinuerligt ska flytta tillbaka plagg som bara bytt ställe på själva butiksytan eller glidit av galgarna till golvet utan att den som orsakat det tagit upp plagget.

”När jag stönande anklagar Ellie för att försöka lura i mig att jag har fått alzheimer förklarar hon urskuldande att genomsnittskunden besöker varuhuset tre gånger i veckan och därför måste det finnas ett överraskningsmoment. Dessutom är dispositionen i stort sett det enda hon kan råda över eftersom sortimentet och åtminstone utgångspriserna bestäms av huvudkontoret i Arkansas. Så i samma takt som jag lyckas memorera disponerar hon om.”

Jag tänker på Ehrenreich när jag handlar sena kvällar på Citygross. Det är lugnt och skönt att handla efter stängningspassen, tomt på folk, jag går långsamt i de långa raderna som ständigt är i förvandling. Något byter alltid plats eller organiseras om. Efter en hel dag ligger många varor på fel plats. Jag tänker att det skulle gå att göra en novellsamling där varje novell är berättelsen om hur respektive vara hamnat på fel plats på ett och samma Citygross. Samlingen skulle kunna heta Citygross. Lite förstrött har jag börjat fotografera varor som hamnat på fel ställe, inga bilder med ambition att vara fina utan bara för att jag ska komma ihåg vilka som hamnat vart. Jag skulle aldrig kunna jobba på Citygross, jag skulle bara gå runt och fundera på vad som utspelat sig när varan hamnat fel. När jag jobbade på Bring Citymail kunde jag fastna i brevsorteringens höga tempo eftersom jag började läsa annonsbladen. Eftersom jag var så understimulerade blev allt intressant. Vem var det som satt och formgav de äckliga reklambladen med frilagda köttbitar som strösslats ut till synes utan tanke över det billiga pappret tillsammans med röda priser och erbjudanden i versaler? Vem var det som hittade på tråkiga slogans till kursgårdar i småorter utanför Göteborg?

Desivon desinfektionslösning bland Santa Marias Tacokryddor i trepack, en mjukis-Darth Vader på hyllan bredvid den billigaste majssorten, två 50cl Fantaflaskor bland Astrid och Apornas pålägg, en burk oliver från Citygross budgetmärke ”Favorit” bland handtvål av märket Palmolive, en kudde formad som en platt stormtrooperhjälp bland krossade tomater, en ridhjälm bland växtnäringen, en onepiece för barn med björnar på bland mjukosten.

Var det ett sällskap där någon letat upp en vara på egen hand men fick avslag av den som höll i plånboken? Var det någon som gick runt med mobilen och la ihop vad allt kostade och insåg att det blev för dyrt och fick offra något? Någon som i kassakön började ifrågasätta det där begäret som varit så tydligt starkt ute i butiken men som nu började mattas av? Var det någon som fick en panikattack och bara ställde ifrån sig det som den råkade ha i handen? Var det ett barn som först fått sin önskan godkänd men sen betett sig illa och blev straffad genom att just den varan lyftes ut? Var det en dement person som var med och handlade med en partner och inte kunde motivera varför den lagt i just den varan i den gemensamma kundvagnen? Dök det upp ett bättre erbjudande?

”Till på köpet blir jag beklämd av den föregivna förfining som påbjuds av Wal-Mart. Det här är damkonfektion och här är vi alla ”damer”, liksom alla andra anställda strängt förbjudna att såväl höja rösten som att svära. Ge mig ett par veckor här och jag kommer att bli totalt överfeminiserad, mina långa kliv kommer att reduceras till ett trippande och mitt huvud ständigt ligga på sned.”

Ett sånt litet beteende som att inte klara av att ta upp ett plagg från golvet om en råkar ha ner det i en butik, hur det i förlängningen förvandlar en annan människa, blir en stor del av den människans vakna tid. Jag dömer alltid folk väldigt hårt i tystnad när jag ser dem vara slarviga i butiker, caféer, restauranger. Egentligen är det nog inte av solidaritet med de som ska plocka upp utan någon sorts frustration och bitterhet över att de jävlarna omöjligen kan ha behövt jobba så lågt ner i hierarkin någon gång, för har en varit tvungen till det så gör en inte så igen. Men det kanske folk gör ändå? Som någon sorts revansch? Nu har jag betalat dyrt för min kaffekedjekaffe och muffin så jag vägrar bära bort brickan. Tror de att det är de som sätter priset på muffins i en kaffekedja som är där och plockar undan efter dem? Folk som ser det som givet att dricksa på en restaurang som kräver bordsreservation men aldrig skulle dricksa hotellstädare eller de som jobbar natt i ett gatukök. Vedervärdiga är de, men samtidigt så otroligt intressanta när de hänger en onepiece med björnar på en mjukosthylla. Can’t live with them, can’t live without them.

• • •

Property ladder

En deltagare i programmet ”Property Ladder” på Tv8 är rädd för att köpa en lägenhet i nuläget, rädd för en kommande bostadsbubbla. Pengar som försvinner, skulder som uppstår.

Programledaren säger att det är farligt att inte köpa en lägenhet nu.

”Farligt”.

• • •

Pokémons och handpenningar

Jag vet inte hur många tusen timmar jag suttit i mörkrum på obekväma pallar. Stått på betonggolv vid framkallningsbad. Slutat bry mig om framkallningsvätskornas varningstexter och lyft upp kopior med händer utan skyddshandskar, slutat använda de klumpiga tänger, som det är tänkt att jag ska använda, och känt fixering rinna längst handlederna.

I det röda dova ljuset i ett mörkrum ser fotografier ut på ett visst sätt. När de gått genom fyra olika ”bad” (som ser ut som små ugnsplåtar i plast med höga kanter) går det att titta på dem i vanligt ljus. Jag går ut och tittar på dem en och en, går tillbaka in i mörkret igen till framkallningsmaskinen, byter ut ett filter som gör att molnen kommer fram ytterligare lite till i reflektionen i ett skyltfönster. Så där såg molnen inte ut på platsen när jag tittade på dem. Men de finns där hela tiden, de finns på negativet, de kommer att finnas på papperskopian. Jag använder högkontrastfilter oftast. De ser rosa ut för mig, men jag är färgblind så det är möjligt att de ser ut på något annat sätt egentligen. Den rosa plasten förstärker vissa saker, dämpar andra, när de läggs på bilden av verkligheten. Ögat ser en sak, kameran en sak, filtret en sak. För att bli duktig i ett mörkrum måste en lära sig att försöka se en bild på alla dessa sätt. Och dessutom försöka förutse hur den dova röda mörkrumsbelysningen påverkar bedömningen som en gör.

Allt eftersom Pokémon Go blir mer och mer och populärt kommer vi se ännu en våg av historielöst klagande på ännu en ungdomskultur. Dansstilen The Twist, The Beatles, Elvis Presleys höfter, långt hår på pojkar, kort hår på flickor, World of warcraft, vhs-filmer, tv-spel, goth, keps inomhus, Marilyn Manson, kvinnor i byxor. Alla har de varit djävulen vid ett eller annat tillfälle, variationerna är bara olika strategier skapade av samma ondska. Som i The exorcist:

”All the others are but forms of attack,” continued Merrin. ”There is one… only one. It is a demon.”

Hur mår de idag, de som dansade twist på 60-talet som unga? Kunde de leva värdiga liv? Hamnade de i tunga missbruk? Begick de bestialiska brott mot sina nära och kära? Hamnade de i utanförskap så långt bort från det övriga samhället att döden har varit att föredra?

För några blev det säkert mörka svåra liv, men hade det något att göra med att de dansade twist?

Pokémon Go lägger ett filter över världen. Saker som är där förändras av filtret. Pokémon Go lägger till saker. Jag är övertygad om att det kommer bli en enormt stor kommersiell arena för företag. Men spelet har också potentialen att vara starkt antikommersiell och antikapitalistisk på ett nästan utopiskt sätt ur ett stadsplaneringsperspektiv och för den privata konsumenten. Städers köpstråk är inte längre naturligt centrum, butikerna är inte längre stadens kärna. Den köpkick jag får av att levla upp påminner väldigt mycket om att köpa saker.

Men eftersom jag inte ska köpa saker i år åker jag sällan in till Borås (min närmsta stad). Igår gjorde jag det fastän mobilen nästan var urladdad. Jag parkerar inte i ett av de dyra centrala parkeringshusen som jag brukade. Plötsligt gäller inte gamla hierarkier, att parkera utanför stadskärnan och gå runt utanför den är lika roligt. Jag stannar vid varje offentligt finansierad såväl som offentligt bortglömd, staty, får en flash om en närliggande varelse som leder mig in på en bakgata där det ligger en stängd butik med finska solblekta dagligvaror i skyltfönstret. Jag stannar och fångar Pokémons, jag går tillbaka en bit, står vid ett vattendrag och försöker fånga en gullig färgglad med vingar, fortsätter förbi de finska mjölpaketen och bakmixarna igen. Jag hamnar till slut på torget mitt inne i stan. Där är allt igång trots att det är kväll. Det luktar popcorn, munkar, öl. Nedanför tingshuset sitter två tonåringar. Den ena har en hemstickad Pikachu-mössa. Folk omkring dem kånkar kassar från de kvällsöppna klädbutikerna, bråkar med sina barn om allt de inte får köpa från mer eller mindre Pinterestinspirerade food trucks och gatuförsäljare. Handlarna har gått ihop. Bjuder på konsert. Schlagerstjärnor och sommarhits ska locka folk till butikerna under sommaren.

Hen som sitter bredvid Pikachu-mössans bärare:

Ja gör ni det också? 

Hen låter glad. De som frågat säger att det såg ut så. De börjar prata om vilka platser som finns i närheten, vad de hittat där och inte. De har inga kassar från butiker, inga strutar med festivallakrits. De har sina mobiler och de är entusiastiska. Människorna runt omkring dem påminner mig däremot om Stockholms centralstation när dess underjordiska tunnlar fylls av pendlare på eftermiddagarna. Ja, jag vill vara en av dem, jag vill också handla, jag går också runt i butikerna sådär i mitt huvud som de gör på riktigt. Och ja, jag kanske bara är nyfrälst och hög på att jag hittat en gullig Venonat (ser ut som en sötare version av Tove Janssons Stinky) men när polisen skriver på sin facebooksida om ”zombieliknande beteende” undrar jag över om de någonsin varit på en julhandel, marknad, busstation, galleria, köpcentrum:

ZOMBILIKNANDE BETEENDE

Den sista tiden har vi fått ett antal samtal till polisen angående människor som uppför sig konstigt eller befinner på märkliga platser. Vi har också själva mött personer runt omkring i Haninge och Nynäshamn, som är märkliga i sina beteende. De går själva eller i klungor och med zombiliknande tendenser stirrar de ner i mobilen samtidigt som de irrande letar runt i omgivningarna.

Vad är en ”märklig plats” egentligen? Hur ser detta konstiga och märkliga uppförande ut? Hur kan det vara så normbrytande att gå till platser som inte besöks regelbundet i vanliga fall att polisen måste gå ut och etikettera det?

Min pappa berättade en gång när jag var liten om när han bodde i Stockholm och skulle julhandla, utanför NK var det så mycket folk att han missade ingången eftersom folkhavet var omöjligt att korsa, han var tvungen att fortsätta med strömmen ner till nästa övergångsställ där han kunde göra en usväng och gå upp mot strömmen längs med NK:s fasad.

Alla som varit i en av alla dessa köpcentrum utanför städerna skulle nog hålla med om att besökarna där skulle kunna beskrivas på exakt samma sätt. Folk driver runt själva eller i klungor med zombiliknande tendenser (heter det inte ”zombie” btw?) på en ”märklig plats”. Har de någonsin besökt Heron City? Knalleland? Väla? Ullared? Ikea?

I en tid där vi vet att vi producerar för många fysiska konsumtionsvaror som fraktas kors och tvärs över jorden borde vi istället välkomna en generation som tycker digitala produkter är värda minst lika mycket som fysiska ting. Vad har en digital Pokéboll för co2-avtryck jämfört med andra konsumtionsprodukter? Förmodligen en mycket liten.

När ett filter läggs på världen finns plötsligt inte förorter, dyra områden, landsbygd eller citykärna. De jämställs eftersom det ekonomiska filtret som annars formar vår syn på världen byts ut mot Pokémongym och andra platser som är viktiga för Go-spelaren. En ”bra” adress är inte längre kopplad till ett dyrt kvadratmeterpris.

Det må vara hänt att det är ett globalt pengadrivet företag som utvecklat detta spel men det går faktiskt att spela utan löpande kostnader så länge som en har en telefon. Hur mycket går det att delta på en köpmannadriven stadsfestival utan pengar? Att vara utan pengar i en stadskärna är att vara en passiv betraktare av de som har pengar att spendera, att vara utan pengar i Pokémon Go spelar ingen roll, du kan fortfarande vara en aktiv deltagare.

När jag åkte tåg med min mamma för några veckor sen läste hon ”Dagbok från ditt försvinnande”. Jag var trött och la mig direkt i sängen högst upp fast det fortfarande bara var eftermiddag. Den handlar om sorgen efter regissören som förmodats ha fallit mot sin död i Bohuslän när han letade efter inspelningsplatser för de nya Camilla Läckberg-filmerna. När jag vaknar är det kväll, mamma berättar om vad hon läst, hon har sträckläst i några timmar. Jag äter veganbars som jag köpt på arlanda. Vårt fönster är öppet, den brända lukten av tågets inbromsningar, sval luft.

Mamma säger att han aldrig ville göra filmerna men att de skulle köpa sommarstuga och han behövde pengarna.

”Du gjorde jobbet bara för att ha möjligheten att köpa ett hus där du skulle kunna åka ut och fiska med din son. Din son som du nu aldrig kommer att fiska med och än mindre lära känna.”

Jag står i kö på biblioteket för att låna boken, läser några stycken på google books, vill klicka hem den som ebok men lyckas undvika.

Hur osmakligt vore det inte att rekommendera alla som vill ha sommarstugor att ta det försiktigt, exemplifiera med regissören som tog ett brödjobb i en Läckbergfilmatisering. Ta inga onödiga risker för den konsumtion du drömmer om. Irra inte runt ute på klippor på märkliga platser bara för att du precis lagt handpenning på ett hus.

Men ändå är det exakt det som polis och tidningar nu gör, och kommer fortsätta göra, med Pokémon Go. De kommer leta upp exempel på spelare som utsatt sig för stora risker och kommer koppla dessa till spelet i sig. På samma sätt som det gick att hitta Marilyn Manson-fans som begått hemska brott. På de som dansat twist och sedan mördat någon. På samma sätt som det skulle kunna gå att hitta människor på jakt efter pengar till sommarhus som utsätter sig för stora risker. Det kallas för anekdotisk evidens och ja, det ser ut som att det säger oss något med alla dessa artiklar om Pokémonspelare som hamnat i dåliga situationer, men om urvalsgruppen är enorm så är det statistik och inte enskilda exempel som kan bevisa något.

Den här idén om att vi människor blir besatta av något speglar ordets ursprungligt religiösa betydelse. Kanske för att det är så det känns, när det där begäret väcks känns det inte som att vi har kontroll längre, och kanske är det också det som är det sköna, men det blir töntigt när vi åter och åter igen försöker skilja besattheter åt. Åter igen Exorcisten:

”Taken over by the mind of a demon. You know, something like a superstitious version of split personality.”

Är det inte helt enkelt så att en handpenning och en Pokémon är ungefär samma sak?

• • •
1 2 3 9