Ending machine

Jag hade fått någon form av kapitalförsäkring av mina farmor och farfar. På banken behandlade de mig som om någon dött, de snubblade på orden, ville inte säga ordet arv men hittade inget annat nog snabbt. Det kostade 2% att ta ut den ett år i förtid. Hade jag haft kvar pengarna idag hade jag levt upp dem, som det brukar heta, så jag antar att det var lika bra.

Jag var jetlaggad när jag landade i San Francisco. Flygplatsen var öde, jag minns det som att det var heltäckningsmattor överallt men det kan det knappast ha varit. Personen bakom Avis hyrbilsdisk satt och läste. Verkade tycka synd om mig som hyrt sån liten bil för att åka tvärs genom USA. Jag fick en Ford Explorer istället för samma pris. Från den minsta bilen jag suttit i till den största. På Burger King var alla i personalen svarta och smala, nästan alla kunder vita med åtminstone 30% kroppsmassa.

En fult inramad bild utskriven på bläckstråleskrivare hängde på väggen ovanför platsen där kunder kan ta servetter, ketchup, salt, peppar, bestick, sugrör individuellt förpackade i tunt strävt papper. Employee of the month. Jag tänkte att jag borde ta ett kort men visste att folk skulle titta på mig. Mitt i natten. Jag tog med allt i en påse ut till bilen. Det gula varma ljuset på parkeringsplatsen var vackert men bilderna blev inte bra. Jag ångrade att jag inte tog fotografiet även om det hade varit alldeles för stereotypt, med en hundrakiloskund i bakgrunden.

Heter det kund på en snabbmatskedja? Eller gäst? Vissa restaurangers besökare skulle det vara omöjligt att kalla för kund.

You can be watching TV and see Coca Cola, and you know that the President drinks Coca Cola, Liz Taylor drinks Coca Cola, and just think, you can drink Coca Cola, too. A coke is a coke and no amount of money can get you a better coke than the one the bum on the corner is drinking.

Det låter så fint Andy, men Coca Cola smakar annorlunda beroende på var du köper den, om den är i en glasflaska från fabriken eller om den blandas på plats med klorrenat vatten i en automat på Burger King.

I Las Vegas blir jag påkörd i en korsning. Bilen snurrar nästan ett varv. Det kostar några hundra dollar att bli körd till akuten, när jag ringer hyrbilsfirman säger de att det inte kostar något för mig att bara hämta ut en ny likadan bil, min försäkring är den bästa möjliga, men de kan tyvärr inte garantera att den finns i samma färg.

På akuten tänker jag på alla de tidstypiska farorna från min uppväxts 90-tal. Kvarglömda stearinljus, mannen utanför vår skola som försökte locka barn med Elloskatalogens underklädesmodeller, knark i form av små lappar med smileyansikten, rakblad fastsatta i vattenrutschbanornas skarvar, en liga som borrade supersmå hål i botten av läskburkar så att trycket gjorde att inget läckte ut men att det gick att injicera gift med en kanyl. Alla faror verkade vara förknippade med konsumtionsprodukter på ett eller annat sätt. Farorna fanns inte på en sten i en bäck i en skog.

Men så fanns också förlamningen. Midjan och neråt. Thomas Fogdö. Tjejer i kvällstidningar som dykt från bryggor utomlands där djupet var felaktigt utmärkt. Halsen och neråt.

Det var ett tag sen jag tänkte på amerika. Sanden som brandmännen la ut på bensinen och oljan som läckt. Desert Springs Hospital. Paret som jag satt och pratade med i väntrummet.

Såg den pinsamt dåliga filmen ”Eye in the sky”. En ung drönarpilot får frågan varför han gått med i armén.

I’d racked up a lot of college debt. Air Force was a guaranteed four years of work.

Bara en parentes i filmen. Men ändå. Exakt så var det han berättade det på Desert Springs Hospital. Det fanns ingen ideologi bakom. Varje år blev de bjudna på en otroligt påkostad bal. All expenses paid. Flygresa dit i näst bästa klass, hotellrum för militär plus partner, bästa tänkbara buffén. Varje år julklapp. Möjlighet att få studera på distans utan extra kostnad. Billigare huslån. Sjukförsäkringar. Och så vidare.

De hade också varit med om en bilolycka. Hon var skärrad, han verkade inte ha fått småprata på länge, det hade varit allvar i flera timmar, de skulle båda röntgas, han i ryggen som jag, hon i huvudet. Nästa år skulle de bli bjudna på skidsemester.

Jag gick på toaletten, ville inte gå tillbaka till väntrummet förrän paret gått iväg. Rummet mellan herrarnas och damernas var fyllt av godisautomater, drickaautomater, chipsautomater. Kallt ljus inuti glas, färgglada förpackningar. Till höger en skylt utanför rummet, samma borstade aluminium som alla rum på sjukhuset. Någon hade skrapat bort V:et med en nyckel eller något så att det stod ”ending machine”. Jag gick in med en femdollarssedel i handen, maskinerna surrade, jag köpte en Coca Cola på burk fastän jag inte var sugen.

• • •

Värderingen

Hej Marcus

Tack för din fråga.

Värdet på din bok ligger kring 4-600.- , tyvärr för lite för en auktion. Prova en tusenlapp på ex ebay.

Med vänliga hälsningar

Värderingen

• • •

Money affirmations

Kollar bokomslag på pinterest. Kulturkändisar och deras katter. Hamnar på visdomsord om pengar. ”Money affirmations”. Amerikanskt formgivna meningar på solnedgångar. Skärmdumpar ur en The Secret-almanacka med dagliga affirmationer.

”Make it your intention to look at everything you like and say to yourself, ‘I can afford that. I can buy that.’ You will shift your thinking and begin to feel better about money.”

”To attract money, focus on wealth. It is impossible to bring more money into your life when you focus on the lack of it.”

”Money is pouring into my life from all directions.”

”Unexpected money simply falls into my lap.”

”It’s safe for me to be a rich powerful woman.”

 

 

 

• • •

Zoning

 

img_20160217_180113_24794715560_o

 

”I fragmentariska glimtar under dagen framkommer det att vårt arbete går ut på att se till att damkläderna är ‘köpvänliga’.”

Något av det bästa jag läst någonsin är Barbara Ehrenreichs ”Barskrapad”. Jag fick den i pocket av min mamma i present när jag fortfarande gick på gymnasiet. Jag tyckte omslaget var tråkigt och det tog lång tid innan jag läste den. Jag fick jobb på café, på 7-eleven, på en biltvätt, sen gillade jag plötsligt omslaget och läste den två varv.

”På damkonfektion är den viktigaste uppgiften, som inte har någon riktig motsvarighet på till exempel husgeråds- eller trädgårdsavdelningen, att hänga undan plagg som har provats och ratats eller, mera sällan, inköpts och sedan återlämnats. Och så är det alla de varor som har strötts omkring av kunderna, tappats på golvet, dragits ner från galgarna och slängts över klädställningarna eller smusslats undan på någon plats långt borta från sin naturliga hemvist. Var och en av dessa varor måste dessutom återbördas till exakt rätt plats med avseende på färg, mönster, pris och storlek. Alla lediga stunder ska ägnas åt zoning. När jag berättar det här för Caroline i telefon säger hon ett medlidsamt:’Usch, ett idiotjobb!'”

Jag går fram till min bokhylla, jag gillar att ”gå och slå”, tänka på det som ett referensbibliotek och inte bara biprodukten av en galen samlares slösaktiga beteende eller en installation över en självhatares sätt att muntra upp sig lite. Ehrenreichs jobb på Wal-Mart går ut på så kallad zoning, ta kläder som kunder av någon anledning flyttat till fel zon och lägga tillbaka dem. Det är ett heltidsjobb och inte vad hon trodde att hon skulle göra på klädavdelningen. Någon tar en klänning, provar den i provrummet, och istället för att gå tillbaka och hänga upp den, om hen inte vill ha den, så låter hen den hänga i provhytten. Det har fått Wal-Mart att ställa kundvagnar utanför provhytterna så att folk bara kan lägga dem där i en stor hög som Ehrenreich och hennes kollegor ska föra tillbaka sen, samtidigt som de kontinuerligt ska flytta tillbaka plagg som bara bytt ställe på själva butiksytan eller glidit av galgarna till golvet utan att den som orsakat det tagit upp plagget.

”När jag stönande anklagar Ellie för att försöka lura i mig att jag har fått alzheimer förklarar hon urskuldande att genomsnittskunden besöker varuhuset tre gånger i veckan och därför måste det finnas ett överraskningsmoment. Dessutom är dispositionen i stort sett det enda hon kan råda över eftersom sortimentet och åtminstone utgångspriserna bestäms av huvudkontoret i Arkansas. Så i samma takt som jag lyckas memorera disponerar hon om.”

Jag tänker på Ehrenreich när jag handlar sena kvällar på Citygross. Det är lugnt och skönt att handla efter stängningspassen, tomt på folk, jag går långsamt i de långa raderna som ständigt är i förvandling. Något byter alltid plats eller organiseras om. Efter en hel dag ligger många varor på fel plats. Jag tänker att det skulle gå att göra en novellsamling där varje novell är berättelsen om hur respektive vara hamnat på fel plats på ett och samma Citygross. Samlingen skulle kunna heta Citygross. Lite förstrött har jag börjat fotografera varor som hamnat på fel ställe, inga bilder med ambition att vara fina utan bara för att jag ska komma ihåg vilka som hamnat vart. Jag skulle aldrig kunna jobba på Citygross, jag skulle bara gå runt och fundera på vad som utspelat sig när varan hamnat fel. När jag jobbade på Bring Citymail kunde jag fastna i brevsorteringens höga tempo eftersom jag började läsa annonsbladen. Eftersom jag var så understimulerade blev allt intressant. Vem var det som satt och formgav de äckliga reklambladen med frilagda köttbitar som strösslats ut till synes utan tanke över det billiga pappret tillsammans med röda priser och erbjudanden i versaler? Vem var det som hittade på tråkiga slogans till kursgårdar i småorter utanför Göteborg?

Desivon desinfektionslösning bland Santa Marias Tacokryddor i trepack, en mjukis-Darth Vader på hyllan bredvid den billigaste majssorten, två 50cl Fantaflaskor bland Astrid och Apornas pålägg, en burk oliver från Citygross budgetmärke ”Favorit” bland handtvål av märket Palmolive, en kudde formad som en platt stormtrooperhjälp bland krossade tomater, en ridhjälm bland växtnäringen, en onepiece för barn med björnar på bland mjukosten.

Var det ett sällskap där någon letat upp en vara på egen hand men fick avslag av den som höll i plånboken? Var det någon som gick runt med mobilen och la ihop vad allt kostade och insåg att det blev för dyrt och fick offra något? Någon som i kassakön började ifrågasätta det där begäret som varit så tydligt starkt ute i butiken men som nu började mattas av? Var det någon som fick en panikattack och bara ställde ifrån sig det som den råkade ha i handen? Var det ett barn som först fått sin önskan godkänd men sen betett sig illa och blev straffad genom att just den varan lyftes ut? Var det en dement person som var med och handlade med en partner och inte kunde motivera varför den lagt i just den varan i den gemensamma kundvagnen? Dök det upp ett bättre erbjudande?

”Till på köpet blir jag beklämd av den föregivna förfining som påbjuds av Wal-Mart. Det här är damkonfektion och här är vi alla ”damer”, liksom alla andra anställda strängt förbjudna att såväl höja rösten som att svära. Ge mig ett par veckor här och jag kommer att bli totalt överfeminiserad, mina långa kliv kommer att reduceras till ett trippande och mitt huvud ständigt ligga på sned.”

Ett sånt litet beteende som att inte klara av att ta upp ett plagg från golvet om en råkar ha ner det i en butik, hur det i förlängningen förvandlar en annan människa, blir en stor del av den människans vakna tid. Jag dömer alltid folk väldigt hårt i tystnad när jag ser dem vara slarviga i butiker, caféer, restauranger. Egentligen är det nog inte av solidaritet med de som ska plocka upp utan någon sorts frustration och bitterhet över att de jävlarna omöjligen kan ha behövt jobba så lågt ner i hierarkin någon gång, för har en varit tvungen till det så gör en inte så igen. Men det kanske folk gör ändå? Som någon sorts revansch? Nu har jag betalat dyrt för min kaffekedjekaffe och muffin så jag vägrar bära bort brickan. Tror de att det är de som sätter priset på muffins i en kaffekedja som är där och plockar undan efter dem? Folk som ser det som givet att dricksa på en restaurang som kräver bordsreservation men aldrig skulle dricksa hotellstädare eller de som jobbar natt i ett gatukök. Vedervärdiga är de, men samtidigt så otroligt intressanta när de hänger en onepiece med björnar på en mjukosthylla. Can’t live with them, can’t live without them.

• • •

Property ladder

En deltagare i programmet ”Property Ladder” på Tv8 är rädd för att köpa en lägenhet i nuläget, rädd för en kommande bostadsbubbla. Pengar som försvinner, skulder som uppstår.

Programledaren säger att det är farligt att inte köpa en lägenhet nu.

”Farligt”.

• • •

Pokémons och handpenningar

Jag vet inte hur många tusen timmar jag suttit i mörkrum på obekväma pallar. Stått på betonggolv vid framkallningsbad. Slutat bry mig om framkallningsvätskornas varningstexter och lyft upp kopior med händer utan skyddshandskar, slutat använda de klumpiga tänger, som det är tänkt att jag ska använda, och känt fixering rinna längst handlederna.

I det röda dova ljuset i ett mörkrum ser fotografier ut på ett visst sätt. När de gått genom fyra olika ”bad” (som ser ut som små ugnsplåtar i plast med höga kanter) går det att titta på dem i vanligt ljus. Jag går ut och tittar på dem en och en, går tillbaka in i mörkret igen till framkallningsmaskinen, byter ut ett filter som gör att molnen kommer fram ytterligare lite till i reflektionen i ett skyltfönster. Så där såg molnen inte ut på platsen när jag tittade på dem. Men de finns där hela tiden, de finns på negativet, de kommer att finnas på papperskopian. Jag använder högkontrastfilter oftast. De ser rosa ut för mig, men jag är färgblind så det är möjligt att de ser ut på något annat sätt egentligen. Den rosa plasten förstärker vissa saker, dämpar andra, när de läggs på bilden av verkligheten. Ögat ser en sak, kameran en sak, filtret en sak. För att bli duktig i ett mörkrum måste en lära sig att försöka se en bild på alla dessa sätt. Och dessutom försöka förutse hur den dova röda mörkrumsbelysningen påverkar bedömningen som en gör.

Allt eftersom Pokémon Go blir mer och mer och populärt kommer vi se ännu en våg av historielöst klagande på ännu en ungdomskultur. Dansstilen The Twist, The Beatles, Elvis Presleys höfter, långt hår på pojkar, kort hår på flickor, World of warcraft, vhs-filmer, tv-spel, goth, keps inomhus, Marilyn Manson, kvinnor i byxor. Alla har de varit djävulen vid ett eller annat tillfälle, variationerna är bara olika strategier skapade av samma ondska. Som i The exorcist:

”All the others are but forms of attack,” continued Merrin. ”There is one… only one. It is a demon.”

Hur mår de idag, de som dansade twist på 60-talet som unga? Kunde de leva värdiga liv? Hamnade de i tunga missbruk? Begick de bestialiska brott mot sina nära och kära? Hamnade de i utanförskap så långt bort från det övriga samhället att döden har varit att föredra?

För några blev det säkert mörka svåra liv, men hade det något att göra med att de dansade twist?

Pokémon Go lägger ett filter över världen. Saker som är där förändras av filtret. Pokémon Go lägger till saker. Jag är övertygad om att det kommer bli en enormt stor kommersiell arena för företag. Men spelet har också potentialen att vara starkt antikommersiell och antikapitalistisk på ett nästan utopiskt sätt ur ett stadsplaneringsperspektiv och för den privata konsumenten. Städers köpstråk är inte längre naturligt centrum, butikerna är inte längre stadens kärna. Den köpkick jag får av att levla upp påminner väldigt mycket om att köpa saker.

Men eftersom jag inte ska köpa saker i år åker jag sällan in till Borås (min närmsta stad). Igår gjorde jag det fastän mobilen nästan var urladdad. Jag parkerar inte i ett av de dyra centrala parkeringshusen som jag brukade. Plötsligt gäller inte gamla hierarkier, att parkera utanför stadskärnan och gå runt utanför den är lika roligt. Jag stannar vid varje offentligt finansierad såväl som offentligt bortglömd, staty, får en flash om en närliggande varelse som leder mig in på en bakgata där det ligger en stängd butik med finska solblekta dagligvaror i skyltfönstret. Jag stannar och fångar Pokémons, jag går tillbaka en bit, står vid ett vattendrag och försöker fånga en gullig färgglad med vingar, fortsätter förbi de finska mjölpaketen och bakmixarna igen. Jag hamnar till slut på torget mitt inne i stan. Där är allt igång trots att det är kväll. Det luktar popcorn, munkar, öl. Nedanför tingshuset sitter två tonåringar. Den ena har en hemstickad Pikachu-mössa. Folk omkring dem kånkar kassar från de kvällsöppna klädbutikerna, bråkar med sina barn om allt de inte får köpa från mer eller mindre Pinterestinspirerade food trucks och gatuförsäljare. Handlarna har gått ihop. Bjuder på konsert. Schlagerstjärnor och sommarhits ska locka folk till butikerna under sommaren.

Hen som sitter bredvid Pikachu-mössans bärare:

Ja gör ni det också? 

Hen låter glad. De som frågat säger att det såg ut så. De börjar prata om vilka platser som finns i närheten, vad de hittat där och inte. De har inga kassar från butiker, inga strutar med festivallakrits. De har sina mobiler och de är entusiastiska. Människorna runt omkring dem påminner mig däremot om Stockholms centralstation när dess underjordiska tunnlar fylls av pendlare på eftermiddagarna. Ja, jag vill vara en av dem, jag vill också handla, jag går också runt i butikerna sådär i mitt huvud som de gör på riktigt. Och ja, jag kanske bara är nyfrälst och hög på att jag hittat en gullig Venonat (ser ut som en sötare version av Tove Janssons Stinky) men när polisen skriver på sin facebooksida om ”zombieliknande beteende” undrar jag över om de någonsin varit på en julhandel, marknad, busstation, galleria, köpcentrum:

ZOMBILIKNANDE BETEENDE

Den sista tiden har vi fått ett antal samtal till polisen angående människor som uppför sig konstigt eller befinner på märkliga platser. Vi har också själva mött personer runt omkring i Haninge och Nynäshamn, som är märkliga i sina beteende. De går själva eller i klungor och med zombiliknande tendenser stirrar de ner i mobilen samtidigt som de irrande letar runt i omgivningarna.

Vad är en ”märklig plats” egentligen? Hur ser detta konstiga och märkliga uppförande ut? Hur kan det vara så normbrytande att gå till platser som inte besöks regelbundet i vanliga fall att polisen måste gå ut och etikettera det?

Min pappa berättade en gång när jag var liten om när han bodde i Stockholm och skulle julhandla, utanför NK var det så mycket folk att han missade ingången eftersom folkhavet var omöjligt att korsa, han var tvungen att fortsätta med strömmen ner till nästa övergångsställ där han kunde göra en usväng och gå upp mot strömmen längs med NK:s fasad.

Alla som varit i en av alla dessa köpcentrum utanför städerna skulle nog hålla med om att besökarna där skulle kunna beskrivas på exakt samma sätt. Folk driver runt själva eller i klungor med zombiliknande tendenser (heter det inte ”zombie” btw?) på en ”märklig plats”. Har de någonsin besökt Heron City? Knalleland? Väla? Ullared? Ikea?

I en tid där vi vet att vi producerar för många fysiska konsumtionsvaror som fraktas kors och tvärs över jorden borde vi istället välkomna en generation som tycker digitala produkter är värda minst lika mycket som fysiska ting. Vad har en digital Pokéboll för co2-avtryck jämfört med andra konsumtionsprodukter? Förmodligen en mycket liten.

När ett filter läggs på världen finns plötsligt inte förorter, dyra områden, landsbygd eller citykärna. De jämställs eftersom det ekonomiska filtret som annars formar vår syn på världen byts ut mot Pokémongym och andra platser som är viktiga för Go-spelaren. En ”bra” adress är inte längre kopplad till ett dyrt kvadratmeterpris.

Det må vara hänt att det är ett globalt pengadrivet företag som utvecklat detta spel men det går faktiskt att spela utan löpande kostnader så länge som en har en telefon. Hur mycket går det att delta på en köpmannadriven stadsfestival utan pengar? Att vara utan pengar i en stadskärna är att vara en passiv betraktare av de som har pengar att spendera, att vara utan pengar i Pokémon Go spelar ingen roll, du kan fortfarande vara en aktiv deltagare.

När jag åkte tåg med min mamma för några veckor sen läste hon ”Dagbok från ditt försvinnande”. Jag var trött och la mig direkt i sängen högst upp fast det fortfarande bara var eftermiddag. Den handlar om sorgen efter regissören som förmodats ha fallit mot sin död i Bohuslän när han letade efter inspelningsplatser för de nya Camilla Läckberg-filmerna. När jag vaknar är det kväll, mamma berättar om vad hon läst, hon har sträckläst i några timmar. Jag äter veganbars som jag köpt på arlanda. Vårt fönster är öppet, den brända lukten av tågets inbromsningar, sval luft.

Mamma säger att han aldrig ville göra filmerna men att de skulle köpa sommarstuga och han behövde pengarna.

”Du gjorde jobbet bara för att ha möjligheten att köpa ett hus där du skulle kunna åka ut och fiska med din son. Din son som du nu aldrig kommer att fiska med och än mindre lära känna.”

Jag står i kö på biblioteket för att låna boken, läser några stycken på google books, vill klicka hem den som ebok men lyckas undvika.

Hur osmakligt vore det inte att rekommendera alla som vill ha sommarstugor att ta det försiktigt, exemplifiera med regissören som tog ett brödjobb i en Läckbergfilmatisering. Ta inga onödiga risker för den konsumtion du drömmer om. Irra inte runt ute på klippor på märkliga platser bara för att du precis lagt handpenning på ett hus.

Men ändå är det exakt det som polis och tidningar nu gör, och kommer fortsätta göra, med Pokémon Go. De kommer leta upp exempel på spelare som utsatt sig för stora risker och kommer koppla dessa till spelet i sig. På samma sätt som det gick att hitta Marilyn Manson-fans som begått hemska brott. På de som dansat twist och sedan mördat någon. På samma sätt som det skulle kunna gå att hitta människor på jakt efter pengar till sommarhus som utsätter sig för stora risker. Det kallas för anekdotisk evidens och ja, det ser ut som att det säger oss något med alla dessa artiklar om Pokémonspelare som hamnat i dåliga situationer, men om urvalsgruppen är enorm så är det statistik och inte enskilda exempel som kan bevisa något.

Den här idén om att vi människor blir besatta av något speglar ordets ursprungligt religiösa betydelse. Kanske för att det är så det känns, när det där begäret väcks känns det inte som att vi har kontroll längre, och kanske är det också det som är det sköna, men det blir töntigt när vi åter och åter igen försöker skilja besattheter åt. Åter igen Exorcisten:

”Taken over by the mind of a demon. You know, something like a superstitious version of split personality.”

Är det inte helt enkelt så att en handpenning och en Pokémon är ungefär samma sak?

• • •

Holding

Det pratades om att Moderaterna hade hyrt utställningslokalen dagen innan för någon tillställning, då hade de tagit ner de fotografier där någon var helt eller delvis naken, ställt undan dem någonstans. Stora kvadratiska inramade fotografier. Jag vet inte om det var sant. Jag har kvar vernissagekortet i boken, jag minns inte att jag lagt dit det. Jag har alltid undrat vad det är för människor som klipper ut artiklar och lägger in dem i den bok de handlar om. Såna jag hittat på antikvariat, auktioner. Men tydligen är jag en av dem utan att veta om det ens. En sån som har perkulator och lyssnar på sjörapporten har jag alltid sett framför mig när jag tagit ur de där gulnade urklippta tidningssidorna.

Ett tag tänkte jag att jag skulle starta en bokklubb, ingen skulle få veta vilka böcker det skulle vara på förhand, det skulle bara vara antikvariska böcker, de skulle dyka upp oanmält x antal gånger per år men ingen skulle få samtidigt. Det skulle alltid vara en överraskning. All vinst till något katthem. Snyggt inslaget, maskinskrivna brev om varje bok. Dyrt skulle det vara att vara medlem i Dödsbo bokklubb. Exklusivt. Kvalitet. Mörker.

Jag vet inte hur många liv jag levt i fantasin eller hur många sysselsättningar jag haft på låtsas.

Vernissagekortet är vikt på mitten. Anna Clarén på höger sida. Jag tror en av mina tidigare fotolärare sitter på den vänstra men jag är inte säker på att det är hon. Jag hjälpte henne att flytta, hon som lärde en färgblind att färgkopiera. Hon bjöd mig på indisk mat, jag har aldrig ätit det varken före eller senare. W var med, han hade nyss läst Catcher in the rye, var förvånad över att jag också läst, över att jag inte ätit indiskt innan. Det enda jag minns av Salinger är ett sjavigt hotellrum han beskrev som liknade ett sjavigt hotellrum jag checkat in i när jag var i San Francisco. Jag gav 20 dollar i dricks till en man som kallade mig darling och vaktade min bil fastän jag inte hade något av värde i den.

Vill du stötta de aidssjuka?

Han sträckte fram handen. Jag minns inte om jag ville det eller om jag bara var rädd för att han skulle råna mig. Kanske båda. Han var snäll och jag tänkte att det inte spelade någon roll att han var snäll för att få pengar. Jag slog vad för mig själv att om han rånar mig är det säkert med kniv och inte med pistol, en liten klyschig stilett såg jag framför mig. Om jag skulle bli rånmördad skulle det åtminstone vara lite komiskt om jag vann ett vad samtidigt. Jag såg framför mig att vi gick till en diner ihop, att jag åt frukost fastän det var mitt i natten, bjöd honom på riktig mat fastän jag redan hade gjort av med för mycket pengar på en alldeles för stor hyrbil. Inget av det hände, han bara tackade och gick.

De kände båda Anna Clarén, jag stod och höll min bok i en ful ica-kasse och det var väldigt varmt där inne men jag var också nervös och mina händer klibbade mot påsen. Jag var rädd för att ta i bokens klotband eftersom jag inte ville att den skulle bli minsta smutsig. Jag var nervös hela vernissagen för att jag inte visste hur jag skulle ta kontakt med henne och få boken signerad. Jag är glad att jag har kvar den och kommer inte sälja den. Jag hittade den efter att ha börjat med Christer Strömholms böcker, sen vidare till hans lärjungar, sen över till Clarén. Jag har sålt lärjungarnas böcker. Idag fick jag mail från tradera som har 50% rabatt på säljprovisionen så jag la upp mitt signerade ex. av Picture Show No. 1 där några av Strömholms bilder på Vännerna från Place Blanche finns med. Jag mailade också Bukowskis och Stockholms fotoantikvariat och la upp en annons på fotosidan. Utrop på tradera: 3500 kr. Om 10 år kommer den säkert vara fem gånger så mycket men jag behöver börja gallra. Vännerna från Place Blanche kostar säkert över 15 000 kr signerad redan nu. Kvinnorna som inte fick finnas annat än på natten och därför var tvungna att prostituera sig för att överleva. Nu är de odödlig konst. Svartvita korniga sparandet till operationerna. Det var olagligt att vara som dem.

”Detta är bilder av kvinnor – födda som män – som vi kallar transsexuella. Jag själv vill kalla dom mina vänner vid Place Blanche.”

Det jobbiga med att ha ett så kallat rikt inre liv är att få saker i verkligheten är lika bra. Vad tjänar det till att gå runt en hel vernissage med en bok jag knappt törs ta i, bara vara nervös och sen ångra allt jag stammar fram till den person jag idoliserat, sedan ställa den högst upp i bokhyllan och inte låta någon röra vid den förutom jag och knappt det. Vad är det jag tror att jag ska få ut av en sån situation, på vilket sätt kommer mitt liv bli bättre när jag klarat av det.

På amerikanska antikvariat säljs boken Holding för över 500 dollar, osignerad. Det är den värd men som alltid med dyra böcker tar det tid att få dem sålda. Jag tänker ganska mycket på värde när jag lägger upp saker till försäljning. I min hemförsäkrings villkor står det på ett ställe:

Värdering sker
utan hänsyn
till affektionsvärde,
det vill säga
utan hänsyn
till dina
personliga känslor
för föremålet.

Det ironiska i att det bara går att försäkra något som är värt något för andra, inte det som är värt något för mig.

Det går såklart inte att jämföra mina problem med konsumtionssamhället med de problem som uppstår när ett land lagstiftar mot någons sexualitet eller kön. Men Strömholms vänner tvingades spara ihop till sina operationer, deras riktiga jag blev en vara som de inte hade råd med.

Merriam-Websters engelska ordbok:

commodify to treat (something that cannot be owned or that everyone has a right to) like a product that can be bought and sold

Wikipedia:

reifikation (från tyskans Verdinglichung, bokstavligen ”förtingligande”) är betraktandet av människor som om de vore ting, och betraktandet av sociala relationer som relationer mellan ting

Eftersom de var förbjudna att ta vanliga arbeten fick de förtingliga sig själva, göra sig till varor, sälja sig själva. Och drömma om när de till slut skulle kunna köpa den bild de bar av sig själva.

I en liten skala borde alla kunna känna igen sig i den här extremt marginaliserade gruppen. Alla som någon gång gått och trånat efter ett klädesplagg, en gymmad kropp, en mindre mage, större läppar osv. osv. vet att jaget inte är något fast och oformbart.

”Men huvudorsaken var att han blev på dåligt humör av hela ämnet. Jaha, man blir inte lyckligare av att äta mer glass, dricka mer rödvin, eller bo i större hus med fler gästtoaletter – vad blir man då lycklig av?

Själv vill han ju bara ha lite ny stil till hösten. Få vara en ny människa en smula.”

Fredrik Lindström skriver mycket om sånt. Om att transformeras, eller snarare drömmen om förvandlingen som ska ske. När det riktiga livet börjar.

Det är lite läskigt att tänka vad som blir kvar när/om jag får sålt mina dyra böcker, om jag lyckas sluta konsumera så känslomässigt som jag hållit på med tidigare borde alla de där ”personliga känslorna” vara tvungen att hamna någon annan stans. Eller hur funkar det? Hur känns det att inte vilja ha något?

• • •

Glitter

Fick 1890 kr från Sveriges Radio insatt på kontot. ”Progr gäst artist” [sic]. ”9ggr vår 2016.”

Jag var ledsen hela helgen, hade ont i huvudet, jobbade framför datorn. Jag mår alldeles för dåligt när jag inte är sysselsatt så jag försöker vara sysselsatt. Panodil och limoncello lättar på huvudvärken. Vad gör folk när de är lediga egentligen? Jag jobbade på min semester och jag jobbar efter att jag kommit hem från jobbet. Jag går in och börjar buda på saker på tradera för att… ja, jag vet inte. Jag känner en lättnad när någon bjuder över mig, då kan jag undvika att fortsätta buda. Om jag är sysselsatt med annat hela tiden är det lättare att undvika dock, då jag känner att jag åstadkommer något behöver jag inte handla. Men hur länge håller en sån känsla i sig egentligen, inte länge.

Jag har börjat ha pengar på kontot fastän det gått flera veckor sen löning. Det är en ganska konstig känsla. Jag har en buffert på några tusen men känner mig svinrik. Jag får hem erbjudanden i brevlådan om lån och krediter från vartenda finansinstitut jag någonsin varit kund hos. Jag får sms, mail, reklam från spelbolag.

”Vad drömmer du om?”

Står det på ett kuvert från postkodlotteriet.

Jag pratade med en vän om köpsuget, hen sa att jag ska tänka: ”glittrar det?”, i stunder av habegär. Jag hade berättat om att jag inte kan slänga något, att jag sparar allt. Glittrar det verkligen, det jag vill spara, om inte ska jag slänga det. Om det verkligen inte glittrar ska jag inte köpa det. Men allting glittrar för mig. Det är det som är problemet. Och gör jag mig någonsin av med något så letar jag upp exakt det och köper det igen. Bara för att ha det.

Jag var uppe i Kalix några dagar. Jag hade en stensamling ute i sommarstugan som jag värderade väldigt högt när jag var liten. Jag gick iväg efter att jag bastat för att se om den fanns kvar. Minns inte att jag någonsin upplöst samlingen, bara att jag blivit äldre. Isen hade tagit den såklart. Lämnat kvar mig.

Alla meningar börjar med ”jag” på den här bloggen. Så länge jag skriver känner jag mig i alla fall sysselsatt även om jag inte tycker något blir bra just nu. Jag såg en dokumentär om fåglar på svt, det fanns en sort som inte byggde bon utan la sina ägg i markens håligheter. Ändå samlade de kvistar och annat bråte och gick runt med det i näbben. Voiceovern spekulerade i att de kanske en gång i tiden varit en art som faktiskt byggde bo men att de lämnat det stadiet.

”Kanske är det en rest av en för länge sen bortglömd färdighet.”

Gå runt med behov som ingen vet vart de kommer ifrån. Utan mening, utan mål, som det sjungs. Samla skräp utan att veta varför.

+1

Jag googlar det där med saker som glittrar, vill se om det är ett uttryck som någon annan använt, vill läsa mer om människor som inte har behov av att äga saker, som kan hantera sin ekonomi. Hittar en Harlequin av Maisey Yates på google books. En person i utfrätt vit skjorta som är uppknäppt. Ser ut som en skelande blandning mellan Edward i Twilight och Måns Zelmerlöv. Blicken mot en blottad hals, som på en vampyrroman. Omslaget är vitt som en lightprodukts förpackning.

”Du lever i en fantasivärld Paige. Men den riktiga världen glittrar inte lika mycket. Man kan inte laga allt.”

Det drogs 199 kr från Nextory som är en ljudbokstjänst jag provade gratis 14 dagar. Något blev fel när jag sa upp det. Rättshaveristmailaren var tillbaka på en sekund. Läste in mig på distansavtalslagen. Börjar leta bevis i min webbläsarhistorik. Läste allmänna reklamationsnämndens tidigare rekommendationer i liknande ärenden. Mailade fram och tillbaka med någon på kundtjänsten som kopierade in valda bitar ur deras villkor. Samma avslutningsrad i varje mail: ”Ha en fortsatt trevlig dag.”

Jag blev hänvisad uppåt i någon hierarki till slut när jag bad om det. Fick ett beklagande, en ursäkt, erbjöds kompensation. Jag ville bara ha tillbaka mina pengar, tackade nej till kompensation.

”Jag kommer ta upp det med ansvarig person asap.”

Jag skäms för att jag sitter och mailar. Att det leder till att det ska tas upp med någon i slutet av en arbetsdag. All ilska rinner av mig. Varför gör det så ont att bli av med 199 kr med tanke på hur mycket jag slösat och åter slösat i mitt liv?

Någonstans på något kontor i Sverige blir en kundtjänstmedarbetare tillsagd, får kritik av sin chef. Det skäms jag för, på riktigt. Men jag undrar också vad det är för en människa som orkar sitta och bråka med kunder. Fascination och skam. These are a few of my favorite things. Jag har fått rätt men jag skickar ändå skärmdumpar som bevisar att det sista jag besökt på Nextory är sidorna där abonnemanget sägs upp.

Och apropå skam: i en facebookgrupp jag är med i där roliga bilder postas såg jag min gymnasieförälskelse posta något där igår. Skam och skuld. Jag gick in och tittade på hens profil. Det var år sen vi sågs. Kanske tolv eller tretton. Det gjorde mig glad att hen levde, att hen orkade le på bilder, att hen verkade jobba med något kul. Jag tänker på den stad jag brukade åka till, mörka vinterdagar. Jag stod och sprayade håret och tuperade det på en skakig toalett på SJs nattåg från Luleå. Hens mamma mådde dåligt och låg ofta i sovrummet med neddragna persienner hela dagarna. Hon var orolig. Jag var orolig. Vi gick till ett köpcentrum och åt pommes, vi gick till en videobutik och hyrde film. Jag kommer aldrig gå där igen. Skulle jag fortfarande hitta i den stan om jag åkte dit nu.

Jag berättar för S. Som måste orka för mig alltför ofta:

”Hen mådde dåligt, du mådde dåligt. Så svårt att göra rätt även när omständigheterna är bättre så sjunk inte in i den skammen.”

Jag försöker. Det är så bra sammanfattade år att det känns som om S varit där och vakat över mig. 

Jag kom in på den skola vi båda sökt men bara jag kommit in på men jag sa ingenting av rädsla för att göra det värre, jag tackade nej till platsen av rädsla för att göra det värre. Jag tackade nej till ett jobb i en fotobutik som jag verkligen ville ha, av rädsla för att göra det värre. Jag sa inte hur ont det gjorde när hen tryckte sig mot mig efter jag var nyopererad, av rädsla för att göra det värre. Så ja, jag offrade saker för att det skulle vara bra mellan oss. Men jag gjorde också slut i en kal lägenhet, jag åt äppelpaj ur en matlåda medan hen grät. Jag ljög på tågperrongen om att vi skulle ses igen. Jag var så rädd för att du skulle göra illa dig själv.
Sen köpte jag en ny kamera. Åkte utomlands. En ur kabinpersonalen raggade på mig och mitt resesällskap på flyget. Jag köpte en stereo så vi kunde lyssna på skivor på rummet. Åkte taxi överallt. Köpte en Cure-tshirt på marknad. Beställde mat utan att titta på priserna. Dansade på uteställen fastän jag inte är en sån som vågar dansa. Försökte glittra lite.

• • •

Veckans shopaholic: Imelda Marcos

imelda marcos

Imelda Marcos. Hur många ser bilder av skor i sitt inre när de läser det namnet? När hennes make styrde landet som dikator dödas tusentals ur befolkningen.

Ur boken ”Torture and Impunity: The U.S. Doctrine of Coercive Interrogation”:

”Under Marcos, moreover, military murder was the apex of a pyramid of terror—3,257 killed, 35,000 tortured, and 70,000 incarcerated.”

Men hur många vet vad diktatorn i Filipperna hette?

Varför känner vi till Imelda Marcos 3000 par skor? Varför är siffran på hur många skor som hittades i hennes hem i Guardian 2012 bara 1220 när den i Newsweeks artikel 1986 var 3000?

”Three thousand pairs of shoes, size eight and a hal. Five shelves of unused Gucci handbags, still stuffed with paper, price tags still attached. Five hundred bras, mostly black, and a trunk full of girdles, 40 and 42 inches around the hips. Huge bottles of perfume, vats of Christian Dior wrinkle cream, a walk-in-safe littered with dozens of empty jewelry cases. When the palace of Ferdinand and Imelda Marcos was opened to the public as a museum last week, foreigners and Filipinos alike gawked at what the former First Lady had left behind.”

2011 intervjuas hos på inquirer.net. Hon shoppar nu för tiden på gallerian 168. Jag bildgooglar. Den är plastig som i en halvdan zombiefilmscen. Det ligger högar på golvet med saker. Den är krimskramsig, den har en hemsida som ser ut som att den gjorde 1995.

”I love 168, because everybody who desires something can afford it, rich or poor. I am poor now, so I can’t afford what I like.”

Hon säger att det är en lögn att hon hade 3000 skor. Hon hade 200 stycken. Hon säger att hon vid ett tillfälle hade 36 Louis Vuitton-väskor fulla av smycken. När hon flydde till Hawaii gömde hon några smycken i barnens blöjor, de upptäcktes i tullen.

På ebay finns hennes brevpapper för några hundra kronor. 90-talsfärger, initialer i blankt tryck, presidentsigillet i relief. Jag vill ha dem. Sätter dem på min watch list. Sätter frimärken av henne på min watch list.

Imelda Romualdez Marcos i en skrivstil som tagen ur ett bridezillaprogram på Kanal 5.

Adressen till palatset i relief på baksidan.

I ”Spree: A Cultural History of Shopping” av Pamela Klaffke står det att hon vid ett tillfälle fått Bloomingdale’s i New York att stänga ner för hennes skull. Hon ska ha gått runt och pekat på saker med sina vänner och sagt ”Mine. Mine. Mine.” Som Michael Jackson i en av dokumentärerna när han är i Las Vegas och shoppar.

”These. These. These.”

Jag kan se det hur många gånger som helst.

Jag läser Klaffke, hon skriver om hur kvinnors frigörelse och konsumtion som nöje går parallellt. Är det därför det är så stötande med 3000 skor? Eller är det för den ekonomiska ojämlikheten? Många i Filippinerna saknade skor över huvud taget under Marcos tid som diktator. Det är symboooooliskt för kleptrokratin som paret Marcos utövade. Läser jag någonstans på internet.

Jag har sju par skor i hallen fastän jag vet att det finns folk som fortfarande saknar skor i världen. Två av dem har jag aldrig använt. Jag brukade köpa flera saker av allt jag gillade för att kunna ”shoppa” nya hemma när det gillade togs slut eller nöttes ut. En present till mitt framtida jag.

När jag var liten älskade jag inslaget i Bingolotto när någon fick springa in på OnOff i ett antal minuter och plocka på sig så mycket de kunde. Jag satt och klagade på att de alltid valde fel saker, att de hade fel teknik, att de var ineffektiva. Jag kände mig upprymd på tanken att jag skulle vinna det priset, att folk skulle sitta vid sina tv-apparater och säga Sådär, precis sådär är det man ska göra, inte som de andra brukar göra.

Mine, mine, mine, mine.

Jag vill åka till Marikina City Footwear Museum där nästan 800 av de skor som sägs ha tillhört Imelda Marcos finns.

På hemsidan har någon missuppfattat att det är ett museum och inte en skotillverkare. Hen skriver i kommentarsfältet:

”I am a victim of your unreliable shoes.”

Jag bläddrar förbi hundratals bilder på de dovt upplysta montrarna. Bilder från 80-talet. Bilder på turister framför raderna med skor, fotoblixtar som speglar sig i montrarnas glas.

Jag hittar en bild på Imelda framför en glasmonter, en vitklädd man med en ett tygband över kavajen ligger i den. Bandet ser ut som en blandning mellan en skönhetsdrottnings tygband som indikerar vilket land eller vilken stat hon tävlar för och såna rosettband som hästtjejerna i min klass hade på sina väggar när vi gick på mellanstadiet.

Imelda böjer sig fram mot kistan, Imelda kysser glaset som kapslat in Ferdinands kropp sedan 1989.

• • •

Kristina Lugn

”När dagen gryr och dom arbetsföra har bråttom brukar jag stå utanför Nordiska Kompaniets huvudentré.
Jag bara står där.
Och väntar.”

• • •
1 2 3 8